Ord om ord: April

På Valborg ska det brännas. Naturens beståndsdelar blir till aska för att fasa ut vintern. Det kalla, isen, ska ersättas med det varma, elden. Snart är sommarn här; i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande.

Men det bränns även i oss! Vi läser, vi ser, vi känner! Och som så ofta är det orden som sätter fart på elden i oss, alla dessa fantastiska ord vi slukar likt elden slukar sitt virke. Nu vill vi tipsa. Här är några av de ord vi brann för under april månad.


det enkla och det ensamma – Asta Olivia Nordenhof

Vått gräs. Te och apelsiner. Livet som tränger sig på, likt lukten av lönn.

Med dessa ting öppnas den hyllade diktsamlingen av den danska poeten Asta Olivia Nordenhof upp. Jag minns denna samlingens första dikt sen en annan gång, då jag hörde den uppläst i någon podd för några, vet inte hur många, år sen. Men känslan som infann sig då jag först hörde dikten, den vet jag exakt allt om. Det var en upplevelse i enlighet med hur Emily Dickinson beskriver poesin:

“If I read a book and it makes my whole body so cold no fire can warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Detta gäller även för resterande av det enkla och det ensamma. Rakt, rått och med en smakfull uns av humor behandlar Nordenhof det vardagliga och det kolossala. Det mörka med det sköna. Det är kokostoppar. Föräldrardöd. Prostitution. Begär och kärlek. Och den söndrande danska politiken. Mellan klassiska teman skiftar diktjaget in och ut ur det privata, in och ut ur sig själv, och tär på så vis upp gränsen mellan jag och du – författare och person. I associationer som flödar som frisläppta och samtidigt återkommande till sig själva görs denna rörelse. Och i detta, i den enkla kopplingen mellan stort och smått, uppenbarar sig ett djup så starkt att jag förlorar både kroppsvärmen och mitt huvuds topp. Men det är så värt.

Lejla Cato


Gentlemen  – Klas Östergren

Jag har alltid på håll uppskattat Klas Östergren för den lilla kultursocietets-klingande stjärnglans som jag inbillar mig att hans 4-åriga medlemskap i Svenska Akademien kastat över vårt gemensamma, väldigt vanliga, Svensson-efternamn.

År 1980 fick Klas Östergrens sitt genombrott med romanen Gentlemen som idag är en del av en romansvit tillsammans med efterföljande Gangsters och Renegater. Jag läste den vida kända romanen som älskades av både kritiker och folket, och som just därför känns lite fånig att tipsa om. Istället vill jag slå ett litet, otränat slag för den (mina biceps är inte särskilt välutvecklade, till skillnad från de tillhörande huvudkaraktärerna).

I Gentlemen möter vi den unga mannen Klas Östergren, som driver runt mellan olika ströjobb med förevändningen att fokusera på sitt författarskap. När han träffar på bröderna Morgan vecklas båda deras komplicerade förflutna ut inför honom, och en smutsig affär avslöjas. 

Gentlemen känns rik, på handling, dialog och karaktärer – men även på kultur och historien, som alltid är närvarande och förankrar romanen till sitt tidevarv. Den är ett fullkomligt, parallellt universum i sig som lämnar lite till läsarens egen fantasi (promiskuöst!) men samtidigt erbjuder verklighetsflykt av högsta kvalitet.

De tre huvudkaraktärerna driver omkring på Stockholms gator och grubblar över livets egenheter: politiken, musiken, döden, den stora Konsten, varför kvinnor är så svåra att förstå.   Det hela, storslagna flanerandet genomsyras av en total trygghet och övertygelse om deras egna självklara plats i världen, trots bristen på fasta tyngdpunkter i vardagen – det är grabbigt på ett sätt som man idag sällan möter i litteraturen och ännu mindre i verkligheten, och blir nästan sentimentalt. RIP alfahannen. 

Framförallt är boken fenomenalt plågsam, för trots att det nog inte var Östergrens avsikt kan jag inte låta bli att läsa den som en stor hommage till just flanerandet. Det runtdriveri i världen som hör ungdomen till, som både innebär frihet och rotlöshet och som i dagens *host* läge är helt omöjligt (såvida du inte vill flanera runt på Ica). Låt oss inte ens tala om det Europa som skildras, det gör för ont. En bra bok för dig som ibland tycker om att låtsas äga självförtroendet av en mer eller mindre världsvan 40-talist-man ute på en mycket viktig, självförverkligande promenad utan mål.

Kitty Östergren


Alltid fucka upp – Moa Romanova

I Moa Romanovas fantastiska serieroman Alltid fucka upp blandas ord och bild på ett hänförande sätt. Där orden tar slut tar bilden vid, och sammanslagningen är otrolig. 

I den självbiografiska serieromanen får vi följa Moa som försöker hitta riktning i ett annars rätt spritt och kaosartat liv. Panikångesten, en effekt av diverse misslyckade spicetrippar, har ett hårdhänt grepp om vardagen. Hon pendlar mellan sängen, smutsen, sorgen och att försöka hitta det där andra, det där nya, Kicken som är som inget annat. Däremellan sitter hon uppgiven hos psykologen eller smsar med en känd medieman, lång, kravattbärande, som vill betala för hennes konstnärskarriär. 

Läsaren slängs med. Slängs om. Startskott och sedan fladdrar sidorna framför en. Genom rutorna dras vi in i Moas livskluster av ångest, vänskap och verklighetsflykt. Boken rör sig snabbt, scener och känslor presenteras, känns, för att sedan flyta över i nästa. Vi börjar där vi får börja. Slutar där vi får sluta. 

Ett utsnitt ur ett liv där man får vara i och utanför Moa, se det hon ser men även se henne, som hon ser sig själv. Alla känslor, alla minnen, syns i den tecknade huvudkaraktärens kropp. Romanovas stil är träffsäker och effektiv för att förmedla det som rör sig inne i huvudet, det som inte syns i den lilla talbubblan cirkulerandes ovanför. Kroppen får tala, ta plats och visa vägen framåt. Färgschemat är strikt, men estetiskt tilltalande, och bilderna är lika vackra som rörande. En obligatorisk läsning som lyckas med konsten att ge läsaren tillräckligt för att den ska vara tillfredsställd samtidigt som den längtar efter få se mer.

Ellen Algren