fbpx
Bild: Samir Bou-malhab

Oidipuskomplexet – könsroller i film

Om du passar in på psykologins fader Sigmund Freuds psykoanalys av mannen som utvecklade en fixering och attraktion till modern så vet jag inte vad jag ska säga. Snälla välj någon annan vit gubbe att dra din identitet från. Sigmund Freuds diverse teorier har gång på gång motbevisats, men ser du på manliga manusförfattare så kunde du svurit att han slog huvudet på spiken med sin teori om oidipuskomplexet. Mer specifikt om du ser på hur de kvinnliga kärleksintressena är skrivna i förhållande till deras manliga motsvarigheter. Vilka arketyper och stereotyper faller kvinnliga karaktärer under, och vilken roll har de gentemot sin man?

Alternativen är inte många, men samtidigt fler än ett. Vad som först kan verka som ett mångfaldigt utbud av arketyper kommer snart visa sig leda till en och samma könsroll. Låt oss gå igenom några kända exempel för att analysera representationen och syftet hos den romantiska kvinnan i modern film.

En av mina favoritfilmer är Edgar Wrights Scott Pilgrim vs. The World. Filmen följer den titulära karaktären som saknar jobb, ambitioner, charm och karaktär (han dejtar även en minderårig gymnasietjej). Beskrivningen av honom gör honom inte till en åtråvärd kille men trots alla odds faller den magiska Ramon Flowers in i hans liv med sina olika hårfärger och knäppa spaningar. Utan en enda vinnande kvalitet får Scott Ramona att bli kär i honom. Hon vänder hans bleka tråkiga liv till det bättre och det, för Scott, är något värt att slåss för. För att vinna Ramonas kärlek måste Scott först besegra hennes sju ex-partners. Insytt mellan detta drama följer vi den gulliga relationen mellan paret, där Ramona lär Scott att bröd gör en tjock och Scott är otrogen mot hans minderåriga flickvän. Eller där Ramona skyddar Scott från en gammal skadlig flickvän samtidigt som Scott skuldbelägger henne för att tidigare haft flertal partners. Eller där Ramona stöttar Scotts musikkarriär mer än vad han själv gör medan Scott försöker vinna Ramona som trofén hon är. Trots allt detta så får Scott Ramona som i slutet omhändertagande fattar Scotts hand när de tillsammans rör sig mot nya spännande äventyr.

Ramona Flowers är ett av de mer kända exemplen av “the manic pixie dream girl”. En arketyp kvinnor kan skrivas under som oftast har knasiga kläder och tokiga vis att göra saker på. Detta brukar oftast konstratera och motivera den deprimerade cyniska mannen att lämna sitt medelsvensson liv för roligare äventyr som kvinnan ska bidra med. Andra exempel med denna arketyp är 500 Days of Summer och Eternal Sunshine of the Spotless Mind.

På andra sidan spektrumet har vi en film som Knocked Up. En film där den tragiskt slappa och ovårdade Ben Stones och den karriärsinriktade och strikta Alison Scotts liv olyckligt slås ihop när de av misstag väntar barn tillsammans. Den grova och grundade komedin får sin chans att glänsa när de motsägande karaktärerna tvingas umgås och ha ett liv tillsammans, men den sanna romantiken visar sig när Ben och Alison delar mer gemensamt än vad de tidigare trott. Och delarna de inte har gemensamt lyckas de båda dra ur varandra. Alison lär sig vara mer i stunden och inte ta allt på allvar medan Ben vänder sitt liv om och sakta blir en respektabel vuxen. Tillsammans finner paret sann kärlek, en vacker liten dotter och båda får en mer hälsosam livsstil än innan. Men vad Ben och Alison enskilt uppnått i slutet är extremt obalanserat. Ben flyttar från sina roommates till en egen lägenhet, skaffar jobb och skär till och med delvis ner på drogerna. Alison på andra sidan är lite roligare och sundare nu, absolut, men annars har hon bara lyckats behålla sitt jobb hon kämpat så hårt för innan hon träffade Ben. I slutet är det omaka paret lite mindre otippat och det finns hopp om att Ben och Alison kommer hålla ihop. Till störst del tack vare Alisons vårdande och närande närvaro.

Alison Scott är skriven som den arketypiska “bossen”. En kvinnlig roll som har allt i livet, hon har makt, karriär och skulle kunna få vilken man som helst om hon bara kunde slappna av lite grann. Hennes roll är att uppfostra mannen utan att läxa upp. Styra upp utan att styra. Bossen går oftast ihop med kvinnotjusaren eller soffpotatisen som inte lärt sig växa upp än. Andra exempel på denna arketyp är filmerna The Proposal och 10 orsaker att hata dig.

Sista exemplet vi kommer dra faller någonstans mellan bossen och MPDG. I Sam Raimis klassiker Spider-man har vi Peter Parkers ikoniska kärleksintresse, Mary-Jane ‘MJ’ Watson. Kanske den superhjältefilm där romantiken tar som störst plats. Peter Parker är en blyg nördig kille som går igenom mobbning, sin morbrors död, fattigdom, ett uselt jobb och såklart bördan av att vara kvarterets vänlige superhjälte. För många av oss hade detta varit för mycket att bära, men som tur är för Peter så finns det någon som grundar och avlastar honom. In kommer MJ. Hon blir en viss normalitet för Peter som han kan använda som stöd när han landar. Som det ofta blir för superhjältar så krockar dessa två livsstilar med varandra och MJ hamnar oftast i skuggan för spindelmannen. Men efter många om och men, efter skurken är slagen, så kan äntligen Peter hitta tid och balans för att prioritera MJ. I alla fall tills uppföljaren har premiär…

MJ är en typisk “girl-next-door”. Hon är till och med. hans riktiga granne. Granntjejen är någon som kan smälta in i bakgrunden. Hon är sällan jagad av andra män och har sällan egna personliga aspirationer. Hon finns där för att balansera ut dramat. Hon ska aldrig vara svår att hitta och ska alltid finnas där. Alla har en söt, normal, kanske inte traditionellt vacker granne vars behov endast uppstår för den som har extraordinära liv. Exempelvis en superhjälte eller den populära rika sportfånen. Andra exempel med denna arketyp är just The Girl Next Door och She’s All That.

Här har vi tre arketypiska kvinnoroller i flera filmer av olika slag. Trots vad som ser ut som många olikheter så har de en sak gemensamt. De har ett syfte och det är att bidra med positiva aspekter och berika mannens levnadssätt samtidigt som de måste uppfylla vanliga fantasier bland män. Vare sig det är den exotiska drömtjejen, den ouppnåeliga chefen eller den “naturliga” grannen. Den kvinnliga representationen uppstår av och för mannens blick och behov.

Skadliga kvinnliga stereotyper är många, men det är här säcken knyts ihop. Alla dessa roller faller undan en och samma titel. Det är den äldsta rollen som finns: mamman. Alla dessa arketyper finns för att bland annat omhänderta, vårda och balansera mannen, likt hur en mamma förväntas omhänderta, vårda och balansera sitt barn. Viset som denna arketyp gestaltats på varier, men intentionen är alltid densamma. Att placera kvinnan i en moderlig könsroll.

Det är en könsroll född ur ett patriarkalt samhälle och som ständigt förstärks när media matar oss olika bilder med dessa stereotyper på display. Det allra skadligaste med denna representation är inte nödvändigtvis att den är fel, men att den är så övergripande och dominant att den ger bilden att inget annat finns eller borde finnas.

Men annat finns såklart. Nu under den senaste oscarsgalan belönades Chloé Zhaos Nomadland som följer den normbrytande sextioåriga kvinnan som tvingas leva ett nomadiskt liv. Inget i Nomadland spelar på karikatyrer av kvinnor skrivna av män, och de priser filmen mottagit är bevis på den starka efterfrågan dessa filmer har. Så gör er själva en tjänst, följ denna uppåtstigande trend och sök upp filmer som avstår att falla i samma fälla som tidigare nämnda exempel. Och ännu en gång; om du känner igen det ifrågasatta oidipuskomplexet hos dig och absolut behöver fylla något behov att finna en modersroll på skärmen, så kan jag rekommendera filmer som Lulu Wangs The Farewell, Greta Gerwigs Ladybird eller Mike Mills 20th Century Women. Men helst vill jag bara att du ska sluta.

Oidipuskomplexet – könsroller i film