fbpx
Stegeborgs Slottsruin - Wikimedia

Ord om Ord: Mars

Nu börjar våren krypa in under skinnet. Gatorna sopas, snödropparna tränger fram och det blir ett och annat sittande på bänk i vårsolen. På den där bänken kanske man vill läsa lite, sjunka ner i härliga ord, och då finns vi här till er tjänst!

Här har vi samlat tips på några ord som vi njutit lite extra av under mars månad, som förhoppningsvis även kan skänka er lite glädje.


Foto: Pari Dukovic/New York Magazine

I hate Nadia beyond reason – Patricia Lockwood

Nu är detta en recension om en recension av ett författarskap. Ord om ord i sitt esse? När jag tidigare skrivit bokrecensioner har jag försökt skriva så som jag alltid har tänkt en bokrecension bör se ut. Men jag har haft fel. Så fel. Ni vet när en läser något och får gåshud? Inte på grund av berättelsen men på grund av hur väl författaren formulerar sina meningar, hur väl författaren har valt sina ord? Jag fick exakt den känslan nu, för fem minuter sedan, när jag läste klart Patricia Lockwoods recension av Elena Ferrantes bok De vuxnas lögnaktiga liv. I I hate Nadia beyond reason skriver Lockwood om Ferrantes senaste verk men också tidigare verken i Neapelkvartetten, den fyrdelade berättelsen om barndomsvännerna Lila och Lenù. 

“The books are controlled performances of the dissolving boundaries experienced by Ferrante’s women, by Ferrante herself, ‘a hum growing louder and a vortex-like fracturing of material living and dead’, a ‘storehouse of time without the orderliness of history, a story’.”

Lockwood lyckas fånga in, inte bara förståelsen för hur läsaren upplever och förtär berättelserna som Ferrante skriver, men också hur Ferrante själv är ett enigma som tillför till hur berättelserna läses. Varför är Ferrante så hemlighetsfull? Varför känner vi, läsare och journalister, så mycket begär efter att få avslöja henom? Men recensionen synar också Lockwoods plats i detta utbyte, i denna relation mellan skribenten och läsaren. När vi läser så gör vi det utifrån oss själva. Det är därför böcker med ganska ambivalenta karaktärer säljs väl, för alla kan se sig själva i dem (Läs: Twilight). Vi söker efter trygghet och igenkänning, tillhörighet genom litteraturen. Så det är inte konstigt att den självbiografiska recensenten också existerar. Dess existens bör dock inte ses som bristfällig (ett tankesätt jag hade fastnat i tidigare) utan som självklar. Hursom, det jag egentligen ville säga: läs denna recensionen om du gillar bra litterär analys.

Sara Razi Ullah


The Problem with the ”Main Character” Meme – Alexandria Arrieta

Har man läst medievetenskap på valfritt universitet de senaste 10 åren har man förmodligen hört talas om Henry Jenkins, denna akademiker som med något likt rockstjärnestatus forskar och skriver om fan- och internetkultur (undertecknades två absoluta favoritämnen). På hans, av mig nyfunna, blogg publicerar han intervjuer och essäer och i en serie av blogginlägg skrivna av hans studenter hittar vi denna intellektuella godbit av Alexandria Arrieta.

I essän skriver Arrieta om the main character meme, en meme/tankesätt/inställning/energi/state of mind som fick sitt stora uppsving under förra vårens första coronalockdowns. Essensen av memen är att uppmuntra folk till att leva sina liv som om de vore the main character i en coming of age-film. Med filmklipp, spellistor och outfits som korrelerar med frigjord ungdom à la Lady Bird uppmuntras man att ta kontrollen över sin egen livshistoria och leva som om man är en del av ett nostalgiskt glittrande montage av skrattade ungdom. Till synes oskyldigt, framför allt då memen för många unga fungerat som ett sätt att återfå en känsla av agens och liv efter att stora och formativa delar av ungdomen gått förlorade när skolorna stängt och folkmassor förbjudits. 

Arrieta menar dock att denna meme, och ungdomsfilmer generellt, belyser en viktig aspekt om vad coming of age betyder, och hur det, samt the main character meme som koncept, centrerar vithet. Coming of age-konceptet i media förutsätter nästan alltid en viss socioekonomisk klass, en viss kulturell bakgrund, där de konstanta påminnelserna, påfrestningarna och konsekvenserna av systematisk rasism inte ryms. Att som svart ungdom planlöst ströva omkring på gatan i en förort mitt i natten och ~reflektera över livet~ är inte en möjlighet på samma sätt som det är för vita motsvarigheter i valfri John Green-roman.

Essän är en intressant, välformulerad och precis analys av hur internetkultur och memes, medvetet eller ej, är sammanvävt med de system av privilegier som genomsyrar övriga samhället. The main character meme belyser och tvingar till reflektion kring de karaktärsdrag och förutsättningar som genom media filtreras och förknippas med ungdom, uppväxt och identitetsskapande. 

Ellen Algren


Löparna – Olga Tokarczuk

Löparna är i ständig rörelse – den löper in och ut ur sig själv, men framförallt: in och ut ur tid och rum. Boken av nobelpristagaren Tokarczuk claimar sig vara en roman, men det är en fragmentarisk sådan: där textstyckena som slungar läsaren mellan en rad olika karaktärer, rum och tider binds samman av just rörelsen. 

Den moderne resenären är på så vis bokens huvudkaraktär, där vi närgående får skildrat för oss premisserna och riskerna med att vara på resande fot i en modern tid. Ständigt återkommer vi till flygplatsen, detta artificiella vakuum av taxfree, små små små schampoflaskor och en aldrig sinande ström av världens medborgare. Laboratoriet är en annan plats vi gång på gång besöker. Det, likt flygplatsen, är ett mecka för resandet – men där resan i laboratoriet rör sig mot mer kunskap och bort från kroppens förfall (dess avstannande). För boken uppmanar repetitivt till att aldrig stanna, stelna, stagnera – för det är lika med döden. Och att röra sig är därmed att förbli vid liv.

Som en person som läst sociologi måste jag karaktärstypiskt nog dela hänfördheten över hur Tokarczuk litterärt, lekfullt och kärnfullt skildrar modernitetens premisser. Upplösningen av tid och rum när världen är ett klick eller en flygresa bort. Kravet, eller förväntningen, på ständig framåtrörelse, utveckling, förbättring. Mobiliteten som ett livets förutsättning. Avsaknaden av Sanning och Stora Berättelser, och konsekvensen av det. Jag fylls av en insikt om varat i det moderna samhället som, till skillnad från torra akademiska läsningar, känns snarare än förstås. Det är en nästintill spirituellt upplevelse som kompenserar Löparnas något svårgenomträngliga form.

Lejla Cato


Vart tog all denna kärlek vägen? – Käbi Laretei

Ibland är det som att man väntar på att en bok ska säga till när den vill bli läst, som att rätt tid behöver träda in för att läsaren och boken ska kunna mötas. Den står där i bokhyllan och så kommer en viskning, sedan ett rop. Precis så var det nu, boken liksom kallade på mig och jag svarade med att läsa ut den i ett sträck och lämnas hänförd. 

I bokens förord skriver Käbi Laretei att Ingmar Bergman en gång, långt efter deras skilsmässa, frågade ifall hon hade kvar hans brev. Hon svarade ”Visst har jag kvar dem” och han sa ”Jag har bränt alla mina privata brev”. 

Efter hans bortgång, 2007, letade hon fram hans brev och fann också sin dagbok från 1962, som slutar med den gemensamma sonens födelse. Vid bouppteckningen 2008 ringer sonen för att berätta att han har hittat en stor brun portfölj. I den ligger alla hennes brev som Bergman påstod var brända. Det är delar av dessa anteckningar och brev som utgör hela boken, från 1957–1962. 

När jag läser känner jag mig mycket nära Laretei. Hennes ord och reflektioner är mycket precisa, men samtidigt lätta att ta till sig. Det ger en fin känsla av gemenskap att läsa hur en främmande människa sätter ord på de egna funderingarna, det gör att jag känner mig närmare andra människor i allmänhet. Lareteis vackra och välformulerade ord reflekterar kring kärleken, konsten och livet på ett sätt som är svårt att värja sig mot, ett sätt som känns genuint och hudlöst. Jag som läser får både ta del av de genialiska och stora konstnärerna som paret utgör, men också de människor med alla sina brister, rädslor och önskningar som de faktiskt är. 

Att läsa denna bok är att översköljas av stora, starka känslor och ger också inspiration till egen reflektion. Även om allt är stort och dramatiskt, nattsvart avgrund kontra ljuvt himmelrike, är den lättsam och faktiskt rolig att läsa. Den ger en möjligheten att se på sig själv och sina relationer utifrån, den ger chans till att stanna upp och tänka på vad fint och konstigt allt egentligen är. Tänk hur vi människor ständigt försöker möta varandra, hur vi ständigt försöker bli till och hur vi ständigt är i den eviga process som livet ändå är. 

Fanny Wallertz


En uppblåst liten fittas memoarer – Aase Berg

Vi kan alla enas om att Aase Bergs senaste bok har en enastående titel. Den lockar många (inklusive jag, som paxade boken enbart baserat på titeln), provocerar säkerligen exakt rätt personer samtidigt som den skänker en humoristiskt syrlig ton till genren memoarer, trots att boken är fiktiv.

Berättarjagets Aase konstaterar att memoarer är männens genre. De skriver om sitt livs skrytiga middagar, kända vänskaper och bedrifter. Kvinnor skriver biografier och hämndböcker, dokumentationer av sina små liv. Men Aase har aldrig varit den att acceptera patriarkala förväntningar. Så pass att hennes strävan efter dess fall kommit att fånga hennes barn i vad hon beskriver som “ångestberget”. Den uppblåsta lilla fittan rannsakar hur hennes okuvliga självförtroende skadat henne och alla hon håller kärt. Men framförallt att hon aldrig kommer ändra den hon är. 

Det är en bok med skarpa skiftningar i ton och perspektiv. Romanen berättas ur den fiktiva Aases perspektiv men också ur Kungsörnens. Genom örnen får vi en verfremdungseffekt och en möjlighet att se hur Aase försökt distansera sig till sitt livs svåraste stunder. Språket faller mig exakt i smaken. En fusion av högtravande formuleringar, engelska låneord och ungdomliga kraftuttryck. Det är en läsupplevelse där jag fnös till av skratt och suckade av frustration. En väl unnad påskläsning!

Felicia Malmqvist


/

Ord om Ord: Mars