Ord om Ord: Augusti

Boktitel som är ett dick joke, hur en kan leva ett hemligt parallellt liv och en modern, brittisk och queer Love Actually i bokform. Månadens Ord om Ord rör sig ännu en gång i ordens breda landskap, sveper in och upp oss i en oas av tankar, skratt och tårar. Vissa tips blickar framåt, andra inåt, ett tredje fråntar en ens orientation – får blicken att vimsigt snurra runt runt runt.

Så; läs, lyssna, se – låt annan parallell verklighet omsluta och ersätta dig.


Girl, Woman, OtherBernardine Evaristo

År 2019 vann den första svarta kvinnan och den första svarta brittiska författaren någonsin det ärofyllda litteraturpriset Booker Prize. Upphovet till vinsten, som alltså är både uppmuntrande och nedslående historisk, var boken Girl, Woman, Other av författaren Bernardine Evaristo

Girl, Woman, Other består av en kavalkad av möten med, som titeln tyder på, tjejer, kvinnor och “andra” – i detta fall ickebinära – de allra flesta av dem rasifierade. Möjligtvis är ordet möte något missvisande eftersom att det snarare handlar om djupgående skildringar av deras liv och historier, deras arbeten, livsgärningar, innersta tankar, rädslor och drömmar. 

I första kapitlet möter vi Amma, en teaterregissör känd för sina samhällskritiska pjäser som behandlar frågor som feminism och rasism. Sedan Amma trädde in i teatervärlden, startade sitt eget teaterkompani, började skriva och regissera befann hon sig alltid i utkanterna av teatervärlden, var alternativ, medan hon i bokens början till slut fått mer uppmärksamhet och blivit framgångrik med en pjäs som snart har premiär på National Theater i London. Detta medför någon typ av kris: Vad händer när en person som spenderat sin karriär med att kritisera privilegierade plötsligt finner sig i en sits där hon själv är i egenskap av samma privilegier? Det är det första livet av 12 som läsaren får ta del av i Girl, Woman, Other. Amma är en delvis självbiografisk karaktär då Evaristo själv under sin karriär startade sitt eget teaterkompani på 80-talet; Theater for Black Women, som då var Storbritanniens första teaterkompani för svarta kvinnor. 

Berättelsen utvecklar sig som en avancerad och icke-vit, men sannerligen brittisk, Love Actually där alla karaktärers livsöden binds ihop på något sätt och skildras med värme och humor. När den närmar sig sitt slut infinner sig känslan av att precis ha fått ta del av en djupgående skildring av inte bara hur det är att vara svart brittisk kvinna i samtiden utan också en skildring av feministiska och antirasistiska utvecklingen under det senaste århundradet genom människorna som funnits runtomkring den – de som inte förstått den, de som stått bakom den, och de som levt den.

Kitty Östergren


Foto: Magnus Liam Karlsson

Allvarligt talatPO Enquist

Vi sitter på Ritornos uteservering en sista gång innan vi båda flyttar till varsin ände av Sverige, Miranda till Umeå och jag tillbaka till Malmö. Det är skönt men vemodigt att flytta från Stockholm. Jag tycker mest om min hemstad när jag slipper bo i den, börjar alltid längta så snart jag lämnar den. Det är ambivalent. 

Miranda kommer att tänka på PO Enquists Allvarligt talat som sändes för några år sedan. I ett program besvarar han frågan om det är möjligt att leva ett varaktigt lyckligt liv på två geografiska platser samtidigt. Visst kan man, menar han, men det är en naiv tanke att tro att ett miljöombyte innebär att man blir en annan, kanske lite mer spännande person. 

Hans råd är istället att skapa ett alternativt liv vid sidan av det normala, genom att läsa sig igenom en författare. Det innebär att läsa böckerna kronologiskt, att inte läsa NÅGOT annat vid sidan av och då leva ett hemligt liv tillsammans med till exempel Kerstin Ekman, Knausgård eller PO Enquist själv. Han beskriver det som att äta upp ett författarskap och på så sätt skapa sig ett andligt tvillingskap med den personen. 

I höst borde jag läsa en Stockholmsförfattare, kanske gamla skildringar av staden, och uppleva min hemstad genom någon annan. Men framförallt lyssna på alla Enquists fantastiska Allvarligt talat-program.

Nicole Jonsson Wallin


Our Deepest Fear – Marianne Williamson

Marianne Williamson har många dimensioner. Inte nog med att Williamson kandiderade för demokraterna i det amerikanska presidentvalet 2020 – hon är även en storsäljare i kategorin självhjälpslitteratur och dessutom pratshowsgiganten Oprahs spirituella rådgivare. 

Williamssons mest omtalade verk tycks vara hennes första bok, A Return to Love, som debuterade år 1992. Boken är en analys av inre fred som baseras på kristen praxis och spirituellt grundade principer. Den kanske mest kända stycket ur boken är den som har kommit att bli en ensamstående text och kallas för Our Deepest Fear. Texten hänger ut människans rädsla om att sticka ut och blottar det faktum att vi hellre presenterar en urvattnad version av oss själva än att potentiellt avskräcka omgivningen med vår individuella storhet.

Under åren har Our Deepest Fear genomgått någon form av visklek. Av någon anledning har Williamssons dikt misstagits för att vara ett citat av apartheidmotståndaren och sydafrikas före detta president Nelson Mandela. Det finns också en gemensam tro om att texten härstammar från filmen Coach Carter, då en av huvudkaraktärerna Ruiz, i filmens kanske starkaste scen, reciterar Our Deepest Fear som en del av hans karaktärsutveckling. Ruiz går från att vara nonchalant och självcentrerad till att bilda stark förståelse och empati för sig själv och sin omgivning. Med hjälp av Williamsons text konkretiseras Ruiz utveckling. 

Oavsett vilken form Our Deepest Fear intar är den alltid lika mäktig. Det bildas rysningar vare sig en läser stycket i Williamssons bok och lika så när den porträtteras i Coach Carter.

Zejneb Rauf


I Love DickChris Kraus

I Love Dick är en feministisk, postmodernistisk och autofiktiv brevroman som utforskar begäret och utmanar systemet (Vilket? Alla!), och om det fick andan att gå ur dig så avråder jag till läsning, för Chris Kraus numera kultklassade roman omkullkastar och spränger in allt i en. Lämnar en uppfylld och totalt blank av det som hänt eller inte hänt.

Det intellektuella, hippa paret Chris Kraus och Sylvére Lotringer och cowboyen Dick står i bokens centrum, vilket enligt klassisk manér leder till ett triangeldrama men där triangeldramat i detta fall är allt ifrån just klassiskt. För Dick är minst en person, mer ett koncept och mest ett blankt canvas som fylls upp av de rast- och sexlösa makarna Sylvéres och Chris ouppfyllda drömmar och begär. Dick är en lek, allvarsam och skämtsam, precis liksom hans namn är ett intellektuellt dick joke. Han är den hårda kuken, ensamvargen, den svårtillgängliga mannen, och han är anledningen till den psykos som totalt omkullkastar makarnas liv.

Brevprojektet som blir ett monster som blir den psykos vilket boken upptas i börjar i en harmlös middag mellan de tre. Där väcks Chris förälskelse vilket sedan eskalerar till ett brevskriveri till Dick där hennes (och deras) begär och åtrå oskyggt ställs ut. Breven haglar, de skrivs i mani, och snart är det mer än bara ett sätt att försöka kommunicera – det är en undersökning i kärlek, “emotionell forskning”, ett konstprojekt. Dick är frånvarande i någon parallell verklighet (i “Verkligheten”) men totalt närvarande i det mentala/emotionella experiment som paret möts i. De kan i sin olyckliga och otillfredsställda (eller totalt tillfredsställda?) relation till Dick – där han kokats ner till att vara en symbol, en fallos, mer än något annat – förenas i symbios. För vem Dick egentligen är, är inget som intresserar Chris.

Med sitt täta namnregn av kända konstnärer och -verk är romanen stundtals pretentiös, svår- och trögläst, men trots visst motstånd och svårtillgänglighet är boken svindlande bra. För den är underhållande på ett från tyst fnitter till asgarv-sätt och filosofisk så att den väcker djupa funderingar kring ens eget lilla liv och livet i det Stora.

Lejla Cato


Illustration av Eiko Ojala för The New Yorker

An Elegy for the Landline in Literature Sophie Haigney

Har du tänkt på hur viktiga väggtelefoner var i litteraturen? Ett verktyg som hjälpte författarna att skapa spänning när den ringde, helt oväntat, mitt i natten. Ett sms till en ljudlös mobil som alltid är i fickan har inte samma vikt. Det menar i alla fall Haigney,  i sin artikel An Elegy for the Landline in Literature. Det handlar alltså om den stationära telefonens död. Om makten som den håller när tystnaden bryts och ringandet ljuder genom huset. Vem är det som ringer? 

“The sudden drama, the charge of meaning, the prospect of death conveyed before the call is even answered: this is the power that a phone — and a landline, especially — can hold.” 

Det är en bild som blir irrelevant ganska snart, då stationära telefoner numera är föråldrad teknologi. Vad kommer att ersätta den bilden idag? Kan en sms-konversation ha samma makt? Jag tror det egentligen, men Haigney får mig trots det att fundera.

Sara Raziullah


Advice, like youth, probably just wasted on the young – Mary Schmich

Jag har svårt att bottna i att vara 20någonting. Kan inte navigera i livet på egen hand. Blir rädd av alla möjligheter och skyldigheter. Söker mig ofta, eller alltid, till någon, eller något, som kan lugna. Iallafall en stund. En riktig vuxen som kan tala om för mig hur jag ska tänka. Det slutar nästan alltid med att jag sitter och läser Mary Schmichs krönika i Chicago Tribune från 1997. Titeln är påfrestande realistisk och vacker: Advice, like youth, probably just wasted on the young.

Blir omsluten av det vaggande vuxna i hennes ord. Råd, riktlinjer, realiteter. Ett: Såhär är det. Stundtals smärtsamt stressande, mestadels mjukt. Alltid avslappnande. Lättsamt lugnande.

Krönikan är skriven som ett tal att läsa till en avgångsklass. Man måste se det framför sig; Scenen, ljuset, studenthattarna. Förväntan i luften. Det är rakt upp och ner en lista av livsråd till obrydda ungdomar och det är allt vad jag söker mig till. Någon som säger hur jag ska göra. Någon som säger hur jag ska leva.

De mest rörande och sanna av texter kan sällan leva i stillhet. De vandrar vidare. Är i rörelse. Då minns jag att Baz Luhrmann släppt krönikan som en låt. Låtit Lee Perry tala in orden som ett spoken word och mixat musik i bakgrunden. Minns igen att Rikard Wolff talat in den svenska versionen. Låter mig själv få gå djupare. Låter fler sinnen få vila.

Blundar. Lyssnar. Sjunger. Dansar. Jag kan den utantill.

Ellen Algren


/

Ord om Ord: Augusti

Mejla skribenten!