fbpx
Kollage: Daria Spitza

Pandemin visar kulturens sanna ansikte

Det finns gott om kränkta näringsidkare i kultur- och restaurangbranschen där ute. Bakom alla munskydd och plasthandskar kan jag skymta dem. I ett moln av förångad handsprit, på en barrikad förklädd till bardisk, där sitter de och snyftar högljutt. Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt – att synka sin gråt. Rödögda och helt oförstående inför införandet av de samhälleliga restriktionerna som omöjliggör större delen av deras verksamhet; restriktioner som samtidigt syftar till att försöka bromsa spridningen av ett virus som är klassat som den tredje främsta dödsorsaken i Sverige 2020.

Ja, tiderna förändras snabbt nu. Regeringen och Tegnellmyndigheten kliar sig i löven och försöker väl någonstans göra det bästa, eller i alla fall det minst dåliga, av den här situationen. Till exempel att ta ställning till fakta. En sak vi de facto vet om virus är att det smittar från människa till människa, via sociala kontakter. Och en sak vi vet om nöjesbranschen är att den bygger på sociala kontakter. ”Men Ullared då!?” har varit Tredje Långgatans vanligaste invändning mot konsertrestriktionerna sedan i mars. Argumentet faller platt. Shopping på Ullared är måhända oansvarigt, och en sväng in på ICA i rusningstid bör nog undvikas – men jämförelsen med en konsert eller ett krogbesök haltar betänkligt. På ICA handlar du i första hand mat – först i andra hand blir du smittad av Corona. Krogar och konsertlokaler, däremot, är offentliga rum där människor i första hand flockas för att få hänga med andra människor. Därför, och bara därför, är dessa ställen just nu stängda eller kraftigt åtstramade. Av solidaritet med samhällets svaga och utsatta får vi som kollektiv publik just nu hitta andra sätt att roa oss. Och äntligen får kultursvängen — som aldrig har behövt stå till svars för all lungcancer, narkomani och alkoholism den frambringat — nu på allvar dra strån till stacken i den solidariska, samhälleliga, världsomspännande kampen för en bättre morgondag. Men även om solidaritet med samhällets sjuka och svaga inte borde vara ett problem för den kultur- och nöjesbransch som annars gärna sluter upp bakom olika plakat på vänsterkanten, hör jag nu endast gråt och tandagnisslan från nedsläckta barer och caféer. The show must go on! Rör inte min kaffemaskin! Tvinga mig inte att avskeda min svartjobbande personal!

Så här långt in i texten antar jag att många musiker och nyliberala smörgåskrängare redan slutat läsa. Men vad är egentligen ert problem? 2020 handlar inte om att regeringen hatar indie. Det handlar inte om Amanda Linds eller Anders Tegnells personliga antipatier mot operor och teatrar. 2020:s stängda krogar och inställda gig handlar om hur vi gemensamt ska deala med en situation som är out of hands, en situation där ingen har ett facit – förutom att många människor verkar dö en plågsam död om vi inte gör någonting. Mot detta i offentligheten: kulturens gråterskor, tidigare anförda av ärkebiskop Gardell, men snart nog av ägarna bakom varenda klubb och vinbar i vårt avlånga land. Hur ska det gå för oss, ropar dessa inskränkta strebrar som faktiskt verkar ge alla högerkonservativa debattörer rätt i sak: de tycks nämligen flyta uppe på samhället, snarare än att delta i det. Vi dör ut, ropar dessa avslappnade Bengt Ohlson-kopior och viftar sorgset med kreditkorten i riktning mot kulturministern jagandes en fet insättning, men grejen är att det gör de inte alls! Det är inte småföretagare i musikbranschen eller mimaren från Södra Latin som dör ut. Inte barbershophipsters och vinylsamlare heller. Det är ju skyddslösa åldringar och knegare som dör ut! Vad som imploderar är däremot kulturmedelklassens brinnande vision om att alltid och för evigt kunna livnära sig på konsten – även just nu, mitt i ett brinnande inferno. Som om den kapitalistiska och ständigt vinstdrivande kulturen var vår allra viktigaste samhällsfunktion i alla lägen. Låt mig avslöja en sak: det är den inte.

Visst är konst, musik, krog, allt det där du kan läsa om i GP:s ”Två dagar” – visst är det underbara ting och en stor del av livets mening. Jag längtar också efter att få se Junior Brielle live igen. Och visst kan Amanda Lind slänga ut miljarder i stöd till kulturen – men varför ska klubbar och teatrar läggas i respirator och få hjärt-lungräddning, när respiratorerna är slut på sjukhusen? För när det kommer till kritan är ju ”Två dagar” en borgerlig blaska full av borgerliga nöjen; fritidsexcesser samlade i den absoluta toppen av behovstrappan. Musik som livsnödvändighet? Javisst – sjung en sång med barnen om en bättre morgondag! Starka målningar och postkolonial performance som varandes det högsta livet har att erbjuda? Okej, googla fram nån gammal favorit, eller måla en själv!

Men som vanligt blandas korten ihop. Konst och kultur betyder i den allmänna diskursen ingenting annat än pengar och försörjning. Så medan arbetare och understödstagare alltjämnt stretar på, i en allt mer ojämn kamp mot dödsvirus och en förtryckande överklass, visar kulturen och dess offentliga företrädare sina sanna ansikten. Kulturen var nämligen inget högre syfte, inget Schopenhauerskt heligt överhuvudtaget. Den var bara en näring som alla andra. En business. Det fanns aldrig något konstnärligt syfte i att locka människor till spelningarna. Ingen högre ambition med filmskapandet. Det var bara pengar och Stockholm hela vägen till banken. Eller? Det är i alla fall vad jag kan utläsa, nu när samhället skakar i sina grundvalar på ett sätt som ingen nu levande under sjuttio har upplevt tidigare. När människor blir arbetslösa i stor skala, när vårdpersonalen inte orkar mer, när problem som framtida matförsörjning och den moderna civilisationens själva uppbyggnad plötsligt blivit väldigt mycket mer akuta. När människor dör i drivor av ett virus vi själva har provocerat fram genom århundraden av ekologisk ignorans. När allting är på upphällningen. Då står de där och lipar, kulturarbetarna och krögarna. Inte för att de just är i färd att läggas i respirator av någon utarbetad sjuksköterska på dubbel övertid, nej, de gråter offentligt i protest mot vår auktoritära fascistregim som ej låter dem spela luta och koka ramen inför fulla hus. De snyftar för att de inte får servera suröl fram till klockan nollfem udda veckor jämna plågor i sina inverterade sotarmössor. ”Jävla skitår” muttrar de på Instagram, och får medhåll och likes av medelklassens kulturkonsumenter, som själva håller på att vänta ihjäl sig på att det här pissåret bara ska vara ÖVER (de påminner om den där ”kiss-i-hjärnan”-strippen med Kalle Anka). Det enda man inte säger är vad alternativet skulle vara. Vad ska vi göra: hålla allting öppet som vanligt? Blunda och låtsas som ingenting medan liken samlas i drivor vid öltapparna?

Detta är nämligen mer än ett virus: det är ett veritabelt paradigmskifte. I dagarna pratade Ola och Anna Rosling i DN om att Covid-19-vaccinet kanske inte är den där magiska ”game-changern” som det utropats till. Ingen vet ännu hur länge det skyddar. Vi kanske får leva i ett instabilt Covid-samhälle under en lång, lång tid framöver. Och lagom tills vi som kollektiv vant oss vid att kajka runt som omkringflytande hjärnor, digitalt uppkopplade mot varandra i meningslösa zoommöten (kulturen kanske till och med kan hitta sätt att tjäna pengar på det!) så kommer nästa pandemi. Och nästa. Och klimatkrigen. Och så vidare.

Jag menar, ser ingen detta? På riktigt? Vad gör vi när det går upp för oss att hela det här ”men-2021-då-jävlar-narrativet” är en illusion? Är det då de riktiga skriken kommer? Är det då ”den nya svenska folkmusiken” — alltså hiphopen — slutar ägna sig åt vapenglorifiering (valfri uppburen rappare) och greenwashing (Fricky) och istället börjar sörja på riktigt?

Fram till den dagen får vi väl bara tugga i oss dravlet på ledar- och kultursidorna, där en blind verkligen leder en blind — och samtidigt silar kameler — och där artister och nöjesprofiler ständigt hejas fram av sina knullkompisar skribenterna. Som utåt sett bara är bekymrade för samhällets andliga välgång i en hård tid. Kulturen behövs! ropar de. Visst, kulturen behövs. Nu och alltid. Men mest av allt tror jag bara utövare, kritiker och publik vill knarka illusionen om att allting är som det alltid har varit. Att Bob Dylan för alltid kommer fortsätta turnera. Att Järntorget äntligen blir Times Square. Att man alltid kommer kunna sitta och trängas och sluddra på Harrys och Dovas. Och, viktigast av allt: att ni kan fortsätta tjäna pengar på den här skiten. Så medan vanliga människor kämpar för att ens kunna hålla ihop ett uns av normalitet och värdighet (hur ska man egentligen hinna med alla begravningar?) sitter den genomkorrumperade nöjesbranschen i samma båt, sida vid sida, och skrålar – utan munskydd. Inte tänker de ta något jävla vårdjobb. Deras konst, musik, teater, recensioner och nudelsoppa till vilket pris som helst. Även när priset är vår gemensamma undergång i zoonosapokalypsen.

Text: Kalle Berg

/

Pandemin visar kulturens sanna ansikte