fbpx
Foto: Kollage/Disney

Och så föds en älva

Julen är här. I hemmen går guilty pleasure-listorna på repeat nu när Spotify wrapped inte lurar över axeln. Bredvid p-piller och vitaminer ligger en sista chokladbit till frukost. Minst en hälsning om varför julen är överskattad publiceras också traditionsenligt. I år från Eric Rosén, som i en bil mot Sundsvall konstaterar att han åtminstone slipper ”bli fet (eller fetare)”. I hans situation hade jag kanske resonerat liknande, vad vet jag, men för det låter jag inte hans påhopp sänka stämningen.

Nej jag är ett fan. Men visst kom julen tidigare i år? Trots att jag började redan i november säger jag nu med andan i halsen som Tjorven: “Jag som inte har börjat vara snäll ännu”.

För visst tror man på tomten. Givetvis! Någonstans mellan fyra och sex hade jag dock en kritisk period och envisades med att avslöja mannen bakom lösskägget. En större stämningssänkare än Eric Roséns varmkorvar på OKQ8. Jag var för stor för att tro på tomten. Till dess att jag inte var det längre. 

Nej, barn vet så mycket nu för tiden så snart tror de inte på älvor, och varje gång ett barn säger ”jag tror inte på älvor” faller en älva död ner någonstans

”Nej, barn vet så mycket nu för tiden så snart tror de inte på älvor, och varje gång ett barn säger ’jag tror inte på älvor’ faller en älva död ner någonstans”

Jag tog Peter Pans ord personligt. Tidigare hade jag aldrig reflekterat över just älvor, men tomten faller under samma kategori. Om det var min förkärlek för killar i grönt (Snusmumriken, Robin Hood, och tydligen Peter Pan då) eller dan före dan-pirret som gjorde det är oklart, men där och då bestämde jag mig för att jag minsann skulle tro. 

Under DVD-skivornas era stack två grejer ut. Dels ”Piracy. It’s a crime”-kampanjen, som skulle skrämma folk från att bränna skivor. Vad som sedan mynnade ut i “You wouldn’t steal a car”-memen. Och dels “From the magic within our hearts to the adventure beyond the horizon, there is only one Disney” – orden som klingade över ett kollage av scener ur Disneyfilmer. Men Disney-DVD:erna brukade också ha en liten förhandsvisning av något kommande. Ungefär som i Kalle Ankas jul. Av dem är det få jag kan rabbla i dag, men en kan jag faktiskt utantill.

Du förstår, Wendy, när den första bebin skrattade för första gången gick skrattet sönder i tusen bitar som sedan började hoppa omkring och det var så älvorna kom till

”Du förstår, Wendy, när den första bebin skrattade för första gången gick skrattet sönder i tusen bitar som sedan började hoppa omkring och det var så älvorna kom till”

Allt började med ett spädbarn som skrattade. Pusten nådde en torkad maskros vars pollen lossnade från sin stjälk. Precis som på sommaren, när man blåser och önskar sig något. 

Fröna färdades med vinden över Englands tak och genom Tower Bridge, och en liten flicka fick syn på dem. Hon var klädd i en svart klänning med vitt förkläde och skrattade hon med. Utan att släppa de lysande maskrosfröna med blicken sprang hon genom en grindsport, och kröp under en buske för att slutligen stå fram. Fröna fick upp farten, och lämnade guldiga ringar på vattnet. Förundrad gick hon närmare dammen, och ringarna blev till vingar längs hennes spegelbild. Hon slöt ögonen och lät övernaturliga krafter placera en blomkrans på hennes hjässa. “Jag tror” viskade hon. 

Foto: Disney

Till ljudet av stråkar lystes ett enormt träd upp helt i guld. Mycket mer än så var det inte. Filmen jag hade puttat in i DVD-läsaren började rulla. Men den ville jag inte längre se, jag ville se den här. 

Jag var alltså sex år när den första Tingeling-filmen kom. Och efter kom fem därtill. Inför varje ny film hade jag hoppet uppe; kanske skulle jag få se fortsättningen på den blotta minut som etsat sig fast i mig. Men den scenen dök aldrig upp. Det fanns ingen fortsättning. Även om jag fick svar på många av mina frågor – som hur årstiderna ändras (älvor), hur nyckelpigor får sina svarta prickar (älvor) och hur en älvbebis ser ut (de föds tydligen efter puberteten) – fick jag aldrig något svar på vem flickan var.

Foto: Disney/Tingeling

Jag har inte tänkt speciellt mycket på Tingeling sedan dess. Oroa er inte. Med undantag för året jag tog studenten, då jag sparade en bild av hennes vita klänning (som hon alltså föds i, och har innan hon blir tilldelad sin falang och får på sig den gröna vi är vana att se henne i) som inspiration. Så vacker!

Men nu när minnet av älvornas guldglittriga värld kommer tillbaka faller mycket på plats. Stockholm gör mig nostalgisk. Vi må vara utan stjärnhimmel så här i storstaden, men nog glittrar det. 

Konserthusets kolonner och kapitäl lyser upp hela Hötorget. Jag går Kungsgatan ned och det fortsätter att skimra.

Foto: Lovis Bratt Deland

Mellan Kungsgatan och Biblioteksgatan, som tillsammans med Birger Jarlsgatan är känd för sina flotta butiker, ligger Norrlandsgatan. Över det som annars bara är en enkelriktad och hårt trafikerad väg hänger nu mina personliga favoriter, stora gyllene hjärtan med röda kulor inuti.

Foto: Lovis Bratt Deland

Besatt är jag. Och det är det inte bara jag som är – likt vid första snön eller en särskilt vacker solnedgång kryllar mitt flöde av julstämning. 

Vägen till kungsträdgårdens skridskobana är täckt av röda mattor. Jag går åt det hållet, men viker av vid NK för att se julskyltningen. Här brister magin något… I stället för långa sagor står någon mening på rim. Sedan en vits om TikTok? “Nytt för i år är att vi har blandat det digitala och det fysiska hantverket i våra fönster för första gången” säger Marknadschef Karin Wickberg till Expressen under invigningen. Jag går vidare (försöker). Upp till centralstationen och hoppar på röda linjen hem.

Foto: Resume/Dan Sjunnesson

Några dagar senare befinner jag mig av en händelse i Sickla. Jag som prompt skulle gå en låtskivarlinje på gymnasiet har spenderat tre år i de gamla industrikvarteren, och råkar veta att köpcentrumet överanvänder julbelysning. Eventuellt i hopp om att sudda ut spåren av tegelhusens historia. Ett år var det en pytteliten skridskorink, ett annat en hage med lysande renar. Men det är inte för renarna jag tar en omväg.

Till min stora förtjusning står det kvar. Ett träd så stort att man börjar undra hur det är praktiskt möjligt att nå toppen av. Och helt klätt i ljusslingor är det, det finns inte en gren som inte glittrar. Ett tingelingträd.

Och nu, i soffan framför Kalle. Som varje år smyckar Tingeling ut julkorten och jag får ett main character moment. För en sekund får jag lust att sluta ögonen och viska “Jag tror”; hoppas att jag nästa gång jag ser min spegelbild ska ha glittrande vingar av älvstoft. 

/

Och så föds en älva