fbpx
Illustration: Noa Persson

Planlöst kringflackande bland bokstäver

Det kommer inga ord. Jag är inspirationslös och feberfull. Orden känns inte som mina men jag försöker trycka fram dem medan huvudet dunkar. Var hämtar man inspiration när man inte lämnat hemmet på tre veckor? Jag vaknar, tar tempen, reser mig upp eller stannar kvar. Det spelar ingen roll för jag ska inte lämna mitt hem idag heller, febern är kvar och så länge den är det är jag en fara för samhället. Jag stannar gärna hemma men jag längtar till skogen. Våren blir till utanför men jag ser den på avstånd. Följer knopparnas utveckling genom fönstret och klappar på min lilla pumpaplanta i köket. Den känns mest verklig av allt. I ett svagt ögonblick döpte jag den till James och försökte engagera mina twitterföljare i dens utveckling. Jag försöker intala mig att de bryr sig om dagliga bilder på min långsamt växande pumpaplanta. Det går sådär och det är en konstig idé men det är tydligen där jag lägger min kreativitet nu för tiden. 

Det kommer inga ord. Alla skriver pratar diskuterar, alla ord jag får fram har redan sagts så många gånger. Regnet öser ner utanför fönstret och jag vill inte sitta här och försöka pressa fram ord, jag vill ut. Jag vill ta på mig regnjackan och låta ljudet av regn dränka mig. Jag vill sitta på en sten i regnet och bli lugn för jag kan inte bli lugn inomhus. Orden och måsten och dammiga krukväxter – det går inte att bli lugn inomhus. 

Orden känns inte som mina. Varför försöker jag ens? Vem säger att jag har något att säga? Vem tror jag att jag är? Jag måste sluta försöka. Orden kommer inte när jag försöker. När jag försöker blir det fel. Jag försöker förmedla en känsla, men det går inte att förmedla en känsla när man inte känner någonting. När man varit inom samma fyra väggar i tre veckor går det inte att gå dit det bränns – för ingenting bränns. Allting blir sådär tråkigt som min psykolog tycker att det ska vara. Inga toppar och dalar. Bara lugn och ro. Jag vill inte ha det. Det är inte värt någonting. Hon fattar inte att dalarna är värda det för topparnas skull. Jag måste kunna skriva, men när världen är tom och allting topplöst blir skrivandet hopplöst. Jag måste få känna för varför skriva om det inte får kännas? Det är väl därför man skriver?

Vem fan är jag att säga något om skrivande. Vad fan vet jag. Ingenting. Jag är färgen beige. Inte ens grå, grå är ändå en blandning mellan mörkret och ljuset, grått har något. Beige är ingenting. Färgen som blir när man inte försöker skapa en färg. Färgen på de få tapeter på 70-talet som inte var helt urspårade. Tapeter på 70-talet var beigea eller ett kalejdoskop av brunt och orange. På riktigt 70-talet: vad fan hände. 

Varför har jag satt mig själv i en situation där jag måste skriva? Där det måste komma ord? Jag är ju uppenbarligen inte kapabel att hantera det. Orden fastnar eller så kommer de på nätterna. Varför kommer de bara på nätterna? När jag egentligen är för trött för att låta fingrarna knattra? Varför måste jag plötsligt resa mig ur sängen och öppna datorn även om det är sånt där vitt ljus som gör en pigg? Varför kommer inte orden under de timmar jag gett de, när jag planerat att få fram de, varför nu? Jag vill inte ha dem, jag vill ha andra ord, det här är fel ord för fel text eller rätt ord men fel. Allting är fel. Jag vill inte vara med längre, vem tyckte det var en bra idé att jag skulle skriva. 

Jag lyssnar på Sleepyhead på repeat. Jag vill vara katten på omslaget, nerbäddad i en säng. Jag är katten på omslaget, har jag gjort något annat än det på en månad? Nerbäddad i en säng, min säng, det är damm överallt. Jag vill att det ska lukta såpa. Min kompis frågar varför han sjunger på amerikansk engelska när han är britt och hur fan skulle jag kunna veta det. Alla gör det. Hela tiden. Trump älskar det säkert. Det är därför jag gillar Louis Tomlinson, han gör inte det. Han pratar snabbt med så bred dialekt att man inte hör vad han säger. 

Meningslöst. Orden är meningslösa. 

Varför var jag tvungen att bli beroende av något som gör mig så fruktansvärt frustrerad? Varför vill jag inget annat än skriva ibland men oftast inte skriva alls? Hur blev det roligaste jag vet något som jag inte ens vet om jag kan hantera? Bodil Malmsten sa att man kan inte skriva, ingen kan det. Varför ska jag ägna ett helt liv åt att försöka lära mig något ingen kan?

Jag får sluta helt enkelt. Jag har inget val. Tack och hej vi hörs aldrig mer. 

Jag har inget val. Det är mitt därför till mitt varför. Jag måste. Inte för att någon annan förväntar sig det utan för att om jag inte gör det försvinner livet under mina fötter när jag springer framåt utan att se mig omkring. Skrivandet är pausknappen och backspegeln, slowmotionkameran och reverseknappen. Skrivandet är konserverandet och påhittandet och verkligheten, utan det blir allting bara ljusflimmer som händer innan man dör. Jag måste få spara ner livet och känslorna i såna där burkar som alla lägger inlagd gurka i på Pinterest. Livet måste konserveras tills det blir oförglömligt. 

Jävla storhetsvansinne. Vem tror jag att jag är. Ingen är oförglömlig och det är hela vitsen med oss. Vi lever och sen dör vi och om vi har lämnat så pass stort avtryck att vi blir oförglömliga är vi antingen överdrivet romantiserade av omvärlden eller fullkomligt galna. Vi kommer bara ihåg människor helt utan gränser. Mina gurkburkar är långt ifrån gränslösa. Jag borde inte ens försöka. 

Det kom ord. Meningslöst pladder. Planlöst kringflackande bland bokstäver. Förvirring. Irrfärd. Fina ord för totalt jävla misslyckande.

Planlöst kringflackande bland bokstäver