Illustration: Hugo Hernqvist

Ringfingret

”Hemligheten är blodet.” Erik plockar bland de nedkladdade fingrarna. ”Ser du, här har blodet redan koagulerat. Äckligt. Man måste ha rejält med färskt blod.”

Hampus tar ett finger och böjer på leden. Det droppar fortfarande från roten där det suttit fast på handen. Det går inte att avgöra vad det är för finger, men Hampus vill gissa på ett ringfinger. Det är lite hårigt.

Erik håller också i ett finger. Han biter i den lösa huden över knogen. Det ser segt och tuggigt ut, kanske som att försöka äta en ballong, men Erik nafsar som ett djur, med vild, mörk blick, och sliter loss en skinnbit som han för runt runt i munnen med tungan.

Ringfingret i Hampus hand är märkligt slött och väger nästan ingenting. Han tar det tveksamt mellan framtänderna och tänker att det här inte är konstigt, inte alls, det känns som att tugga på sitt eget finger. Han suger, slickar bort blodet från under nageln, rensar nagelbandet med tungan, sörplar upp blodet från de trasiga venerna som från ett sugrör. Medan han gör det tänker han att det är spännande att ha något i munnen som inte är mat, och att Eriks läppar blivit röda på insidan. Han har en liten röd fläck på näsan. Hampus sträcker fram handen och försöker gnugga bort fläcken, men den blir bara större av hans blodiga hand. Erik skrattar till och föser milt undan honom.

”Du suger ju. Ta en ordentlig tugga nu. Där, ser du, där har fingret suttit fast. Där är det lätt att slita loss slamsor.”

Erik har bara skelettet kvar. Han för det ut och in mellan putande läppar. Skelettet är smutsigt gult, lite som kiss, inte kritvitt som modellen i klassrummet. Hampus minns tydligt den modellen, trots att han inte varit i skolan på två månader, kanske för att han var bäst i klassen på kroppen, för att han kom på hur man lättast lär sig om skelettet. Medan de andra barnen snällt satt vid borden och ritade av skelettet gick Hampus runt modellen och smekte den. Inga detaljer gömde sig från Hampus händer och tunga.

Erik lägger fingerskelettet på bordet, tre rensade benbitar.

”Rappa på nu vännen”, säger han. ”Vi måste skynda oss att äta så att de inte blir dåliga. Tänk att du äter en Chicken McNugget från McDonalds.”
Erik stoppar ner handen i lådan, tar ett nytt finger, en med lång nagel.

Hampus drar upp läpparna över tänderna så långt han kan och biter i ringfingrets svartröda innanmäte. Han maler med tänderna som en såg och lyckas skära bort en köttstrimla. Det smakar inte som en Chicken McNugget från McDonalds, av alla saker han ätit känns det här minst som en Chicken McNugget. Han sväljer hastigt och utan att föra runt biten i munnen som Erik. Det vänder sig i magen och han får tårar i ögonen.

Hampus får ofta höra att han gör saker för långsamt. Att han inte passar tillräckligt snabbt när det är handboll på gympan, att de andra barnen skriver tre sidor i skrivhäftet medan han bara skriver en, att han springer sextio meter för sakta. Han var mycket stolt när han kom på att han springer som snabbast på alla fyra, galopperande som en häst. Nästa gång det var sextio meter på gympan såg han på de andra barnens häpna ansikten hur avundsjuka de var, hur de önskade att de kommit på knepet före honom.

”Måste jag äta nageln”, frågar Hampus.

Erik nickar allvarlig och ser på honom, men slutar inte äta på tummen, det är nästan bara ben kvar.

”Håret också?” Hampus ögon är fortfarande våta.

Erik nickar igen och lägger det andra renätna fingret bredvid det första.

”Men du”, han griper tag i Hampus nacke med en varm hand och pussar honom i pannan. ”Det klarar du Hampus, du är jätteduktig.”

”Är jag det?”

”Ja, det är du?” Erik biter tag i huden över en fingerknoge för en tredje gång.

Hampus ser på sitt finger. Vid kanten av nageln finns några lösa och torra hudflikar. Sådana får han själv ibland, han brukar slita av dem med tänderna och svälja dem. De höjer hans mod, och smakar inget särskilt. Erik har rätt, Hampus är duktig på att äta, alla i klassen vet det. I matsalen får barnen i hans årskurs ännu inte ta för sig själva och måste äta upp all mat kökspersonalen lassat på. När Hampus blir mätt lägger han den överflödiga maten i munkjacksfickan. Morötter, potatisar, kycklingklubbor, rotmos, löksoppa. Hampus fickor dignar, men mattanterna märker inget. De andra barnen i klassen märker, men de gör inte som han, även om de är så mätta att magsäcken spricker där inne.

Nu har Hampus ätit upp hudflikarna. Först är har ledsen för att han inte vad han ska ta sig till, sedan får han en idé.

”Snälla Erik, får jag ta båda lillfingrarna?”

Erik nickar och lägger ut sin tredje skelettbit.

Hampus griper ett lillfinger, han tänker att de är enklast att börja med, så tänker han, för han är duktig och kan planera sina uppgifter. Först får han kväljningar när fingertoppen stöter mot tungspenen. Nageln skrapar mot svalget. Han vänder på fingret och tar ny sats, den avskurna sidan ner, blodet gör huden hal, fingret glider ner i matstrupen, Hampus sväljer. Hemligheten är blodet, man måste ha rejält med färskt blod.

Erik ler och rufsar Hampus i håret. Hampus sväller av stolthet. Han gör alltid saker på sitt eget lilla vis.

Alva Neu, Karlstad.

/

Novell: Ringfingret

Mejla skribenten!