fbpx
Illustrationer: Elvira Svensson

Tankeexperimentets härskarinna

Isa sade en gång till mig att jag tänker med hjärtat. Hon drog en ganska stilig parallell till Shakespeares Romeo och Juliet,där Romeo tänker med hjärtat och låter det brista gång på gång, medan den barska Mercutio tänker med kuken och uppmuntrar Romeo till köttets lustar, och Benvolio, den vänliga och empatiska, faktiskt tänker med hjärnan. 

Alla tre grabbarna förefaller mig sympatiska och utmärkta. Vet inte om jag identifierar mig med Romeo mer än de andra. 

Men jag vill inte tänka med hjärtat. Och varför är hjärtat och kuken två de enda alternativen, om jag inte får tänka med hjärnan som en normal människa, som Benvolio? Förresten har jag ingen kuk. Jag vill tänka med njurarna, om det är mitt hjärtetänkande som är roten till min smärta. Vad är det egentligen för skillnad på njurar och hjärtan, rent symboliskt? Varför har hjärtat tillskrivits alla dessa magiska egenskaper?

Jag dejtade en gång en tjej som ville att jag skulle bita henne i blygdläpparna när vi hade sex. Så jag bet henne i blygdläpparna. När vi ännu var ett par reflekterade jag inte något vidare över det. Hon ville bli biten, så jag bet. I efterhand drömde jag mig tillbaka till vårt sex, till blygdläpparna i min mun och jag tänkte att jag inte visste varför jag hade bitit, för hennes skull eller min egen. Oklart varför jag fantiserade om det i efterdyningarna av uppbrottet. Om jag njutit av det, eller för att en liten, men betydande, del av mig triumferade över att ha gjort henne illa, på grund av vad hon gjort mot mig. 

Jag blev lämnad utan att veta varför. Jag lämnades. Passiviteten i det förstörde mig. Minuterna efter hennes ord, hennes budskap, blev en tomhet, ett ingenting där varje tanke, varje respons, ja, hela medvetandet stängde ner. Min kropps fysiska försvar innan insikten sjönk in, att hon inte älskade mig längre. Att jag var dömd att älska henne som ett minne. Som ett porträtt. Bevarad, men kall, oåtkomlig och undanskymd i mitt huvud, akrylen sakta bleknande och flagnande, men aldrig helt borta. Jag förnedrade mig själv i sorgen, hånade mina rödgråtna ögon och saltiga kinder, förminskade uppbrottet till en bagatell och en klyscha i pretentiös musik. Lyssnade på The Blackest Day av Lana och njöt av min egen olycka och hur löjligt misslyckad jag var. Jag byggde lager av uppbrottet, fiktionaliserade det tills det knappt kändes verkligt. Men verkligheten och dess oförlåtlighet hittade mig alltid igen, hur jag än flydde från den. Plötsligt mindes jag hur hon såg ut när hon slöt ögonen och vände ansiktet mot solen och hur hon fick små rynkor på näsan när hon log. Jag älskar dig. Kommer alltid göra det. Huden mellan tänderna.

Jag berättade för Isa. Ringde och pratade mitt i natten. Hon dök upp och fanns där när jag behövde sällskap. Hon sade inte mycket, kom inte med tips eller goda råd. Tyckte inte synd om mig, hur förtvivlad jag än var. Tyckte inte synd om någon annan heller för den delen. Hon kom med doften av Marlboro lights och lyssnande öron när jag skakade ända in själen och trodde jag skulle kvävas av sorg. Vi delade en parkbänk utomhus en frostig kväll, jag grät medan hon rökte. Röken slingrade sig i den kalla luften. Jag tror det var då hon sög in kinderna, såg fundersam ut och sade det första gången. 

”Du tänker med hjärtat, vännen.” 

Jag drog handryggen över kinden för vad som kändes som den miljonte gången. 

”Du säger det som om det vore dålig.” Min röst var svag som blött papper. 

Isa ryckte på axlarna. Mitt humör hade aldrig påverkat henne. ”Jag lägger ingen värdering i det.” Hon pekade på mig med cigarretten. ”Du kan bara se de goda sidorna hos andra människor.” 

”Vilket är en bra egenskap?” 

”Känns det bra nu då?” 

Hennes ord skar i mig, de var nästan elaka, nej, inte elaka, utan sanna, och det var smärtsammare.

”Det känns som jag kommer dö.” 

”Du borde bli mer pessimistisk. Då hade du inte varit så ledsen nu.” 

”Hon ville att jag skulle bita henne i blygdläpparna när vi hade sex. Berättade jag det?”

Isa gav ifrån sig ett ljud som både kunde vara ett skratt och en fnysning. Det kändes inte bättre, men det kändes annorlunda. Jag tog det som en bekräftelse. På vad? Det visste jag inte. 

Ytterligare en kväll. Snöig. 

En annan parkbänk. Isande. 

Isa hade slutat röka och satt med armarna i kors och studsade med foten. 

”Vilken är din fave med Lana?” 

Det var kallt, men inför vanmakten kan man vänja sig vid vad som helst. Kylan var att finna sig i, likaså sorgen. Ständig närvarande, smärtsam, men uthärdlig. Jag huttrade. Jag hade betraktat mina nagelband och saknade röklukten, giftet till trots. Isas fråga förvånade mig. 

The Blackest Day, hur så?”

”Du är inte över henne.”

”Det är jag visst det.” 

Solen. Näsan. Rynkorna.

Tåren trillade nerför min kind innan minnet träffade mig som ett knytnävsslag och blommad ut i bröstkorgen. 

”Se så. Se på mig.” Isa suckade. ”Du bär sorgen som ett smycke.”

”Jävla pretto.”

Åt det skrattade Isa så mycket att ansiktet rynkades ihop och ögonen blev smala som sträck. 

”Vilken är din då?” frågade jag. 

”Va?” hulkade Isa fram. 

”Din fave av Lana?”

”Åh. National Anthem. Lyssna på den istället.” Hon lugnade ner sig något. Stoppade handen i fickan som för att ta upp något men avbröt sig. Bytte till att hoppa med den andra foten. 

”Är det nu du tänker säga åt mig att sluta tänka med hjärtat?”

”Tänk med kuken.”

”Har ingen.”

Och tänk att det var just där det smärtade som mest. Inuti. Under huden. Som om någon åt mig. Solen. Ögonlocken. Leendet. Huden mellan tänderna. Jag hur ska jag kunna leva vidare utan dig? 

”Jag vill tänka med njurarna. Vad tänker du med?” 

Eller, jag vill tänka med tarmarna. Jag kan inte föreställa mig annat än ett fantastiskt resultat från sådana reflektioner. Undrar vilka egenskaper Shakespeare hade skänkt en tarmtänkare. Det vet jag inte, men jag vet vilka egenskaper Isa tillskrivit mig, som hjärtetänkare. Och det är inte för inte, trots att jag protesterar mot hennes ordval. Så jag tänker vidare. 

Jag ser henne framför mig. Solen, leendet, rynkorna på näsan. Du är så jävla vacker. Läpparna och tänderna, hjärtat och hjärnan. Jag dör för dig. Mitt i allt grått, något fult, stinkande och märkligt välkommet. Jag sittande med Isa på en ny parkbänk, ännu en kväll, natt, morgon, kall och klar, en tidig vår med solen väntande bakom molnen. Jag ser mig själv ställa mig på tåspetsarna och strecka mig efter något nytt att bita i. Jag älskar dig som ett porträtt. 

Text: Alva Neu, @neualva

/

Novell: Tankeexperimentets härskarinna