Sängar som varit mina

När klockan ska slå två blir hon i stället tre. Den kortvariga förvirringen är övergående och vi skålar ironiskt för sommaren och försöker att inte sörja den timme vi förstulits. Ingen av oss vill att natten ska ta slut och när gryningen markerat sin närvaro väljer vi att promenera hem genom den tysta staden som känns som vår.

Vi ligger utspridda i en lägenhet vi låtsats vara tillräckligt få för att kunna hyra. Kroppar som sträcker sig efter varandra; en hand runt en midja, fötter som låsts fast; i oss själva men tillsammans. Jag blundar och känner nattens rus gå ur kroppen, känner mig elektrisk, svävar i efterdyningar som gör mig mjuk och mottaglig. Lyssnar till de atmosfäriska toner vi satt på i ett försök att tysta småtimmarnas tinnitus. Jag känner min kropp mot den hårda bäddsoffan, känner täcket som landar mot mina bröst och knäskålar. Känner mig hållen av den varma luft som omsluter mig. Tänker på alla platser jag sovit på och på alla sängar som varit mina. Får för mig att jag bär dem med mig. Bär minnen av alla sängar som en gång burit mig. Undrar om allt vi någonsin upplevt faktiskt finns lagrat där någonstans djupt inom oss och om jag det är något som jag nu, i gränslandet mellan sömn och vakenhet och berusning och klarhet, skulle kunna återkalla.

Och så är det som om jag lyfts upp och bort och landar någon annanstans; på en annan plats, någon annan gång. Kanske är mitt minne byggt på ett fotografi, eller helt taget ur fantasi, men den himmelsblåa spjälsängen och velourpyjamasen med vit krage känns så verkliga att jag tror att det faktiskt kan vara ett minne. Mina föräldrar som inte är mycket äldre än vad jag är nu, en varm hand som smeker min kind. Och så svävar jag igen. Nästa rum och minne.

Jag har inte börjat skolan än men har förstått vad döden är. Jag sover otryggt i månader och behöver gå in till mina föräldrar varje natt. Tillslut tar de min nittiosäng och ställer innanför sin egen dubbelsäng. Det gör sig inte vackert men omsluten av väggen på ena sidan, och dem på den andra, kan jag åter sova hela nätter. En gång får jag en loftsäng i julklapp. Vi köper den begagnat och åker och hämtar den från en tonårskille, vars kajalmålade ögon skrämmer mig, men hans pappa är trevlig och hjälper oss bära ut sängen till flaket vi hyrt. Jag sätter upp självlysande stjärnor i taket och om vinterhalvåren blir loftet min egen oas till vilken mina småsyskon inte förmår ta sig och om sommarnätterna när värmen stiger bäddar jag istället en madrass på golvet. När jag blir 13 får jag mina föräldrars, och huset största, sovrum i födelsedagspresent och där blir jag sedan kvar under tiden jag bor hemma. Där ligger jag vaken och smsar hela nätter med klasskompisen jag är kär i och där hånglar jag i överbedövande tystnad men min första pojkvän, där slocknar jag och mina tjejkompisar efter att ha testat dricka för första gången och där gråter jag ögonen ur mig när jag inser att min gymnasieklass inte alls är vad jag hoppats att den skulle vara.

Som 19-åring har jag mitt livs första relation. Han bor längst ut på pendeltågslinjen och när jag stängt butiken jag jobbar extra i tar jag 23:57 tåget till honom. Hans lilla lägenhet rymmer ingen säng alls och vi sover på en dubbelmadrass intryckt mellan kokvrå och garderob. Där lever vi vårt lilla liv så som man gör när man jobbar extra på ett jobb man inte bryr sig om och för första gången förstår vad det är att dela något större med en annan människa. Madrassen är tunn och jag minns att jag kan känna fjädrarna i den men han spelar en LP med Gregory Alan Isakov och än idag är det just den skivan jag lyssnar på om jag har svårt att sova. Vi gör slut eftersom jag just har tagit studenten och behöver upptäcka vad som finns bortom min egen horisont men ibland tänker jag på honom och undrar var han sover nu.

Jag flyttar till Australien och hinner under mitt år där bo i tre olika lägenheter. Slumpens magi för mig i den första samman med folk som än idag tillhör mina närmsta. Vi visste inte att det kan bli vinter i Australien men de första månaderna vi bor där är det är knappt sju grader och fönsterna går aldrig riktigt att stänga. Mannen som vi hyr lägenheten av heter Kevin och har varken jobb eller annan bostad. Istället sover han i sin bil och vissa morgnar, när hans rygg värkt för mycket, finner vi honom sovandes på soffan. Nästa lägenhet saknar sängar men vi bäddar varsin madrass och döljer de växande mögelfläckarna med polaroidbilder. Från vår tredje lägenhet överblickar vi stranden. Vi är två par som delar ett rum med två enkelsängar och med ett skynke som dörr och för det betalar vi närmare 14 000 kronor i månaden. Våra föräldrar tycker att det är sanslöst men vi vet inte mycket om att vara vuxna och lyckas ju precis gå runt.

När jag flyttar hem till Sverige och han följer med bor vi inneboende hos en bekant. Vår säng står i hennes vardagsrum och trots att rummet till mestadels blir vårt är det också lägenhetens enda väg till balkongen och eftersom hon är en samvetsgrann rökare vet vi aldrig när hon kan tänkas komma in. Vi har bara känt varandra ett kort ögonblick och jag vill inte att han ska flytta till Sverige för min skull så vi bosätter oss gemensamt i Berlin. Vi nekas många lägenheter men när vi tillslut skriver på ett andrahandskontrakt för en etta i den nordöstra delen av staden känns det som om allt skett precis som det var uträknat att ske och den lägenheten blir ett hem på ett sätt som ingen annan plats jag bott blivit.

Men så tar det slut och jag flyttar hem till mina föräldrar och spenderar allt för många nätter med att stirra upp i taket där jag en gång hängt stjärnor och jag frågar mig vem jag är och var jag ska ta vägen och hur jag hamnade där. Och den där hösten jag spenderar i mitt barndomshem får min morfar plötsligt cancer och han vårdas på ett hospis mitt i brinnande pandemi och vi får inte vara där och med. Och hans livs sista önskan blir att få dö i sin egen säng och det blir en kamp mot klockan men en ambulansfärd genom ett snöstormande Stockholm ger honom en sista timme i sitt eget hem och på sin tryggaste plats.

Och nu ligger jag där i lägenheten som vi är för många för att hyra och undrar vilken säng som kommer bli min tryggaste plats. Och jag vet att den säng som blev min nästa, hos familjen som jag var alldeles för gammal för att jobba som au pair för, aldrig kändes trygg, och att det rummet istället var fullt av ångest. Och jag vet att rummet som jag flyttade till efter och som mitt nuvarande, i lägenheten som jag delar med mina bästa vänner, är trygg men tillfällig och att jag är redo att röra mig vidare. Och jag tänker på alla framtida sängar jag kommer sova i, ligga sömnlös i, gråta i och älska i. Tänker på att jag någon gång kommer ha ett hem som känns fast. Får en vag känsla av hur jag i en framtida säng kommer rulla över och se på ett barn som är mitt. Lyfter åter. Landar i tid och rum, är tillbaka i min egen kropp. Spellistan har tagit slut och mina vänner andas tungt. En hand kring min midja. En fot som låser fast min. Och jag vet, och känner så starkt, att nu och för en överskådlig framtid är det de som bygger min trygga plats. Och att hemma är var som helst där de är.

Text: Johanna Bergmark, @johannabrgmrk