Oscars 2021: En genuin men vilsen Oscarsgala tappar bort sig i sitt egna format

Mitt förhållande till galor känns ibland som ett förhållande till en dålig pojkvän. Jag vet att jag borde lämna, att jag blir besviken varje gång, men jag kan ändå inte låta bli att hoppas på något bättre. ”Denna gång blir det annorlunda” tänker jag när jag häver i mig tre koppar kaffe och slår på TV4 02.00. 

Årets Oscarsgala, om någon, gav mig ännu mera hopp. Med alla storfilmspremiärer som skjutits upp i Pandemins spår var flera intressanta indiefilmer, såsom Sound of Metal och Minari, nominerade. Den stora teatern var utbytt mot en intimare miljö — kanske som man kan tänka sig att de originella galorna såg ut på 30-talet — och producenten Steven Soderbergh lovade en kväll som skulle ”hylla berättelser”. 

Trots att det avskalade formatet väckte mycket kritik tyckte jag om det, till en början. Jag gillar verkligen tanken om att ta bort det plastiga, utdragna spektaklet och att satsa på att hylla just filmen. Istället för storslagna uppträdanden prioriterades filmskaparna och deras personliga berättelser. Många har kritiserat just detta och känt att Oscarsgalan blev mer som en konferens istället för en gala, men jag har aldrig sett en sån genuin stämning i Hollywood. Men konferenser är tråkiga, och Oscarsgalan, trots Soderberghs fina tanke, blev till slut faktiskt tråkig för den gemene tittaren. 

Den största kritiken mot galans anordnare och jury, Akademin, berör galans abrupta slut. De hade beslutat att ändra ordningen av prisutdelningen, så att ”bästa manliga huvudroll” var det slutgiltiga priset som delades ut istället för det sedvanliga ”bästa film”. Förmodligen gjorde producenterna detta för att de trodde att den avlidne Chadwick Boseman skulle vinna priset postumt, som vunnit både årets Golden Globe, Screen Actors Guild Award, och Critics Choice Award för sin roll som den ambitiösa Levee i Ma Raineys Black Bottom. Men juryn röstade annorlunda, och den tre timmar långa galan avslutades med att Anthony Hopkins, som inte var närvarande vid galan, vann för sin roll i The Father. Hans namn lästes upp, och eftertexterna rullade. Bara så var galan över. 

Problemet var inte att Anthony Hopkins vann. Hans prestation har hyllats av kritikerkåren för hans detaljerade, klaustrofobiska porträttering av en man som drabbas av Alzheimers i The Father och han var väl förtjänt av priset. Problemet låg i något större. Hela kvällen exemplifierade hur Akademin, och hela Hollywoods medielandskap, konstant utnyttjar svarta kreatörers talanger och kändisskap, för att sedan misslyckas med att ge dem det erkännande de förtjänar. Så mycket av Akademins PR inför galan var fokuserade på hyllningar till Chadwick Boseman, goodie-bagsen innehöll till och med ett gyllene NFT-porträtt av honom, ett online-konstverk som säljs för 1.2 miljoner dollar (usch), och hans föredetta kollega Angela Bassett presenterade ”in memoriam”-segmentet, som för övrigt kändes som att det snabbspolades igenom. Ständigt under galan diskuterades svartas rättigheter, och Regina King, vars film Last Night In Miami var nominerad till ett flertal priser men som uppmärksammat inte fick en nominering för bästa regissör, öppnade galan genom att uppmärksamma gångna årets Black Lives Matter-rörelser. Questlove från The Roots Dj:ade under galan, och publikvärden Lil Rel Howery anmärkte till och med att det var ”the blackest Oscars ever”. Det var som att Akademin gratulerade sig själva för framsteg de inte ens hade gjort. I strävan efter att hylla alla berättelsers lika värde, blev det istället tydligt hur Akademin fortfarande inte värderar svarta berättelser. 

Det är synd att det blev ett sådant avslut, för det var otroligt många fina priser som delades ut under kvällen, med allt från Chloé Zhaos banbrytande Oscar för “bästa regissör” till Youn Yuh-jungs Oscar för “bästa kvinnliga biroll” (där hennes tacktal bland annat var kvällens höjdpunkt). Men Steven Soderbergh sade i en intervju att han ville få galan att kännas som en film, och att döma utifrån responsen såhär efteråt blir det tydligt att det man minns från en film är slutet.