fbpx
Illustration: Tobias Sundin

Ord om Ord: Maj

Sommaren är runt hörnet. Corona is still very much a thing. En “äntligen” och en “nu-räcker-det” suck ljuder kollektiv inför dessa faktum. Låt oss för nu fokusera vid den första längtans utandning – för tänk vad mycket tid åt läsning av själsomstörtande artiklar, böcker, noveller och annan text som denna kombination möjliggör! Fröjd och stjärnfall, känner vi! Så denna månad har vi på KULT åter samlat några texter som ligger oss extra nära den plats där livet dunkar på. Högt, lågt och allt däremellan får samsas här. För er är det enbart att kapitulera: Låta vår text om text skölja över er (och kanske skölja upp er med en bok i hand vid en strandkant nära er).



De äter ur din hand, baby – Elis Monteverde Burreau

“De äter ur din hand baby, är inte så mycket en roman som den är trakasserier. Tänk er ett trasigt TED Talk. Jag blev stundtals illa berörd, och det är viktigt”

Så lyder den roligaste blurben jag någonsin läst. Det är Yung Leans ord om Elis Monteverde Burreaus andra roman som utkom nu under våren 2020. Absurt nog sammanfattar det boken på ett ypperligt sätt. Fångar romanens essens. Dess knäpphet och motsägelsefullhet. De äter ur din hand, baby är typ en roman. Skriven inom den extremt lösa ramen av en dagbok på internet skriven av någon som inte är fotografen Cindy Sherman. Det handlar om ett vi och ett jag. En kvinna isolerad i någon slags galenskap. Hon skriver massor med text. 

Det är extremt smidigt att ge sig själv som romanförfattare förutsättningarna “massa random texter någon skriver på sin dator isolerad i ett rum”. Det är inte en bok för dig som gillar ett tydligt narrativ. Att avfärda hans fragmentariska sätt att skriva på som lathet tror jag både är sant och fel. Texten är kompakt och komprimerad, innehåller otroligt mycket information. Ibland blir man lite trött. Det är inte lätt att läsa, men värt. Det skulle kunna omarbetas, följa ett tydligare narrativ, men då hade det varit en helt annan text. Det finns ett värde i det lekfulla och knäppa. Gräns- och regellösa. Det är en bok för dig som är svag för lekar med språket. För det gör Elis Monteverde Burreau, han leker på blodigt allvar. Jag njuter av att vara i det som tycks vara en kontextlös omarbetad stream of consciousness. Jag njuter av varenda lilla aforism. 

Det viktiga är inte vad som är sant eller helt, roman eller lyrik. Det viktiga är att varenda ord är övervägt med en stor kärlek och glädje för språket. Jakten på fragment av skönhet, komik och tragedi i världens alla små detaljer definierar romanen. Det och förmågan att i språket finna och skapa komplexitet och motsägelsefullhet. Samla ord på hög eller ställa i rad eller ett mellanrum att lägga i en liten liten burk. Det viktiga är att Elis Monteverde Burreau har lyckats skriva ett trasigt TED talk.

Alva Lundin



Jag ser allt du gör – Annika Norlin

Jag ser allt du gör är en novellsamling lika delar sorgsen som hoppfull. Annika Norlin har ett modigt, träffande och sprudlande språk. Läsaren får följa med på en resa genom norrländska miljöer och människor alla med den gemensamma nämnaren att de på olika sätt söker något; bekräftelse, kärlek, baranågotsomgörattdethändernågot. Trots att huvudpersonerna i novellerna alla söker något, skiljer de sig fortfarande avsevärt från varandra. Det är dessa olikheter som gör att jag helhjärtat drar mig in i berättelsen, förlitar mig på karaktärerna och blir nästintill besatt. Narrativet känns så självklart att varje miljöbeskrivning ger mig en igenkänning, en känsla av att jag bott på alla platser där karaktärerna befinner sig. Jag ser allt du gör är en bladvändare som gör mig både äventyrslysten och glad men samtidigt också inspirerad till att själv skriva. Språket känns på många ställen experimentellt vilket också går i linje med karaktärernas drivkrafter och längtan. Norlin borde skriva en till bok, och sen ännu en och så vidare och så vidare.

Josefiné Josefsson



Expeditionen, min kärlekshistoria – Bea Uusma 

Det är juli år 1897. Det är askallt för vi befinner oss på nordpolen, och där är det som bekant askallt asjämt. Tre svenska män har bestämt sig för att bli de första på nordpolen. De ska flyga dit med en halvtrasig luftballong. I packningen har de en felkonstruerad släde, champagneflaskor och uppslagsverk som inte har någonting med nordpolen att göra. Saker de inte har: kläder för arktiska förhållanden eller kunskap om dessa. Men det gör inget för planen är att de bara ska flyga över och landa tryggt och säkert på andra sidan av den oändliga isvärlden. Ingenting går enligt planen. 116 år senare bestämmer sig Bea Uusma för att skriva en bok om det, och det gjorde hon asrätt i, för den blev alldeles underbar. 

2014 lyssnade jag på Bea Uusmas sommarprat om boken, expeditionen och hennes besatthet av den här historien. Jag älskar henne för det, för besattheten och nördigheten. Folk som riktigt nördat ner sig i saker måste en ju älska. Den här boken berättar om Beas nördighet. Det är den helt sanna historien om Andréexpeditionens storhet, misslyckande och kärlekar. Men den handlar också om Bea, hennes egen resa till Arktis och jakt efter svar på gåtan ingen har lyckats lösa på 116 år. 

Det här är en bok att få rysningar av. Hela tiden. Jag har svårt att avgöra om det är för att en känner kylan, hur kallt det måste varit för de tre männen ensamma på packisen, eller om det är för att det är så sorgligt och romantiskt. Den är lättläst, spännande och vacker på ett helt oväntat sätt. En bok som vid första anblick kanske verkar: Astråkig, men egentligen är: Underbar.

Elvira Rosenlund



Liveblog – Megan Boyle

Megan Boyles roman Liveblog från 2015.

Det är viktigt att vi dokumenterar livet som det ser ut just nu. Jätteviktigt sägs det. Karantändagböcker har blivit vanligt förekommande för att dokumentera tankar och levnadsmönster i Dessa Tider. Kanske var det därför Megan Boyle nämndes i en tweet som löd: What if @meganboyle started her liveblog on March 17, 2020, instead of March 17, 2013? 

Inte sedan alt-lit-rörelsens storhetsdagar har livebloggen varit på tapeten lika mycket som den är just nu. Boyles Tumblr från 2013 (som sedan publicerades och finns tillgänglig i bokform) var otroligt formativ för mig under tiotalet. Med iver i kroppen läste jag Boyles självutlämnande och noga detaljerade vardagsbetraktelser. Hon skrev om allt från kärlek till internet, föräldrar och hennes depressiva episoder. Och då menar jag att hon dokumenterade i princip allt hon tänkte, kände, sa, chattade, drömde och gjorde. 

Därför är det med lika stor hänförelse som jag läser Megan Boyles liveblogg som hon påbörjade den 17 mars i år och låter fortgå i en dryg månad. Där får läsaren följa hennes ofiltrerade tankegångar om kroppsaktivism och porrskadade ex, varvat med planer som ställs in på grund av att “the corona virus got a boner.” Ingen detalj är för liten eller oväsentlig för att utelämnas.

Anti-livsstilsbloggen känns radikal igen. Boyle har ett humoristiskt, ironiskt och skarpsynt sätt att skriva om sina observationer. Att läsa Megan Boyle är som att läsa en väns dagbok och omöjligt kunna lägga den ifrån sig.

Nicole Jonsson Wallin



Testamente – Nina Wähä

”Att födas. Att leva. Att börja dö.”

Så skriver Nina Wähä i sin kritiker- och folkhyllade familjeroman och beskriver då även hur det är att läsa Testamente. Det är att födas, leva och att börja dö gånger 12, eller 14 (beroende på hur man räknar). För i romanen, som också är ett livsepos och ett drama i sitt esse, får vi följa en syskonskara på 12 (eller 14 om en räknar med de bortgångna barnen) och deras föräldrar i ett fattigt barndomshem i Tornedalen. Varje familjemedlem får för en stund vara huvudperson när berättarperspektivet, som rör sig likt en kameralins över detta kalejdoskop av sammansvetsade livsöden, stannar upp och fokuserar på varje person – gör denne till en individ med bakgrund och djup. Djupet som allt för ofta (nästintill alltid) grundar sig i föräldrarna och det arv de tvingat på en.

Förutom att denna skildring av individen i kollektivet “Familjen” påminner om hur vi alla känner oss udda och störda i mötet med andra (och därmed säger mycket om hur lite störda vi egentligen är) så skissar den även en nyanserad och varierad bild av sexualitet. Hur även sexualitet ser olika ut för olika individer, men hur vi inför detta är lika i vårt prövande, fumlande och totala maktlöshet.

Enbart denna nyanserade bild av sexualitet är anledning nog att slänga sig över Testamente asap, men det råkar även finnas fler anledningar. Som det intressanta berättarjaget, som agerar likt en distanserad kommentator, talar med ett talspråklig vokabulär med engelska och andra språk som slängs in. Eller hur den äldsta levande dottern Annies graviditet får fungera som måttstock för tiden i romanen – avgränsa dess början och slut. Och hur romanen tar sig an abnorma ämnen som arv, skuld och gemenskap samtidigt som mycket annat hinns med.

Därmed råder jag alla att dyka ned i denna mörka och vackra värld. Låta sig sköljas in och ut från stranden som är Arvet samtidigt som en byter plats på alla inneboende organ (hjärtat i halsen, hjärnan i röven eller diverse andra tänkbar kombinationer).

Lejla Cato



The Worst Friend Date I Ever Had – Samantha Irby

Samantha Irbys roman Wow, no thank you.

Då är det dags igen – nyinflyttad, ensam och sällskapssjuk. Vad gör man när man är ny i en stad och inte känner en enda kotte? Jo, man försöker övertala människor man råkat träffa på kaféer, gatan eller den lokala puben om att gå på en kompisdejt. Sen sitter man där, lite stel och försöker komma på andra ämnen än vädret. The Worst Friend Date I Ever Had  heter artikeln som också är en av essäerna ur Samantha Irby’s nya bok Wow, no thank you. Hela boken är en samling av helt otroligt roliga berättelser från hennes liv, men vill man bara ha ett smakprov är denna artikel perfekt att börja med. I artikeln skriver Irby om alla klumpiga försök att få till kompisdejter, till att verka kul och spontan men istället misslyckas totalt. Det är stundtals cringe-worthy men sedan så roligt att läsa till morgonkaffet att man skrattar högt. Helt enkelt; en kort, rolig artikel som distraherar oss i dessa tider.

Sara Raziullah


/

Ord om Ord: Maj