fbpx
illustration: Hugo Hernqvist
illustration: Hugo Hernqvist

Om att gå på julbord med sin svenska pojkväns familj

Juletider. Pepparkakor, julklappar, Wham-hysteri, släktingar, granar, fyrverkerier i förtid (lägg ner för i helvete), julmust. Och för mig av icke-svensk uppväxt men med svensk partner: julbord. Jag vill inte vara den som gör en höna av en fjäder (men gärna visar upp min kunnighet i “svenska uttryck”) men julbord är tamejfan en prövning i sig. Man tror man har kommit långt. Lärt sig att applicera fula uttryck och dra till med snygga ord, lärt sig uppskatta lakrits och infört vörtbröd i hemmet och handlat tråkiga saker på IKEA och till och med kollat ett första, prövande avsnitt av På Spåret. Sen går man på julbord. Och inser att man är körd. 

Som om man inte redan känner sig som ett ett ufo nog när man inte äter kött på ett julbord med 90% kött och bland 100% köttitarianer (och nej, det är inte dålig svenska, det är ett s.k “stilval”) så inser man dessutom att man är ett ufo i typ allt annat också. Tur att man lärt sig dricka glögg ordentligt iallafall och slutat fråga varför koppen är så orimligt liten, när glögg är så orimligt gott. 

Det finns något komiskt i den ansträngning som det kräver av en att försöka bete sig obekymrat i ett sammanhang som gör en osäker. Är min kjol för kort? (dvs: ser jag ut som stereotypen av en lösaktig östeuropeisk brud?) Visst äter man knäckebröd — förlåt, tunnbröd — till sillen? Borde jag också tycka att det är helt normalt att alla här har varit i Thailand minst en gång?

I grund och botten handlar det väl dock kanske inte om kjolen, om sillen eller om thailandsresan. I grund och botten handlar det kanske om känslan av att, trots så många år av ansträngning, övning och assimilering, fortfarande inte alltid veta vad som är rätt. Och då har det ändå inte varit alltför svårt för mig att integrera mig i det svenska samhället — jag passerar lätt som svensk och de europeiska nationerna har trots allt en hel del härligt gemensamt, som förkärleken till sprit, imperialism och dåliga beslut. 

Kultur är flytande, men det är också påtagligt. Om man breddar kultur till att omfatta klass, så blir det än mer påtagligt. Kultur och kulturellt kapital är det som tillsammans faller mellan stolarna och som inte alltid syns — men som alltid känns. Det är samtalsämnen som aldrig berörs och mat som äts på ett visst sätt och självklarheter som aldrig ifrågasätts av någon annan än de som kommer utifrån. Det är att befinna sig på ett fint julbord där servitrisen frågar om ni alla ska till huset i Spanien över jul, medan du drar kjolen längre ner över låren och undrar om din ivrighet med maten kommer tolkas som dålig etikett och fattigdom. 

Kanske förbiser vi något när vi talar om kultur. Vi skiljer gärna åt och delar upp, utan att inse att det mesta faller in någonstans emellan. Vi vill peka på det som syns men aldrig på det som känns, och lägger vikt vid reproduktionen av redan etablerade kulturer, snarare än på de kulturer som uppstår däremellan. Kanske kan man lära sig att äta lakrits, öva in ett oändligt ordförråd och ta igen sådant som julkalendern, Astrid Lindgren och På Spåret. Eller kan man kanske sitta på ett julbord, äta fel bröd till sillen i lite för kort kjol, älska glögg men skaka på huvudet om någon frågar om man sett Sunes Jul, och vara okej med det också. 

Kanske behöver man inte pricka in allt för att vara en del av något, och kanske kan man, trots osäkerheten, trots känslan av att man borde ha bättre koll, tänka att man ju har koll på så himla mycket annat. Jag hoppas att jag kan tänka så nästa gång jag sitter på ett julbord med min svenska pojkväns familj, så att jag slipper se det som att jag sitter på ett julbord med min svenska pojkväns familj

Om att gå på julbord med sin svenska pojkväns familj