PARTYMOBILE

PARTYNEXTDOOR

Toronto blev en stad att räkna med i världshiphopen under tidigt 10-tal, mycket tack vare late night-R&B ljudet som Drake, The Weeknd, Majid Jordan och PARTYNEXTDOOR skapade. Till skillnad från dess romantiska, kärleksösande amerikanska motpart är den kanadensiska R&B:n mörkare och mer känslomässigt distanserad. Kopplingen mellan den och hiphop syns dessutom på dess tematik, och genreöverskridande samarbeten mellan den nya R&B:n och hiphopen har skapat många klassiker — ta PARTY:s Recognize med Drake som exempel. Genom hela den utvecklingen har PARTYNEXTDOOR varit en drivande aktör. Jahron Anthony Brathwaite, som han egentligen heter, verkar dock ha fått slut på idéer.

På PARTYMOBILE hörs ingen distinkt skillnad mellan det och de fyra andra släppen som PARTY har gett ut det förgångna decenniet — utöver att skrivandet är lite slöare. Även om det finns intressanta, nyskapande idéer, som den BURNS-producerade småtimmarshouselåten TRAUMA eller den baslösa SHOWING YOU, så lyckas dessa inte överrösta de mikrouppvärmda slow jams:en eller de 2016-återkallande, afro swing-inspirerade numren på albumet. PARTYNEXTDOOR har aldrig riktigt haft en kraftig sångröst, och hans kännetecknande blandning av strippklubbekännelser och de sällsynta stunderna av känslomässig uppriktighet träffar inte lika hårt längre.

PARTY:s sätt att skapa musik följer en viss mall som numera har blivit industristandard, och hans inflytande på den kontemporära svarta musiken är svårt att överskatta. Han har aldrig varit kritikernas favorit, men vad gör det om han har sina fingeravtryck över hela Drakes If You’re Reading This It’s Too Late samt skrivit Rihannas Work och Sex With Me? PARTY har en distinkt stil som har tjänat honom väl och gjort honom till en R&B-stjärna av megaproportioner, och även om stilen har influerat en hel generation otrogna fuckboys så har den, likt mycket annat i musiken, ett bäst före-datum.

Det kan bero på att skrivandet är oinspirerat och platitydfyllt. På TRAUMA sjunger han om att han gått miste om en pangbrud, och att han numera är traumatiserad efter händelsen. Textförfattandet på den låten, och på alla andra låtar i albumet (och PND:s andra album), är rakt på sak. Det har gjort honom oerhört populär genom åren — mitt i all komplexitet den moderna världen har vant oss vid, så är PND simpel, äkta och relaterbar. Tyvärr så blir även musikaliska idéer passé till slut, och genom hela PARTYMOBILE råder det en känsla av att charmen i att skriva som PARTY gör gått förlorad. Istället för att vibea till musiken och befinna mig i riskzonen att skriva till mitt ex 01:57 en onsdagsnatt så vill jag bara att vissa av låtarna på PARTYMOBILE ska ta slut.

Det går inte att förneka att PARTYNEXTDOOR är en artist som har banat vägen för mycket av det som tas för givet i dagens hiphop, men på PARTYMOBILE är han helt enkelt för bekväm i det han kan. Att han fått med Rihanna i en feature är stort, och det talar om att han har en big boy-pondus i scenen. Det finns dessutom massvis med lyssnare som kommer att konsumera PARTYMOBILE med glädje, så på så sätt behöver PARTY knappast oroa sig för sin status i musikvärlden. Däremot så fallerar hans senaste album rent innehållsmässigt, speciellt när det låter alldeles för bekant och alldeles för monotont för att få lyssnaren att på riktigt känna någonting — som till exempel hans bästa låt Recognize en gång i tiden gjort.