Pappor är den moderna kärlekens största fiende

För ett tag sen läste jag, om jag minns sammanhanget rätt, en tweet som uppmanade människor att flytta skulden för daddy issues från unga kvinnor till det faktiska problemet – deras pappor. Det var egentligen först då som jag reflekterade över det på riktigt. Jag menar, jag har visserligen alltid varit relativt medveten om min egen problematiska relation till min pappa, samt min ständiga attraktion till svåra, otillgängliga män, men aldrig riktigt reflekterat över den generella fader-dotter-relationen på ett större plan.

Vi drar det skämtet rätt ofta, jag och mina tjejkompisar. Egentligen varje gång vi dejtar eller ligger med en man; auktoritära män, män i kostym, frånvarande män eller män med pengar. Och trots att jag tänker efter riktigt noga har jag svårt att komma på en far till någon av mina vänner som inte på något sätt har varit en relativt värdelös pappa. En pappa som bara pratar om sig själv, en alkoholiserad pappa, en pappa som gifte om sig och lämnade familjen, en pappa som slog sin fru, eller i mitt fall, en pappa som har glömt att han är just det – en pappa. Vi pratar om våra pappor under terapisessioner, tuggar antidepressiva som en tribute till deras bristande roll som föräldrar och fortsätter uppmärksamma varandra om att relationen till killarna vi dejtar liknar mer en besatthet än kärlek. Jag och mina kompisar är fullkomligt medvetna om våra daddy issues och gör allt vi kan för att medicinera oss själva. När ska killarna vi dejtar göra detsamma?

Jag ska tävla i SM i Poetry Slam, äh inget speciellt med det, det är en side note. Men en av mina dikter handlar om min pappa. Min pappa har egentligen aldrig varit hemsk, han är rätt rolig faktiskt, bara frånvarande, bara orättvis, bara emotionellt avtrubbad, bara en vuxen snarare än förälder. ”Men så är väl alla pappor? Min med”, konstaterade en kompis som hörde mig uppträda med dikten i Uppsala-finalen. Ja, nu när jag tänker efter riktigt noga så är det nog så. Men är det verkligen något som rättfärdigar beteendet?

Mitt största, återkommande problem med killar jag dejtar (som jag inte tröttnar på efter tre dejter) är följande: de vill inte ha något seriöst. Antingen uttrycker de det just så, eller i en omskrivning, typ: ”Jag har inte tid just nu”, ”Jag är inget att ha, du är värd någon bättre”, ”Jag vill inte såra dig”, ”Jag är för deprimerad” eller ”Jag är ordförande i aktivitetsutskottet”. Det var egentligen likadant med mitt ex, tills jag äntligen efter åtta månaders dejtande övertalade honom att bli ihop med mig. Kanske är det bara så enkelt att de inte blir kära i mig, det är ju liksom inget som man kan tvinga fram. Men jag har själv sällan ens hunnit fundera på om jag är kär i dem när ursäkten levereras. De avslutar ofta relationen innan jag ens har hunnit tänka tanken. Det är inte heller dåliga killar. De är ganska gulliga, såg nog väldigt töntiga ut i gymnasiet, har definitivt något skämmigt intresse och vet egentligen inte om hur snygga de faktiskt är. De är alltså inga fuckboys i klassisk bemärkelse, men har trots det en otrolig oförmåga att kunna släppa in en annan människa. Över. Huvud. Taget. Så istället lägger de på en jargong, är kaxiga, skjuter bort en, skyller på sitt fullspäckade schema eller depressiva period och går över till nästa tjej som de absolut inte heller kommer att bli kära i. Allt detta jobb istället för att ta tag i (vad jag tror är) det faktiska problemet: relationen till sina pappor.

Men varför skylla på killarna vi dejtar? De har aldrig haft en romantisk förebild, de har bara iakttagit hur man på bästa (sämsta?) möjliga sätt lämnar kvinnan man har varit gift med i 20 år. De har bara studerat hur man bygger en karriär istället för en relation. De har bara lärt sig att kärlek är det töntigaste och mest onödiga som finns. Men problemet är att de inte ser det här, de tycker att sina farsor är “en sån jävla bror”. Han är tuff, han är avslappnad, han gör det han vill. Skit samma om han aldrig ringer, skit samma om ni inte har setts sen förra julen, skit samma om han aldrig någonsin yttrat orden: ”jag älskar dig”. Jag ser dem, mina tjejkompisar ser dem, men killarna vi dejtar ser dem sällan, sina daddy issues. Vem ska ta hand om dem?

I slutet av säsong två av Netflix-serien Sex Education uttrycker sig Adams mamma ganska bra. Efter att ha sett sin far övernatta på sitt jobb frågar Adam sin mor ifall de kanske ändå kan låta Pappa komma tillbaka till huset, tillbaka in i familjen. Hon, som är självsäker i skilsmässobeslutet, svarar att det är för sent, att han skulle ansträngt sig för länge sedan. Hon tillägger:

”When you love a person, there’s always a tiny part of you that’s terrified that one day you’re gonna lose them. And I think your father is so scared of that emotion that he stops himself feeling anything at all. But you have to let the people you love know that you love them, even if it causes you a great deal of pain”.

Adam tar till sig det här på ett rätt bra sätt. I nästan två säsonger har han varit helt jävla emotionellt avstängd, inkapabel till att släppa in någon annan, och inte velat erkänna att han faktiskt kanske ändå tycker om sin skolkamrat Eric ganska mycket. Helt plötsligt, med hjälp av mamsen, så släpper han det där och gör det (o)väntade: han håller Erics hand.

Ja, det är fiktion. Men ack så ackurat. Och det får mig att undra: när ska de verkliga killarna, födda under 90-talets Sverige, inse att deras pappor inte är förebilder, utan avstängda as?

text: Ellen Kingfors, 24 år, Uppsala