Paolos Pizza & Pussys – Torsk special

Paolo Roberto har köpt en kvinnas kropp. Han har betalt för att utföra ett övergrepp på en kvinna. Jag tänker på henne, den stackaren, var är hon nu? Vad känner hon, vad tänker hon? Vet hon om att hennes förövare är en rikskändis? Hon har kanske sett hans sexköparfejs på löpsedlarna i förbifarten åtminstone. En sak är tydlig: Det är INTE synd om Paolo, även om han verkar tycka det själv. Han har blivit påkommen som den gris han är och han har redan fiskat sympatier i ett välkänt offentligt forum. Han får tillgång till den plattformen på grund av sin makt i media, på grund av sin offentliga person.

Vad har hänt med Sverige? Varför får jag allt oftare känslan av att kvinnor är rättslösa i detta världens mest jämställda land? Kvinnor manifesterar för att de inte får upprättelse när de anmäler sina förövare, hashtaggen #rättslösa blir allt mer använd och handlar om kvinnors rättssäkerhet i Sverige. Förövarens berättelse framställs ofta som viktigare än offrets när det kommer till våldsbrott mot kvinnor. Detta på grund av hur diskussionen framställs i media. I teorin är allt frid och fröjd, samtyckeslagen kom och gick, #metoo gjorde sitt, en och annan våldtäktsman får 4 år i fängelse (kommer ut efter 2 på villkorlig), eller så får de bara 2 år från början. En och annan flickvänsmördare blir dömd i tingsrätten men friad i hovrätten, host host *Blattelito*. Och så snurrar det runt runt runt. En torsk är en torsk är en torsk är en kvinnomördare är en kvinnomisshandlare?

Paolo leker att han “råkade göra det här för första gången”, och får lov att styra samtalet åt det hållet. Alla vet ju i själva verket att det enda han har ångest över är att han got caught. En riktig klassiker. Den några minuter långa sekvensen i TV4 kändes som ett böleri-skådespel utan dess like: ”Tyck synd om mig för att jag hade en tuff barndom!”, ”Jag bedövar mitt inre hål med smärta.” Vet du vad Pappa Paolo? Det är inte din rättighet att bedöva ditt inre hål med andra kvinnors hål. Det är inte en acceptabel ”ursäkt”. Den enda ursäkten är att du är en empatilös människa som hatar kvinnor. Man älskar inte kvinnor om man behandlar kvinnokroppen som ett stycke kött man kan köpa. Hans självömkande ursäkt är helt jävla ogiltig i sammanhanget. Om man inte utgår från det är man själv skadad av samhällets strukturer. Tack och lov, anser jag, lyckades Jenny Strömstedt tillslut ändå rikta om fokuset till offrets perspektiv, när talespersoner från #intedinhora fick ordet under lördagsförmiddagen.

Det här var garanterat inte första gången för Paolo heller, åh nej, varför ska vi tro på det? Paolo har ju levt med sitt mörka hål inombords sedan barndomen! Vem vet vad han gjort för att fylla det hålet? Det finns de som redan 2017 påstått att hans namn funnits på en lista med sexköpare; Gå in på flashback, guys, säger det bara, där finns allt skvaller. Och om man kan haffa en hora snabbt och lätt på en torsdagskväll så har man etablerade kontakter i rätt nätverk. Inte fan handlar det om en tillfällig engångsgrej. Han känner sig berättigad att kunna köpa det han vill ha när han vill ha det, att ta det han behöver oavsett vem som lider av det.

Det känns som att en ny manlig offentlig person blir påkommen med att genomföra sexuella vidrigheter mot andra var och varannan månad. Och i princip samtliga får lov att böla ut i media och söka sympatier för sina ”problem”, till exempel Martin Timell, Fredrik Virtanen, Soran Ismail etc, och alla dessa tre blev dessutom friade i brist på bevis – i likhet med många sexbrottsfall gentemot kvinnor. Inte minst får vi se exempel på detta i Uppdrag gransknings “Utredning nedlagd”, eller i “Sveket mot Lena”. Är man en offentlig person får man dessutom, som förövare, ett forum att försvara sig i direkt, och kvinnorna som utsätts blir åtalade för förtal eller kanske blir de uthängda i media som lögnare – eftersom männen som utpekats som förövare får lov att fortsätta basunera ut sina åsikter till offentligheten. Framförallt är ett kvinnligt vittnesmål aldrig helt trovärdigt om det är hon som sålt sex. Det är ju hon som valt det! Hon får njuta av kuk för pengar, good for her! NEJ, absolut inte. Det är åtminstone inte ett val man gör för att man vill det, det är ett tvång på något sätt – om det så gäller ekonomi eller psykiska trauman eller trafficking. Det har många före detta prostituerade vittnat om – och varför förstår vi inte deras ord som sanningen rakt av? Inte minst har nätverket #intedinhora tryckt på det här sedan länge. Varför ses det som en ”åsikt” i en debatt? Vi känner ju till patriarkatet, strukturerna, vad som ligger bakom. Vi vet att det beror på att kvinnor i alla avseenden framställs som och förutsätts vara objekt snarare än subjekt i sina egna berättelser.

Paolo säger själv att han har gjort det smutsigaste som finns. Men han säger det med förbehåll för att han ju ber om ursäkt nu och därför är det inte lika farligt längre. Han säger det defensivt, och han erkänner dessutom oaktsam våldtäkt utan vidare ånger. Han skapar bilden av sig själv som mannen som erkänner sina brister – och detta är superattraktivt i samhällets ögon. En man hyllas när han uttrycker svåra känslor. En del kända ansikten stöttar Paolo och har tagit hans ”parti” i det hela. Men det finns ju inga partier. Det är bara svart på vitt: Han är förövare, hon är offer. Att han får lov att skapa sig ett försvarsforum först, innan man ens fått höra offrets historia, gör att bilden av situationen förändras. Även om kvinnan inte ska behöva figurera med sitt ansikte i media kan man utgå från hennes narrativ när man berättar om det i nyheter och artiklar. Man kan utgå ifrån varför hon hamnade där hon gjorde och hur man ska göra för att hjälpa andra att inte hamna där. Det är i sig ett privilegium att få lov att uttrycka sig så direkt efter ett brott, att få göra sig själv till ytterligare ett offer i situationen.

Två dagar efteråt poserar han på sin Instagram med tummen upp i träningskläder och skriver nåt i stil med ”nu ska jag jobba med mig själv” – och får därefter hur mycket likes och positiv uppmärksamhet som helst. Inte heller i detta uttalande går det att skymta någon som helst sympati för den kvinna han har förgripit sig på för pengar. Han utgår bara från sig själv, hur det påverkar hans liv nu och vad han vet om att ”jobba sig upp från botten” för det ”har han gjort förut”. Om han har varit där förut vet han ju hur det ser ut där nere, därför borde han förstå att det är kvinnan som ligger på botten, inte han. Det är han som stampar på henne. Det är han som sett ner på henne, både bokstavligt och metaforiskt.

Det är inte svårt för Paolo att göra det han gör nu, att ”come clean”. Det är i själva verket det enklaste han kan göra. Det mest konsekvenslösa, typ. Han hade två val – antingen erkänna och låtsas vara djupt ångerfull, eller förneka och köra stenhårt på det spåret ända in i kaklet utan att tappa ansiktet. Antagligen förstod han att det fanns för mycket bevis mot honom, eller att han inte skulle kunna lura alla, och därför var det bara att köra på spår nummer ett. Bekännelsen. Han förstod nog också att han skulle tappa sina inkomstkällor relativt fort oavsett vilket spår han körde på – och därför tog han självklart det spår som i framtiden skulle kunna generera mer pengar på exempelvis böleri-böcker.

Beslutet som Paolo tagit är högst aktivt, det är inget han ”råkat göra” för att han mår dåligt eller för att han varit full. Det är inget självskadebeteende. Han vet inte ens vad det är. När man har ett självskadebeteende är det ett tvångsmässigt beteende, man utsätter sig själv för smärta på olika sätt, till exempel genom att skära, bränna, förgifta, bryta sina egna fingrar, spy upp all mat, slå sig själv etc. Att han använder den diagnosen som en ursäkt för sina aktiva, vidriga val är helt sinnessjukt och förminskar också alla de som lider av faktiska självskadebeteenden, till exempel många prostituerade kvinnor. Gör deras verkliga psykologiska problem till aktiva val, och gör därmed hela grejen illegitim som sjukdom. Och visst känns det lite typiskt att män som skadar andra gärna skyller på självskadebeteende för att komma undan rent moraliskt? Det går att jämföra med att “råka göra något för att man är ledsen”, och på så sätt kommer man undan gentemot sig själv. I en artikel i Aftonbladet menar Anna Sander att det aldrig är någon “som säger ‘jag är hemskt ledsen att jag utnyttjat den här kvinnan, jag hoppas att hon kan förlåta mig’. Det är alltid samma sak, att mannen tycker otroligt synd om sig själv.” Eller som Katarina Wennstam skrev i ett Instagraminlägg nyligen: “Det kanske kommer som en överraskning för Roberto och andra sexköpare, men en kvinnas kropp är inte en förlängning av hans egna kroppsdelar. Det är, med risk för övertydlighet, stor skillnad på att skada sig själv eller att skada en annan människa.” 

Men detta finns inte ens i Paolos, eller andra sexköpares världsbilder, han har bara gjort det här mot sig själv. Han kunde ju inte hjälpa det, eller hur? Puttenutte då. Den enda skadan som orsakats Paolo är att han blev påkommen, att han nu måste lappa ihop sitt liv, rädda sina företag – åtminstone försöka. Om han inte hade blivit påkommen hade det bara fortsatt i oändligheten, till hundra procent. Det är ju inte svårt att räkna ut att en påkommen man är en man som måste försöka rädda sitt eget skinn, och att en man som lyckas komma undan är en man som kommer att fortsätta med sitt beteende.

Undrar i vilken del av processen han skadade sig själv? Var det när han snackade med henne före övergreppet? Var det när han tog ut pengar som han skulle betala med? Var det på väg till hotellet, eller var det nu skedde? Var det när han stoppade kuken i henne? Eller kanske var det främst när han blev påkommen…?