fbpx

Ord om Ord: Oktober

Utan att leverera för många outhärdliga klyschor så finns det en sak som är oföränderlig när det kommer till hösten: det är den perfekta årstiden för mys. När (det psykiska, fysiska och corona-) mörkret sänker sig över stad och land kan man inte göra så mycket annat än att låta sig själv omfamnas. Släppa taget och behagligt falla, låta kropp och sinne omges av bokstäver. Bädda ner sig, om sig, inte bara med dunfluffiga täcken och yllemjuka filtar, utan även med ord och mening. Här är några av de verk som vi hämningslöst låtit oss slukas av under oktober månad.


Swimmer Among the Stars – Kanishk Tharoor

Ibland hittar vi en text, en film eller en låt som tycks nästla sig in genom våra ögon och öron, genom hjärnan och ner i hjärtat. Pulsen höjs och det liksom kittlar eller sprakar till i kroppen som av en stöt. Varje person skulle nog beskriva känslan annorlunda men jag tror mig ha insett att det är kopplat till inspiration, till en gnista. Och Kanishk Tharoors otroliga debut Swimmer Among the Stars är en av de upplevelserna. 

Med sina tretton berättelser är det en otrolig novellsamling som sprakar av fantasi och känsla. Historierna varierar i tid och rum men en ton av magisk realism ligger över boken. Bland berättelserna hittar vi en fattig gruvarbetares önskan om att få sitt familjefoto publicerat i en amerikansk tidning, en vansinnesfärd mellan Indien och Marocko för att leverera en elefant till kungahuset och en odefinierad framtid då Förenta nationerna arbetar från en rymdstation; blickandes över vår kaotiska planet. 
Om du, likt jag, just nu är inne i en period av drömmande och jakt på det större är Swimmer Among the Stars en träffsäker läsning.

Felicia Malmqvist


Verklighet och Verklighet: Voyeurism & Espionage – L’amour La mort 

28 unga poeter och konstnärer fyller tidskriften L’amour La mort dubbelnummer om verkligheten och verkligheten. Det är tonåringar från Sveriges hörn, centrum och det däremellan som har det gemensamma intresset att drömma i instängdheten eller tänka högt på sorgen — så högt att det hörs till någon annan på någon annan plats. Så högt att det hörs till mig, exempelvis. Eller någon annan som läser eller ser eller trillar in i Voyeurism & Espionage.

Noveller om samtal på en Finlandsfärja bryts av med foton av skulpturer, som skulpturen Andetag, kokonger, som är gjord av vatten som sammanlagt håller 120 mänskliga andetag (eller 10 minuter av liv). Prosalyrik om tillstånd blir till stånd; “ett performativt övergrepp”, när Annie Bergstedt tänker på fokusskiften. Intervjun håller sig strikt till mejlformatet, strikt till att vara vad det är: en konversation mellan vänner, mellan Avner och Elis Monteverde Burrau. Bilder och foton och illustrationer som gör bilder av inre och yttre världen fyller Voyeurism & Espionage, bokstavligt och bildligt. En seriestrip, faktiska foton och illustrationer av verkligheten samsas med de många bilderna i språket; i faktiska ord som “kameralins”, “ögon” och “kikhålet”, och i bildspråket som återkommande stilgrepp.

Det är en samling fylld av skildringar av verkligheten som alltid är prövande, utmanande och fragmentariska. Det är ett försök att “nedmontera ett avant-garde”. Att åter till konstvärlden föda fiktionen. Det är en ständig lek med det så allvarliga och fullständigt skämtsamma — bara allvar och bara skämt, samtidigt. Omtumlande läsning, for sure, som väcker insikter i sin turbulens och en finurlig typ av underhållning. När jag läser pyr det liksom inom mig.

Lejla Cato


Ett år av vila och avkoppling – Ottessa Moshfegh

New York, 2000. Allt suger, ingenting har mening. Du hatar ditt pretentiösa jobb inom konstvärlden, du hatar din värdelösa bästis, du hatar dina döda föräldrar. All tid som spenderas i vaket tillstånd är slöseri med tid. Du vill bara vara nerdrogad och sova konstant i ett år.

Det här är ploten till Ottessa Moshfeghs trendiga och kritikerrosade roman Ett år av vila och avkoppling, där huvudkaraktären med hjälp av en virrig psykolog bestämmer sig för att ta alla sömnpiller möjliga och sova bort ett år av sitt liv. Med en såhär skruvad bokidé kan det inte bli annat än bra. Moshfeghs språk är rappt och rått, samtidigt som den domnande insomnande smärtan hos huvudkaraktären sätter sig i lederna på läsaren. Alla personer i boken är så väluttänkta, så specifika, på ett sätt som gör de i högsta grad levande. Bokens huvudsakliga teman — psykisk ohälsa och samhällskritik — är teman som lätt kan kännas uttjatade och platta, men Moshfegh lyckas med sitt cyniska språk skapa något förvånande och roligt. En bitter elakhet fräter sig genom bokstäverna, in i mina händer som håller bladen och det liknar ingenting jag läst förut.

Ellen Algren


Dottern : en berättelse om folkhemmets upplösning – Lena Andersson

Dottern : en berättelse om folkhemmets upplösning sammanfattas bra av sin titel. Å ena sidan det personliga, Elsa Johansson, dotter till Ragnar och Elisabeth, som föds i sina föräldrars ordnade värld men blir vuxen i en annan. Å andra sidan det abstrakta, folkhemsprojektets modernism och framtidstro som sakta upplöses, dekonstrueras, i den postmoderna samtiden. 

I Lena Anderssons böcker är karaktärerna aldrig bara människor. De är ideologier, paradigm och ideér förkroppsligade. Deras konversationer är filosofiska sammandrabbningar, där de inte sällan misslyckas med att förstå varandra. Man får stundtals känslan av att varje ord är noga utvalt för att kommunicera en tes, men boken blir aldrig odrägligt pläderande eller uppläxande. Ämnena, vad som är sant, vad som är gott, vad som är vackert, är för stora och komplexa för det. 

Romanens stora överraskning är den fruktansvärda och snillrika skildringen av ätstörningen som följer Elsa Johansson genom stora delar av hennes liv. Med en skalpells precision skär alla ord om hungern och skulden genom läsaren, och blir jordnära komplement till strövtågen i idévärlden.

Tobias Sundin


Foto: Henric Lindsten

Sandra Beijers drömdagbok på Twitter 

Vad är litteratur? Kan man fråga sig själv ibland. Jag som efter knappa 60 hp i ämnet fortfarande inte blir klok på det gör det i alla fall relativt regelbundet. Ibland finner man sig i gränslandet mellan vad som faller, och inte faller, in i kategorin. Sandra Beijers Twitter är en sådan plats. 

Hon ägnar den nämligen helt åt att redogöra för hur det undermedvetna presenterar sig själv om natten. Drömmarna. Hennes egna. En gammal sanning är att det är tråkigt att lyssna när ens vänner eller ovänner återger sina drömmar. Jag håller inte med alls. Omfamnar psykoanalys för mycket. Få skulle nog dock få för sig att klandra Beijers drömmar för att vara tråkiga. Kvinnan drömmer som ingen annan, dessutom otroligt regelbundet. Jag vill hävda att det här är fragment av litteratur. Formulerade kort och koncist men med en otrolig känsla för språket. 

Här kommer några utdrag för att trollbinda er: “Drömde att jag åkte sittlift. Tappade alla mina åtta skidstavar ner i backen. Tur att jag bara hyrt omaka par.”, och:

“Drömde att jag födde en anka. 
– Jag är rädd för näbbar, sa jag till barnmorskan. 
– Nej du upplever posttraumatisk stress. Du tror det är en anka men det är ditt barn, sa hon.” 

Och slutligen:
“Drömde att mitt blod var vitt.
– Ditt blod är vitt, sa mamma.
– Jag tror dig inte, sa jag. Hon gjorde ett snitt i min axel och det rann ut något vitt varliknande.
– Du har dålig andedräkt också, sa hon sen.”

Äsch, följ henne bara. Fascineras tillsammans med mig av det djupt absurda undermedvetna formulerat i små doser på under 280 tecken. Det är mitt tips.

Alva Lundin


Ya Leila – Donia Saleh

“Dom åker till Malmö för falafeln och shawarman är så vattning i munnen, bara trettiofemkronor ropar dom, men när våra mammor bjöd dom här grisarna på mat sa dom ‘läskigt’, att maten ser läskig ut.”

Att läsa Ya Leila kändes nästan som att läsa ur sin egen dagbok från gymnasiedagarna. Den skavande, irriterande känslan av vara en Amila i ett samhälle fyllt av Glitterfittor. Avundsjukan i att kampen om jämställdhet för vissa är så simpel att den kan kokas ner till färgsprakande plakat och ett ordspel på Cyndi Laupers 80-talshit. 

Sedan förvandlas jag till en Leila och bärs runt som en politisk knappnål på någons Fjällräven ryggsäck, luras in i den vita fantasin av feminism som aldrig ens var för mig. Att drunkna i frågor (det finns faktiskt dumma frågor) och dräneras på svar och energi. Allt för att sedan kastas med ett fingerknäpp när facklan förs över till nästa trendiga minoritet.
Donia Salehs debutroman är en stark och påtaglig upplevelse som inte är skygg för en blattetjejs flerlagrade verklighet. Varje handling som utförs och val som tas i Ya Leila känns så det blöder. Saleh framför så vackert en berättelse om vänskap och ovisshet kring identitet. Ya Leila är extremt viktig och så behövlig för representationen inom svensk litteratur.

Zejneb Rauf


Foto: John Edmonds

Angela Davis – Nelson George 

Okej, lyssna: Detta är REQUIRED READING. Jag tror dock att alla redan har läst denna, som är bland de bästa personporträtten i New York Times serie The Greats, om den legendariska ANGELA FREAKIN DAVIS – allas våra mentor i antirasism, feminism och antikapitalism. Symbolen för svarta frihetsrörelsen under 70-80-90-00-idag-talen. Nelson George har skildrat hennes liv med skärpa och samtidigt även lyckats förmedla de viktiga budskapen som hon har arbetat hela livet med att uppmärksamma. 

När man hör någon prata om Davis är det bilder av en svart kvinna med afro, med knuten näve upp i luften som alla ser framför sig. En bild som direkt för tankarna till kampen för civila rättigheter. En bild som – precis som hon själv nämner till George – inte egentligen handlar om hennes person, utan om uppmaning till en revolution. En revolution som hon fortfarande väntar på. Vidare är det intressant hur just bilderna på henne har använts de senaste 50 åren, och vad Davis själv känner kring att ha blivit ansiktet för flera decenniers frihetsrörelser. George lyckas förmedla exakt varför Davis är en sådan ikon som hon är, och hon förtjänar inget mindre än detta porträtt.

Sara Razi Ullah


/

Ord om Ord: Oktober