Novell: Rue Gloxin

Flyget landade hårt, och vi med det, som när man vaknar upp ur en dröm och inte känner igen sig. Klarvaken, men utan hjälp. Man snor runt i panik, tills någon åter lämnar tillbaka ens namn. En ängel. En hund. Hotellet var gammalt, med renoverade fasader och spräckliga fönster. Vi var fyra pojkvaskar som delade rum. En av oss hade fått sin Head & Shoulders-flaska beslagtagen i tullen och var deppig över det, ett schamponerat och mjällfritt hårsvall var en del av en i övrigt ganska stökig självbild. Vi andra rökte mentolcigarretter med öppna fönster och stängda, matta ögonlock. Rummet blev snabbt kvavt och blomsterkransarna som präntats fast på tapeterna började sloka. Jag ville ut, skrev till två klasskompisar som jag visste tänkte samma snurrande, surrande tankar. Vi var någonstans i Frankrike. Inte helt säkra på var eller varför. Skulle vi spendera kvällen sittandes i ring och dölja våra postpubertala ansikten bakom ess och ruter på ett sjaskigt, men inte tillräckligt sjaskigt hotell? Nä. Vi bestämde oss för att ta oss ut utan tillåtelse och möttes upp i den nakna korridoren, smög ner för trätrapporna. Pratade om den potentiellt stela stämningen som rådde i rummet där våra två lärare bodde, en man och en kvinna i samma ålder. Snygga, kanske rent av fräscha, trots att båda nyligen passerat fyrtio. En sexuell stämning, om än liten, var illa tvungen att krypa in genom det spruckna nyckelhålet för eller senare. Vi nådde gatan och sökte efter närmsta varma bar. Det är något speciellt med fransk kullersten, den är mjuk. Stegen, ibland hela kroppen, tycks flyta. Du befinner dig i ständig rörelse. Något i luften, kanhända den varma ångan som sipprar upp från gatbrunnarna, drar i en. Tänk vaddera fot på en bibel i en bäck, någonstans i en bokskog om hösten, hur du förs framåt av det klara, kalla vattendraget. Gatuskyltarna stod givakt och var blåa som parkeringsautomater, vilket dom mot förmodan fortfarande är. Himlen var klar. Höjde man sitt ansiktet mot skyn och tittade riktigt noga, riktigt krampaktige ansträngde ögonen, kunde man se att någon hängt upp tusentals ljusslingor i rymden. Spänt en lina från planet till planet, en lina med starka LED-lampor. Vad som än fanns ovanför var det upplyst, vi kunde se det från fönsterbordet vi till slut hittade fram till. Lokalen var liten och trång. Belysningen dämpad och olycksbådande. Kanske var det doften som hade lett oss hit, den av portvin och kastanj. Vi beställde en in en flaska surt vin och en varsin vodka. Vi förväntade oss små glas, shotglas, även om ordet lämnar en smak av övermålade helgonbilder i svalget, istället fick vi in dricksglas fyllda till bredden. Merci! Waitrez! Vi skålade och vibrationerna la sig aldrig riktigt till rätta efteråt. Vi blev fulla och tycke oss se jordens krökningsvinkel. Horisonten skyndade sig framåt. Fåglarna skakade i träden. Dammet yrde kring bilarnas hjul. Klockorna klämtade. Vi fortsatte att dricka tills ett hundskalls hieroglyf fastnade i luften och vi vaknade till liv. På vägen tillbaka kissade vi i gränderna och krokade varandras armar. I hotellobbyn ställde dom sig i fnittrande i hissen och frågade om inte jag skulle ställa mig där bredvid dom. Deras rum låg på våningen under min och jag förklarade att jag tar nästa hiss, vi skulle trots allt inte till samma våning. Dom ifrågasatta det inte och åkte upp. Fastän klockan var över midnatt stod det några svartklädda fransmän utanför och rökte. Jag lånade en och försökte rastlöst trycka tillbaka småstenen ner i den varma, fuktiga jorden med högerfoten. Ni vet den nervösa rörelsen. Vi småpratade lite, eller dom pratade till varandra med information som var riktad till mig. Dom studerade arkitektur och bodde egentligen i Paris, vad deras ärende i Strassburg var framkom inte. Informationen kittlade mig antagligen inte. Stora ögon som i tidigare liv bevakat muskler av stål bygga dom gotiska katedralerna. Dom frågade om jag ville följa med och ta en öl. Visst, svarade jag, med en tvekan som aldrig infann sig. Vi skulle vakna inför vår stora dag som besökare på parlamentet bara om några timmar, men det var tomt i mig, blixt stod givakt, en tomhet som inte kunna fyllas av konflikthantering och framtidens ekopolitik. Jag gick utmed högerkanten i det vågräta ledet, en av killarna svor högljutt över att mobilens kartfunktion inte ledde honom rätt. Jag tittade upp mot Orion som hängde tungt där uppe. Det var en speciell bar vi var på väg till. Jag såg framför mig ett rökfyllt skrymsle med rinniga oljemålningar på träväggarna, intellektuella typer som satt hopkrupna med bruna, glansiga ögon, som bara lutade sig över borden om dom hade något verkligt väsentligt att säga. Där schackpartierna alltid avstannar i remi. Där regnbågen utanför inte ger ifrån sig ett ljud. Där man röker men inte äter, där man inte längre andas men har rösten kvar. Stället var egentligen inget speciellt, trist, dyrt och med sorglös inredning. Tyst larm från gatan strömmade in. Mina nyfunna vänner hittade två engelskor som dom ogenerat gick fram och presenterade sig för utan händer. Det franska språket for genom luften, fastän konversationen antagligen hade rullat snabbare om den hölls på engelska. Min delaktighet i sällskapet var som bortputsad, jag satt som i en uppdragen stjälpt båt. Fastän jag tog små regelbundna klunkar från min öl började jag nyktra till. Jag ursäktade mig, frågade var toaletten fanns och gick därifrån, ut, hemåt. Ljusslingorna lös fortfarande och jag sträckte på min kala fågelhals. Jag gick längs Rue Gloxin när ett fönster slogs upp ovanför mig. En flicka, eller kvinna ropade något. Jag är närsynt och använder aldrig mina runda glasögon. Dom tappade jag och min flickvän bort på pendeltåget till Uppsala, tillsammans med en flaska mousserande vin och underkläder, fast det var långt senare. Jag bad henne upprepa sig. Hon pekade på en port under henne. Jag var inte säker på att hon tilltalade mig och såg mig febrilt omkring. Ingen. Vanligtvis nekar min neurotiska läggning mig tillträde till främmande portar, men vakten låg och kräktes i en törnrosbuske några kvarter längre port. Jag drog i ett färgstänk handtag och den bastanta träporten gav med sig. Plötsligt stod jag på en innergård, kanske var det eden. Där inne fanns nakna buskage och en liten fontän. Det klickade till i en port vänster om mig och jag riktade mina steg mot den. Kanske hade jag missuppfattat situationen, kanske hade hon bara velat informera mig om att mitt ena skosnöre piskade mot gatan. Fast mina skor var väl knutna med felfria dubbelknutar. Jag började gå uppför trapporna i det gamla huset. Stentrappan var en aning bucklig, som vore den gjord av månsand och en astronaut lämnat fotavtryck i den. Hon måste hört mig komma, tryckt örat mot dörren. Fyra våningar upp öppnades en dörr, och där stod hon. Hennes hår var långt och mörkt, uppsatt med flera snoddar. Hon var klädd i en svart kavaj med skimrande knappar i guld.

Jag tänker inte återge vad som sas, för jag kan inte skriva dialog. Lägenheten var stor och takhöjden gav illusionen av att det inte fanns något tak, bara en håll ut mot allt det andra. Själva stormens text som vecklade ut sig där utanför. Väggarna var täckta med popkonst i tjocka rammar. Överallt fladdrade brinnande ljus som små, lekfulla spindlar. Allt var väldigt barockt. Där fanns en skivspelare och ovanpå snurrade Walls And Bridges med John Lennon, den spelades på repat under dom timmarna jag var där. Hon sa att hon egentligen bara ville höra Nobody Loves You (When You’re Down And Out) fast att det var omständligt att hela tiden lyfta på nålen.

Hon öppnade en flaska vin som vi delade på. Kanske gick hon på amfetamin, hon pratade snabbt, svalde ofta och fingrarna spretade en aning. Hon berättade att jag var väldigt lik en av hennes vänner, vi delade tydligen samma bensinblonda hår och en alldeles för stor grå kavaj. Det lät som en osanning. Kanske, antagligen, på grund av den drömska i situationen skar jag ett litet snitt i min bröstkorg och lät allt som fanns där bakom rinna ut. Allt skedde utan eftertanke och osäkerhet. Vi hamnade i hennes säng. Vi kysstes inte, bara höll om varandra. Inget annat var nödvändigt. Hon läste Arthur Rimbaud för mig, först på franska, sedan översatte hon. Det var mitt första möte med den unga poeten och varje rad glödde som kol. Låt mig vara lite sentimental.

Hon somnade tillslut. Jag skrev en lapp med min adress och lämnade på det stora matbordet. Hon skrev aldrig. Kanske försvann kuvertet under sitt korståg genom Europa. Kanske skrev jag fel, kanske gjorde hon det. Min adress är ganska besynnerlig.

Av: Gustav Lif