Är en film om porr en porrfilm?

Blir man porrstjärna för att man spelar en porrstjärna? Det är en av de frågor som cirkulerar efter biopremiären av superhyllade Pleasure, regisserad av Ninja Thyberg (2021). Det är en fiktionsfilm med en genast igenkännbar grundberättelse: tjej reser till the big city för att följa sitt hjärtas dröm. Gulligt! Låter som premissen till ca. 1000 Disneyfilmer och en och annan klassiker. Problemet är bara att nittonåriga Bella Cherry, eller Linnéa, (spelad av Sofia Kappel) har en okonventionell dröm – hon drömmer om att bli nästa stora porrstjärna. 

Pleasure är utan tvekan en anmärkningsvärd långfilmsdebut. Men med beröm kommer kritik, och visst finns det saker att kritisera, men det Saga Cavallin för fram i sin omdiskuterade artikel Offentlig nakenhet är alltid en uppoffring (DN, 02/12), gjorde mig – och Thyberg – förbryllade. 

Cavallin argumenterar kort sagt för att filmens gestaltning av sexuell exploatering i sin tur exploaterar både huvudrollsinnehavaren och alla de kvinnor vars nakna kroppar syns i bild. If you gaze into the abyss, the abyss also gazes into you. Detta hade undvikits, enligt Cavallin, om filmskaparen själv var den som spatserade naken framför kameran. Hon kallar filmen för “vagt porrliberal” och ställer den mot Lukas Moodyssons anti-trafficking-film, Lilja 4-ever (2002). Thyberg försvarade sin film i motartikeln Tydligt att Saga Cavallin inte ser Bella i ”Pleasure” som något annat än objekt (DN, 13/12), där rubriken kanske kan få tala för Thybergs argumentation. Personligen tror jag att hela debatten egentligen kretsar kring ett vanligt missförstånd av fiktion. 

”Men look at women. Women watch themselves being looked at.” Det skriver John Berger i (mästerverket) Ways of Seeing (1972). Han menar att det inuti kvinnor finns två distinkta identiteter: kvinnan och mannen som övervakar kvinnan. Därför kan kvinnor inte undkomma känslan av manlig iakttagelse ens i sin ensamhet – han finns i henne lika mycket som utanför henne. Berger förklarar att från och med 1600-talet började man måla nakna kvinnor som undergivna både “ägaren” av kvinnan och ägaren av tavlan. Deras blottade kroppar och sexiga blickar vändes rakt mot betraktaren (mannen) på andra sidan duken. Den moderna pornografin är en fortsättning av denna konsttradition, tydligast i POV-porr, där den manliga aktören bär en kamera i egen ögonhöjd. Saga Cavallin skriver att Thyberg ofta väljer att placera kameraperspektivet hos porrkonsumenten, vilket leder till att Bella (och i sin tur Sofia Kappel) blir lika exploaterad som kvinnorna i riktiga porrfilmer. Rimlig kritik, absolut. Men stämmer det?

Det är oundvikligt att karaktärerna i Pleasure är lättklädda eller ibland befinner sig i pornografiska situationer – det är trots allt en film om porr och porrstjärnor. Men under Bellas sexscener är det mesta filmat ur hennes perspektiv (förutom nödvändiga helbilder för kontext), och under en scen som skildrar en våldtäkt finns inga bilder på hennes kropp, som Cavallin inkorrekt påstår. Jag tycker inte att publiken någonsin helt blir den objektifierande porrkonsumenten. Thyberg kämpar nämligen aktivt med att inte sexualisera sin sexualiserade huvudperson, och föredrar Bellas kameraperspektiv i sexuellt explicita scener (även om det finns undantag, exempelvis hennes första porrfilminspelning). 

I motartikeln vill regissören diagnosticera Saga Cavallin med en manlig blick, men jag tror snarare att grundproblemet är att Cavallin fastnat i en fälla –  nämligen idén om att man ”stöttar” något om man skildrar det. Detta är uppenbarligen inte fallet – en film kan handla om glada nazister utan att bli en nazistisk film. Jag finner det svårt att se Pleasure som ett porrliberalt verk annat än om man endast ser den inledande minuten av trailern. Jag tror att Cavallin uppfattar filmen som porrliberal eftersom huvudkaraktären är det. Det är ett vanligt misstag. Men låt mig då fråga hur man ska tolka Hot Girls Wanted (2015)? Jill Bauer och Ronna Gradus porrkritiska dokumentär om tonårstjejer som reser från sina hemstäder till Florida för att, likt Bella Cherry, bli kända porrstjärnor. Att påstå att den är porrliberal vore rentav felaktigt, trots att majoriteten av subjekten romantiserar det livet. 

Så vad är egentligen skillnaden mellan de båda filmerna? Varför kan budskapet uppfattas som otydligt i Pleasure? Jo – på grund av fiktionens förmåga till subjektivt berättande. I sexscenerna syns männens ansikten, fettiga kameralinser och bländande taklampor. Det är jag, betraktaren som blir knullad. Väldigt tydligt. Men POV-shots är inte nödvändiga för inlevelse, utan som tittare uppmanas jag identifiera mig med Bella hela tiden. Det är jag som har en dröm. Det är jag som vill lyckas! Som vill bli en Spiegler Girl (A-lister i porr)! Jag kan göra allt, jag kan göra det gratis, jag kan göra det nu. Men det är också jag som blir misshandlad, filmad och våldtagen. 

Om man är ovan vid att konsumera fiktion förstår jag att filmens budskap kan bli luddigt. Men i detta fall tror jag snarare att det handlar om att fullständigt avvisa hela den filmiska överenskommelsen. Om man ställer sig utanför fiktionens logik blir alla berättelser som utspelar sig i problematiska miljöer – problematiska. Då blir en film om porr en porrfilm. Men för mig är Pleasure uppenbart porrkritisk, även om Bella Cherry gör allt för att bli nästa stora porrstjärna.