Illustration: Dzana Serdarevic för United Nations Global Call Out To Creatives

Pandemin stör ångest-störd

KBT (kognitiv beteendeterapi) var för mig det bästa och läskigaste jag tagit mig igenom. Åka in till Rådmansgatan, sitta och bita på naglarna för att sedan vandra upp för backen till Sabbatsbergs Sjukhus. Passerade så mycket fönster och folk, stegen tyngdes av blickarna jag trodde riktades mot mig. Istället för att fokusera på ångesten försökte jag fokusera på att hitta Astrid Lindgrens gamla lägenhet som skulle finnas i området. Min läkare var ung och glad, gav mig en ett papper med stora rutor. Vi gjorde mål för varje vecka; tappa en tallrik i en full matsal, komma försent till en lektion, prata med någon som du vanligtvis inte pratar med. Han sa att jag skulle se orostankarna som moln och att jag bara skulle låta dem passera stilla förbi. Det var tre år sedan och himlen runt om mig var nyss blå och molnfri. Pandemin som drabbat världen har fläckat min himmel med pizza-moln, de ligger som flottiga ost-öar över mitt huvud. 

Grejen med social distansering är att undvika stora (och små) sammankomster, grejen med social ångest är att vilja undvika stora (och små) sammankomster. Perfekt, eller? Problemet blir att så fort jag ska göra något nu så måste jag ta i från tårna. Träffa några kompisar på en kaffe, gå ut bland folk och handla, gå på jobbintervju. Allt känns så långt bort när jag har en enkel, orubblig ursäkt. Jag känner mig lite hängig, kanske inte är så smart? Jag har fått den perfekta utgången. Jag sitter i mitt rum och läser, tekopparna samlas i en drös vid sängbordet, jag binge-kollar serier, trötta ögon som får vilas under natten, ryggen blir stel av den mjuka sängen, kan äta hur söligt jag vill utan det hårda slaget av en mänsklig blick, dammet byggs upp till små berg, kittlar i näsan, huvudet värker, disken samlas i högar, benen är rastlösa, hjärnan värker av blåljus. Under en kort promenad runt grannskapet glömmer jag bort hur man går, måste släpa benen fram. Går jag konstigt nu? Utanför vinterviken sitter folk i flockar, jag vill springa förbi. Känner att kropparna kommer närmare och närmare, stökiga röster som talar över varandra. Det var precis det här som inte fick hända. Implosion. 

När jag tappade min vardagssocialisering föll jag tillbaka dit jag aldrig velat återvända; djupt in i mig själv. Jag som kände för ett tag sedan att jag tappat mitt talföreträde när det kom till social ångest, att jag var en av dem som lyckats bli bättre. Det kom nästan så långt att jag kunde sörja och uppskatta den tiden jag spenderat i det tillståndet. Att jag kom ut på andra sidan som en förändrad person. Jag har förändrats och den sociala ångesten har förändrats med mig. När jag växt som person har den bara hittat andra skrymslen att ligga och trycka i. Jag har lärt mig att gå till festen, nu återstår den lilla rösten i huvudet som säger att jag beter mig konstigt. Hälsa glatt på en kompis-kompis på Hornsgatan men sedan ägna tio minuter efter till att analysera hur muntert deras hej var tillbaka. Skicka iväg mailet och sedan älta resten av kvällen över hur dåligt jag formulerat allt. Ångesten är en formskiftare och kommer nog alltid finnas kvar hos mig. 

Jag har en folksjukdom. Under min tågluff sommaren 2019 när vi hade rest ända till Barcelona så brast det, vi delade rum med en kvinna från Berlin och kille från Ryssland. Rummet var som en korridor med sängar längst sidorna, jag hade hängt min blöta handduk över räcket på våningssängen så att jag hade en egen hörna. Där bytte jag om och sov, samlade kraft. Vandrarhemmet låg nära stranden och hade massa aktiviteter, personalen hade neon-kläder och sa saker som “Hey Guys” även fast vi aldrig träffats innan. En morgon kände jag hur ångest-pistolen var laddad. Det gemensamma utrymmet luktade plastigt och salt. Vi trängdes vid frukosten, eftersom vi bara hade två heldagar i Barcelona ville mina vänner ut och se staden. Jag sa att jag stannar här, promenerar till stranden med min bok och lite frukt. Jag la min handduk bland alla familjer och kompisgäng på en äng i skuggan nära strandpromenaden. Hann inte ens byta om, snabbt var jag en pöl som behövdes skrapas upp från marken med en spade. Flöt ut över gräsmattan och grät högljutt. Ett gammalt par med uppfällbara stolar kollade på mig med en stram blick, tänkte väl att jag var påverkad av något. Jag ringde mina föräldrar på Facetime, de satt på terassen utanför vårt landställe. Luften såg frisk och varm ut, blommorna kände jag till. Rösterna, deras och min som var så långt bort. “Om jag inte kommer hem nu så dör jag” grät jag ut till mina föräldrar. Det är för långt till tågstationen, till flygplatsen, tillbaka till vandrarhemmet. Jag grävde ner mina fingrar i gräset och klängde mig fast i marken, i alla fall är det samma mark. Samma planet som mina trygga platser finns på, även fast de då kändes som galaxer bort. 

På kvällen var mina ögon lika stora som två nävar. Jag gick och la mig tidigt, borstade tänderna i det delade badrummet. Såg ut som en blöt ledsen hund, killen bredvid mig hade vågigt hår och solbrända axlar. “Where are you from? I heard you and your friend talking? Are you German? Icelandic?” Han australienska dialekt klingade, han slängde ur sig namn på länder som var långt bort. “Sweden” svarade jag syrligt och där gick mina sista krafter för dagen. Nu när jag sitter inne i mitt rum i Stockholm kan jag förundras över hur jag någonsin lyckades ta mig så pass långt från detta sovrum utan att kvävas av mig själv. Kan längta tillbaka till den resan som var ett stort slag i magen mitt i solarplexus på min sociala ångest. Jag vill alltid kämpa, den sociala distanseringen gör så att jag inte riktigt kan. Jag hoppas bara att modet inte bleknat när allt det här är över. 

Under en nödsituation som denna måste jag säga att som en person med ångest är jag ganska förberedd. Den beskyddande muren jag har, som jag ser att andra runt om mig försöker konstruera, har varit där i flera år. Det är så lätt för mig att dra mig tillbaka in i grottan men fruktar den dagen jag måste kravla mig ut igen. Häromveckan skulle jag på en arbetsintervju. Jag sov lätt under natten, bet på nagelbanden i sömnen. Vaknade på morgonen och tänkte “Har de glömt att jag ska komma dit?” “Borde jag påminna dem om att jag ska komma förbi vid 14?” Kommer jag skämma ut mig genom att vara där den förutbestämda tiden och angivna platsen? Deras misstag, deras hypotetiska glömska blev i mitt huvud min skam. Jag vankade runt i lägenheten, maten ville inte ner i magen under lunchen. Jag fick skjuts dit och under bilresan frös jag av nervositet. Min pappa sa att var bara dig själv men genom att vara mig själv skulle jag behöva vara ett intet. En skugga, en fluga på väggen. Mötet gick bra och de hade inte glömt. När jag senare kom hem var jag så utmattad att jag nästan grät, huvudvärken tryckte och ögonen var tunga. Jag kände mig tömd. Ändå kunde jag vara glad då mötet blev så lyckat, jag var tömd mentalt men fylld socialt. Det fanns en glädje i att vara nöjd efter mötet, min ansträngning paid off. Det är väl utvecklingen av ångesten, att tidigare var ansträngningen allt och inget kunde löna sig. 

Jag kan tycka att det är betryggande att se andra i samma tillstånd som mig själv. Häromdagen googlade jag “Celebrities with Social Anxiety”, välkända ansikten och korta citat om deras erfarenheter. Miley Cyrus, Missy Elliott, Kim Kardashian West, Adele. Kolla på dem, det kan vara du. I nuläget får jag nöja mig med att ringa hämtmatsrestauranger utan att ha memorerat ett litet tal i huvudet med min beställning, småprata hos handlarn på andra sidan gatan, promenera och låta orosmolnen flyta förbi. Reta och kittla ångesten med tankar om alla de platser jag ska besöka, alla människor jag kommer möta; för att jag kan. Whoopi Goldberg var också med på listan.  “Some people are meant to fly. And I don’t know if I was meant to fly, but I do it now” läste jag. Just idag har ångesten mig klistrad mot marken, men en dag är det över, och då ska jag och Whoopi Goldberg flyga. 

Text: Allis Sääsk Berglund, Stockholm. @enboktillbara

/

Pandemin stör ångest-störd

Mejla skribenten!