Ord om Ord: Juli

Mindre än ett halvår till nyår. Mer än ett halvår sen en Miss Rona gjorde storslagen entré. Halv kan vara en känsla att söka, men kanske desto oftare något att försöka undgå. Och vilket medel än text har förmågan att kunna uppsluka en helt, skjuta en in i verklighet långt bortom kommande snöslask och kanske (förhoppningsvis inte) Ronans onda tvillings inträde.

Orden kan ha denna funktion, liksom de kan ha en påminnande funktion. Vilket, eller vilket annat alternativ, du än föredrar har vi på KULT åter denna månad samlat ett kluster med text-tips. Moderna tolkningar av bibliska berättelser, nyckeln till konsten att älska, en interaktiv följetong fylld av osympatiska människor och meta-reflektioner över BLM med mera får samsas i månadens Ord om Ord. Läs och läs mer och läs bort minnet av allt som känns sådär halvdant.


The Art of Loving – Erich Fromm

Kärlek är en aktivitet, inte ett passivt känsloläge. För att aktivt praktisera kärleken måste man vara  givmild. Hon som ängsligt oroar sig över att förlora något lever ett fattigt liv. Hon som är kapabel att ge av sig själv är rik.

I The Art of Loving, psykoanalytikern Erich Fromms essä från 1950-talet, studeras kärleken i olika skepnader. Fromm avbildar kärlek som mer än bara en känsla. Han uppmanar att separera den radikala förälskelsen från det långvariga älskandet. Kärlek är ett aktivt verb, en konst med massa komponenter som måste studeras och praktiseras för att fulländas. Fromm talar om kärlekens definierande egenskaper som ett samspel mellan omsorg, ansvar, respekt och kunskap. 

Den kulturella krocken finns i Fromms heteronormativa, monogamiska, och bibliska tagning på romantiska kärleksrelationer. The Art of Loving är närmare 65 år gammal och bygger till viss del på premisser som inte nödvändigtvis är aktuella i samhället idag. Bortsett från de få hetero-nischade kapitlena är essän fylld med information och analyser som lär läsaren att identifiera och praktisera kärleken i olika typer av relationer. The Art of Loving bryter ner olika teorier om kärlek på ett välgrundat sätt och väcker många nödvändiga reflektioner inom läsaren.

Zejneb Rauf


PappaklausulenJonas Hassen Khemiri

Det är svårt att skriva en bok, att få ihop en historia. Att dessutom väva ihop olika perspektiv och berätta flera historier samtidigt, det är assvårt. Jag har alltid beundrat Jonas Hassen Khemiri därför att han lyckas med just det här gång på gång. Att berätta en historia är ett pussel som han aldrig verkar ha problem med att lägga. Pappaklausulen är ett solklart exempel på just det här.  

Pappaklausulen handlar om en pappa som återvänder hem, en son som har tröttnat och en dotter som saknar sin son. Språket rinner, flyter, springer fram och många gånger känns det som att en får en kram och en spark i magen samtidigt. Karaktärerna är komplexa och i relation till varandra blir de nästan komiska. Den enes sätt att vägra ta in andras perspektiv i motsats till den andres oförmåga att säga nej. Den enes övertygelse som sin egen storhet i motsats till den andres ödmjukhet. En son och en dotter som skämtar om sin pappa så som bara syskon kan, eftersom bara syskon känner sina föräldrar på samma sätt. 

Khemiri lyfter i Pappaklausulen upp allt det där tragiska som blir komiskt i hur människor förhåller sig till varandra. Hur svårt vi har att se världen ur andra perspektiv än vårt eget, och hur allas tolkningar av världen krockar gång på gång, ibland utan att vi ens märker det själva. Det är en berättelse som griper tag i sin ärlighet, drar och drar i hjärtebanden för att det är relaterbart och vackert och stundtals ganska jobbigt, men på riktigt

Elvira Rosenlund


Fotograf: Märta Thisner

Dö, Stockholm, dö – Tone Schunnesson

De som är bekanta med Schunnessons osympatiska karaktärers dekadens kommer känna igen sig i Dö, Stockholm, dö. Vi följer (och leder) Robin, en misslyckad missanpassad musiker som lämnar Stockholm för att återvända till sin hemort Göteborg för att närvara på sin mors begravning. Hans tankar och gärningar får lyssnaren att må inget annat än helt fruktansvärt. Det handlar om sex, våld, eftervärlden och skillnaden mellan Sveriges två största städer. 

Idén är en interaktiv novell, i likhet med Netflix satsning Bandersnatch, lyssnarna själva får bestämma handlingen. Varje vecka på Göteborgspostens Instagram sker en omröstning mellan två alternativ där läsarna själva bestämmer vilken situation nästa kapitel tar avstamp i. Novellen släpps på GP men är även toppeninläst som podd av skådespelaren Anton Hellström

Jag är inte jättetänd på tanken på att kunna bestämma handlingens riktning i kulturen jag konsumerar, men om man inte bryr sig om sånt är det lätt att bara låta bli att rösta. Jag är svag för Schunnessons mörker och humor. Hennes fascination för osympatiska människor. I en tid då hela säsonger av tv-serier släpps på en gång och konceptet linjär-tv är så gott som utdött gillar jag dessutom idén om att varje vecka gå och vänta på ett nytt avsnitt. Det är otroligt mysigt med en god följetong! Tips!

Alva Lundin


SalomeMara Lee

I Nya testamentet dansar en kvinna så förtrollande vackert att hon ges en fri önskan av sin publik. Salome, som dansaren heter, slår stort. Hon önskar sig Johannes döparens huvud.

Det är denna bibliska berättelse som Mara Lees moderna romantolkning tar språng ifrån. Och trots att berättelsen utgår från denna mytbild av kvinnan som en farlig femme fatale – som är sexuell och objekt, livsfarlig så fort hon upphör att vara det senare och istället blir det farligaste en hon kan vara; ett subjekt – är hennes moderna motsvarighet Elsa Mo inget som sin mytomspunna nidbild. Eller jo, litegrann. För Elsa Mo (watch out: rebus!) är sexuell och opålitlig, men också så mycket annat. Hon är mjuk och stål, kokhet och frusen, dåtid och framtid, barn och vuxen, och mer mer mer. Hon är, kort skrivet, en riktig tonårsflicka, med alla de nyanser och komplexa motstridigheter som ryms i en sådan kropp. 

Salome utspelar sig i huvudpersonen, tonårsflickan och megasubjektet Elsa Mo – mega; för att Lee gjort henne till person och inte karaktär, som är källan ur vilket narrativet forsar ut ur. Det är 80-tal, det är Skåne och i fokus står och störtas alla läsarens förväntningar om ungdom, sexualitet, kvinnlighet, vänskap, drömmar, begär, lidelse och fruktan. Den outbytbara vännen Veronica är dödssjuk och in stiger Johannes, Elsas nytillblivna fosterbror, som alla faller handfallna inför, in i en kärlek lik dyrkan. Men Elsa ser en annan röd än alla andra – hon ser en vredens och illviljans färg. Och djupare blir denna röd när Johannes gör det mest oförlåtliga av allt: tar Veronica från Elsa.

Allt detta sker i eller i förhållande till dansen. För Elsa lever och brinner upp för baletten. Detta uttryck som är hårt, mjukt, disciplinerat, intuitivt, sexuellt och asexuellt. Som, kanske, en spegel eller en förlängning av mega-jaget självt.

En sak är klar, och det är att Mara Lee lyckas återskapa den förtrollande verkan som publiken i den bibliska berättelsen drabbades av. För jag kan, varken då som nu, slita blicken från bilderna av och berättelsen om dansen. Den är evigt och magiskt inkapslad i mitt inre – på gott och värre.

Lejla Cato


On Afropessimism – Jesse McCarthy

“Human life is dependent on Black death for its existence and for its conceptual coherence”

Citatet ovan är från Frank Wildersons nyutgivna bok Afropessimism. Men det är inte boken i sig jag vill rekommendera, utan en reflektion om den. Jesse McCarthyLos Angeles Review of Books har skrivit en lång men mycket läsvärd essä, On Afropessimism, som kretsar kring (men inte är begränsad av) Wildersons bok. Förutom att vara bokens titel är “Afropessimism” också namnet på en esoterisk filosofi som vunnit mark bland afroamerikanska intellektuella. 

Jesse McCarthy har gjort ett fantastiskt arbete i att på ett holistiskt sätt försöka förstå Frank Wildersson, hur hans upplevelser och händelserika, tumultartade liv lett fram till författandet av Afropessimism. Han klargör också och reder ut den snåriga och ofta mycket radikala teorin som blandas med memoarer i boken. För den som är intresserad av afroamerikansk intelligentia och deras stora verk är denna text en guldgruva, med ådror i alla möjliga teoretiker. 

Även om det är en smula banalt så bör även Jesse McCarthy få beröm för sin respekt mot Frank Wilderson och hans bok, i en samtid där karaktärsmord tillhör det vanliga. Även när han kritiserar Afropessimism och dess författare, vilket han stundtals gör skarpt och hårt, så nedlåter han sig inte till personliga attacker utan bemöter sin meningsmotståndare i god tro. 

On Afropessimism ger en inblick inte bara i just fallet Wilderson och hans bok, utan även bredare perspektiv som berör Black Lives Matter och svartas situation i USA i stort. Kort sagt, om man är överhuvudtaget intresserad av dessa frågor; läs On Afropessimism

Tobias Sundin


Rodham Curtis Sittenfeld

När Hillary Clinton kandiderade till presidentvalet i USA 2016 gjorde hon det för många som en vandrande potentiell framtid med en kvinnlig president, och till slut som det enda alternativet till den som många såg som en narcissistisk galning. När hon förlorade presidentvalet var det efter en svår kampanj i ett alltmer hårdnande och polariserat politiskt klimat, som på internet och sociala medier fått en helt ny spelplan. Hon var på många sätt en symbol – för feminism och kvinnlig frigörelse, för andra en symbol för den vita feminismen och för en hel massa blev hon en symbol för den verklighetsfrånvända politikern. I Curtis Sittenfelds skönlitterära roman får Hillary nu istället rum att bli en människa. Vi får följa Hillary från år 1971 då hon är en lovordad student på Wellesley College, aktiv i student- och kvinnorörelsen, till nutid. Med en tvist: i Sittenfelds version gifter sig aldrig Hillary med Bill Clinton, och förblir Hillary Rodham. Vad hade hänt då?

Rodham är 448 sidor skrivna från Hillarys eget huvud – om hennes uppväxt, relationen med Bill och om människor som formar hennes liv. En stor del av bokens viktigaste händelser och realisationer verkar utspela sig i baksätet av en kampanjbuss. Hillary Rodhams liv, som består av bönefrukostar, sena jobbkvällar i olika källare som används som valkampanjskontor och möten med politiker beskrivs med en ton som i bästa fall känns som en realistisk och nära tolkning av hennes personlighet, och som i sämsta fall känns alltför praktisk och monoton. Ändå är boken inkapslande och framförallt chockerande, eftersom att den ju är totalt skönlitterär – påhittad. I slutändan finns insikten om att den person vars liv läsaren fått följa faktiskt inte är Hillary Clinton själv, utan Hillary Rodham – en människa som uppkommit helt i Curtis Sittenfelds huvud.

Kitty Östergren


/

Ord om Ord: Juli

Mejla skribenten!