Om utopin och den perfekta nystarten

En blank och slät farkost för två bryter igenom den främmande atmosfären.

Landningen slutar närapå i katastrof men passagerarna är lugna, en mänsklig känsla som rädsla är under deras värdighet och konstruktion. Väskan med tolv embryon är intakt, och därmed uppdraget. Jungfruplaneten Kepler-22b ska bli hem åt en ny mänsklighet, våldsvägrande och ateistisk. Androiderna Mother och Father ska se till att det blir så. En nystart i en ny värld.

Jag har funderat en del på det här med att börja om.

Att bryta upp, gå vidare och sätta min tilltro till något annat som inte är fullt visualiserat än har varit en drivkraft som genom livet faktiskt tagit mig framåt. Att jag efteråt, på ett smärtsamt sätt, alltid påminns om att jag i det här nya fortfarande måste dras med mig själv och att världen fortfarande är densamma, det är inget jag lärt mig av. Tanken på att börja om återkommer, lika stark och lika naiv som tidigare. Det är väl mänskligt. Har vi någonsin, som art alltså, haft så starka visioner och konkreta behov som nu av just en nystart? Hotet om oåterkallelig klimatförändring och ekosystemets kollaps. Krig, nu på riktigt igen även för oss här i Europa. Ukraina i stor nöd, och ett inträde i en kärnvapenallians för Sverige, om Turkiet ger sitt dyrköpta medgivande förstås.

Vore det inte skönt att bara lämna skiten? Våra rikaste har tänkt tanken, de vill verkligen börja om. Kanske starta en koloni på Mars. Idealister vill rädda det vi har och visualiserar en grön framtid där människan inte tar mer än vi ger. Tanken på en utopisk framtid lugnar, passiviserar eller aktiverar oss. Låt oss så undersöka begreppet utopi. Alldeles snart.

I Alien-regissören Ridley Scotts senaste tankeexperiment, tv-serien Raised by Wolves, ska människan alltså ges en ny början, fri från den söndrade planeten Jordens konflikter och problem. Likt staden Roms mytomspunna grundare Romulus och Remus som uppfostrades av en varghona ska tolv mänskliga barn näras vid en ickemänsklig barm för att kunna skapa något annat, lägga grunden till ett utopiskt samhälle och inte begå samma misstag som sina påtagligt mänskliga förfäder. Sen går det lite som det går. Kepler-22b är inte så orörd som man trott och människans tycks dömd att upprepa sina misstag. Till Mother och Fathers stora förtret verkar även de själva hopplöst färgade av sina skapare. Inte mycket till utopi.

Så, åter till utopin. Etymologiskt kan begreppet härledas till grekiskans ”ingen plats” och utgör alltså en beskrivning av något som i egentlig mening vare sig finns eller har möjlighet att realiseras på annat än ett abstrakt plan. Uttryckets närliggande betydelse ”god plats” har öppnat upp för en mer optimistisk tolkning av utopins potential. Platon tecknade under 300 – talet före vår tideräkning en tidig utopisk samhällsvision i verket Staten där han diskuterade hur samhället bör struktureras för att på sikt uppnå allomfattande fred, med en härskarklass av välvilliga filosofer. Redan vid första anblicken framstår det dock som tydligt att utopin skulle låta vänta på sig ett bra tag för de som befann sig längre ner på samhällsstegen i Platons hierarkiska dröm. Utopin framstår som något som antingen ska växa fram genom mänsklighetens avancerande, en punkt vi ska komma till, men har förstås också skildrats som ett slags ursprungstillstånd där allt är som det bör vara, ett tomt ark papper som föregåtts av ingenting. Om Edens lustgård är en utopi så har mänskligheten redan upplevt den. Lägligt nog för den kristne kan det utopiska tillståndet nås igen, vi måste bara dö först. Efter ett liv levt som god kristen, inte att förglömma.

Den religiösa utopin återfinns förstås inom alla trosriktningar. Särskilt intressant är den utopiska nystarten. Jehovas vittnen ska vakna upp i paradiset och finna att de verkligen var utvalda till något större. I nordisk mytologi finner sig människorna Liv och Livtrasir vara de som ska återbefolka jorden. Utopin som postapokalyptisk är sen gammalt, för vad är väl inte Harmageddon och Ragnarök om inte en perfekt chans till att börja om. Det värsta har ju redan hänt! Konceptet verkar ha, så att säga, hängt med ett tag.

Jag behöver knappast upplysa någon om hur närbesläktad utopin är med den mer pessimistiska dystopin, vars skildringar under lång tid betraktats som mer intressanta än bilden av ett idealsamhälle. Klassiska politiska dystopier som Orwells 1984 eller varför inte den mer intressanta Kallocain av Karin Boye bär inte på mycket hopp om en bättre värld. Nutidens dystopier, frånsett förstås otaliga undantag (Hungerspelen, eller varför inte Johannes Anyurus fantastiska De kommer att drunkna i sina mödrars tårar) tecknar ofta en klimatets dystopi som utan pardon konstaterar mänsklighetens sista, kippande andetag innan den självförvållade undergången. Norska författaren Maja Lundes romaner Binas historia, Blå och Przewalskis häst skildrar alla hur människan trots alla sina förlåtande egenskaper inte kan låta bli att begå samma misstag om och om igen, allt i en paradoxalt stillsam och vardagspräglad preapokalyptisk nära framtid. Lundes verk visar trots detta på människans förmåga att börja om på nytt och kämpa på – med allt annat än utopiska utsikter – men det är något och det är hoppfullt. I en värld där alla bin dött ut måste vi själva för hand pollinera träden, men kanske kan bina återvända, kanske kan livet bli bättre för nästa generation.

Vid en närmare granskning tycks utopin rymma dystopin inom sig snarare än att vara ett motsatsbegrepp till den, just till följd den starka anstrykningen av undergång. I novellsamlingen Andra världar – tio nya utopier, är den inte sällan varken eller. Anders Fagers bidrag ”Queer nouveau 2.0” utgör en vision av en förmodad framtid där vägarna till andra galaxer öppnat sig för människan och köns- och artskillnader upplöst för alltid i ett nytt intergalaktiskt samhälle. Det är så främmande och otillgängligt att värdering blir svårt. Andrea Lundgren skriver i ”Hiraethu” om en framtid där jorden besökts av gudar som låter oss leva virtuella liv, fria från död och gravitation. Det är något annat. I samlingens efterord konstaterar Martin S. Halldin att det läsaren nyss tagit del av kanske är svårt att smälta som utopier, men att det utopiska ligger i just det okända, det som ligger utom räckhåll och ett visionärt alternativ till mängden renodlade dystopier. Få av berättelserna i Andra världar tecknar ett rättvist, jämlikt eller konfliktfritt samhälle, men på grund av att det är de så abstrakta för mig som läsare så är de utopiska, de är ingen plats, ouppnåeliga och utopiska.

Jakten på utopin kan självfallet, den också, framstå som trösterik i samma utsträckning som tanken på den redan realiserade. I Östgötateaterns senaste produktion, den från finskan översatta ”Expedition kyla” samlas en grupp udda människor på Grönland för att starta en nordlig koloni som ska föra det mänskliga släktet vidare. Det hemliga vapnet i deras strävan är paradoxalt nog världens tre sista neandertalare, livskraftiga och skapta för den hårda nordliga tillvaron. Uppsättningen blixtbelyser människans litenhet inför isviddernas oändlighet och inför sin egen undergång, men visar på samma gång på det faktum att i gruppens mer eller mindre gemensamma strävan är utopin redan halvt realiserad. En stämningsfull scen där publiken under tystnad betraktas av en grupp myskoxar sår också ett frö med tanken att utopin, den inbegriper kanske inte ens oss.

Det är oklart huruvida jakten på det perfekta samhället i ”Expedition kyla” drivs av nära förestående undergång, men den gör det definitivt i den omtalade satiriska undergångsfilmen Don’t look up. När utplånandet av allt liv på jorden är nära förestående har de rika och mäktiga kanske ingen realistisk plan för att rädda den, men de har åtminstone drivkraft nog att rädda sig själva. I en parodisk slutscen landar eliten många år efter katastrofen på en paradisiskt lummig planet, bara för att minuter senare slitas i stycken av en inhemsk djurart.

Nystarten var förrädiskt kortvarig och visar cyniskt hur mänskligheten aldrig verkligen kan börja om så länge vi fortfarande har oss själva att dras med. Kanske kan inte ens apokalypsen ändra på det.

I Raised by Wolves konstaterar Androiden Mother uppgivet och förbryllat att hennes människobarn, trots sin strikt pacifistiska uppfostran, under sin tidiga barndom gärna lekte krig. ”Hur detta skulle kunna främja deras utveckling som grupp är för mig mycket svårt att förstå.” Även här visar sig utopin vara en fullständig omöjlighet. Och visst har vi ju svårt att leva utan vår konflikt, i de berättelser vi konsumerar och i de liv vi lever. Att se utopin som konfliktfri gör den i sanning omöjlig, för utan motsättningar, ingen utveckling. Men nog kan väl tanken på ”ingen plats” lindra existentiell ångest, i bästa fall. Logisk är det sista människan är. Att ta tillflykt i konsten kanske passiviserar, men det hjälper oss att stå ut.

Min bästa utopi finns att hitta i berättelsen om en far och son som bor i en massa hus i skogen, har en gammal giraff på soptippen och gör lite vad de vill. Pappa Loranga har inte tid att jobba, han har viktigare saker för sig som att pipa tigrar i magen och spela kvast-bandy i köket med sonen Masarin. Inget har föregått det och ingenting kommer efter. Det är fullständigt verklighetsfrånvänt och alldeles, alldeles underbart.

Så jag lägger mig under soffan och äter bullar och läser serier, som Masarin. Jag sätter melodiradion på högsta volym, som Loranga. Jag sluter ögonen. Utopin är ett faktum.

Text: Saga Lindholm