MICKIS KOMMER TILL BYN

Nu har Mickis kommit till byn igen och vi vet inte vad vi ska ta oss till. Det är femte gången den här hösten. I bävan gömmer vi oss i våra stugor, spejar mellan gardinerna ner mot stora vägen… Nu är hon här igen. För var gång blir det värre. Vi vet inte vad vi ska ta oss till…

I slutet av augusti parkerade hon sin stora svarta Ford utanför livsmedelsaffären. Redan vid åsynen av den väldiga kofångaren och de tonade rutorna greps vi av ett obehag men låtsades inte om det, intalade oss att det var någon från grannbyn som köpt det där vidundret, och saktmodigt fortsatte vi packa ner matkassarna i våra bagageutrymmen. Sedan klev Mickis ut. Hon hade den rosa hoodien på sig. Alldeles för stor, den gick nästan ner till knäna, och över bröstet stod i glittrande skrivstil de tre orden Live, Laugh, Love. De som befann sig på parkeringen smet in i sina bilar och följde genom rutan den fruktansvärda gestalten när den tågade mot de automatiska dörrarna i sina moonboots.

Mickis behöver inga vapen. Hon behöver bara sin vansinniga blick, sin obarmhärtiga stämma för att regera…

De som var kvar inne i livsmedelsaffären tvingade hon ut, kunder som personal, och i regn och rusk fick de stå på parkeringen och vänta medan Mickis konfiskerade all konfekt och alla chokladkakor i hela butiken. När de automatiska dörrarna öppnades igen hade hon en svart sopsäck över axeln. Den slängde hon på flaket till sin bil och klev sedan själv upp.

Mickis talade om för oss att vi blivit feta, att vi var vår lättjas slavar. Ett par av oss protesterade, men Mickis argument är lika obestridliga som hennes knytnävsslag. “Ni är degenererade”, sa hon. “Jag har svårt att avgöra om det är människor eller ett pack grisar jag har framför mig.” Regnet tilltog. Den rosa hoodien blev mörk men de vita orden lyste klart. Live, Laugh, Love. Jämfota hoppade hon på sopsäcken och proklamerade att hon var här för att sätta stopp för vårt förfall. Ända bort till skolan kunde man höra kraschet från de kakor som krossades under hennes sulor.

Vi var utan choklad i flera månader.  Ryktet gick att gamla gubben Dennis smugglat undan en Dajm i sin rullator. Det var småflickorna som spred det, och liksom allt annat som det tisslas och tasslas om nådde ryktet tillslut Mickis öron. Det slutade illa för gamla gubben Dennis…

Mickis försvann lika plötsligt som hon dykt upp och vi trodde att den här mardrömmen nått sitt slut. En del hävdade att hon aldrig varit här, att hela byn fallit offer för en kollektiv psykos. Vi andra lovade varandra dyrt och heligt att någonting sådant här aldrig får hända vår by igen. Men i de här trakterna blir ord sällan handling. Och det betalar vi fortfarande priset för.

Med september kom höststormarna. Vi plågades av ett hällregn som varade i dagar. Det bjöd på andra problem, mer vardagliga, handfasta, inte präglade av skräck. När skurarna lugnat sig hjälptes vi åt att forsla bort slammet från dikena som omger vår by och reparera vägarna. Göstas lada hade farit illa åt, och när den var reparerad hade minnena av Mickis börjat blekna. Vi återvände till våra blygsamma liv. Fullföljde våra plikter på pappersbruket, tog hand om våra trädgårdar, planterade lökar, eldade löv och promenerade om söndagarna i våra vackra skogar.

Men med årets första köldknäpp var hon tillbaka. Den här gången kom hon inte på stora vägen utan till fots genom skogen. Det var bara Petterssons äldste som såg henne. Hans motocross hade fått punka uppe vid vattentornet och när han stod där och meckade kunde han ana hennes gestalt stryka mellan stammarna och han sa att hon hade hin ondes glöd i blicken. Det tog honom lång tid att ta sig tillbaka ner till byn. Vi beväpnade oss så gott vi kunde och skyndade ut, men när vi kom fram var det redan försent. Längsmed betongcylindern stod det i gröna, sprejmålade versaler: Live, Laugh, Love. Och under det: Mickis 4 Life. Först senare fick vi veta att hon hällt flera liter gelatinpulver i reservoaren och det var inte bara bygdens veganer som blev förkrossade. Inte en enda kran fungerade året ut.

Från sin upphöjda plats uppe på tornet frågade Mickis: “Vill ni bli vinnare?” Vi visste inte vad vi skulle svara, sneglade självmedvetet på varandra. En del nickade lätt men de flesta tittade bara ner i marken. Mickis frågade igen: “Vill ni bli vinnare?” Nu svarade ett par röster: “Det går inte, Mickis! Vi vill men vi är alldeles för feta!” Hon sa att det var fel svar. Vi var tvungna att byta attityd sa hon. Att vi var riktiga fetton gick inte att sticka under stolen med, men det finns ingen svaghet som inte kan skulpteras om till en styrka. Sedan frågade hon oss en tredje gång: “Vill ni bli vinnare?” Trots att tårarna trängde fram i våra ögonvrår stämde vi nu upp: “Ja Mickis! Ja!” Men Mickis skrattade bara. Hon bara skrattade åt vår enfald.

Mickis är så grym… Hon gör oss så illa…

Vi är inga onda människor. Vi vill bara leva våra små anspråkslösa liv. Få gå till våra arbeten på pappersbruket, mäta och bokföra pH-värdet i pappersmassan, stämpla ut och komma hemma och spendera kvällarna med våra familjer. Vi är inte onda. Vi lever inte i synd. Vi betalar vår skatt, vi skänker bidrag till djurskyddsföreningen, ler åt tiggaren utanför mataffären. Men Mickis bryr sig inte. Mickis grymhet behöver ingen bevekelsegrund. Hon vill oss bara illa. Hon vill stryka ett lager av rädsla över vardagsföremålen så att även de dagar när hon inte är här är fulla av skräck. Och hon lyckas. Numera står skogarna tomma. Promenadstråken växer igen. Från våra inhägnade trädgårdar ser vi guldådror av kantareller under trädkronorna, en hel stjärnhimmel av karljohansvamp. Men ingen vågar sig längre ut i skogen för att plocka dem. 

En del säger att det är där Mickis bor, att hon gömmer sig bland tallarna, skrattar hånfullt när vi snubblar på en rot, smyger sig fram när vi böjer oss ned i blåbärsriset och släpper ett mynt mellan våra skinkor.

Om man passerar sin granne på landsvägen säger man inte längre hej. Blicken är riktad ned mot vägrenens streckade linje. Runt middagsbordet har samtalen avstannat. Visst kan det fortfarande hända att någon tittar upp från fredagstacosen, blickar ut över gräsmattan och fäller en kommentar om vädret, men aldrig mer än så. Barnen leker fortfarande, men utan glädje. När vi ser på dem får vi känslan av att de bara fortsätter för att upprätthålla sin roll.

Villorna står kvar, vägarna är obrutna. Det finns potatis och fänkål i butiken, läroböcker i skolan. Lönen kommer fortfarande på utsatt tid. Men allt det andra. Det är borta. Mickis har tagit ifrån oss allt det som gjorde tillvaron till ett liv, släpat med sig det upp på backen bakom medborgarhuset och huggit ihjäl det. Liksom hon gjorde med pojken. Han från flyktingförläggningen som heta sommarkvällar åkte fram och tillbaka genom byn på sin sparkcykel.

Majken såg det hända. Mitt på ljusan dan dök hon upp, tog honom med sig in bland träden. Senare på kvällen hittade vi kroppen borta vid grustaget, utspridd över den blöta och leriga marken. Till och med sparkcykeln var sönderhackad. Mamman bara grät och grät. Hon försökte berätta om honom men ingen förstod vad hon sa. Hon pekade mot hans säng, skrek, vred sig som i fysisk smärta. Vi kunde inte göra annat än att bara se på.

Han var så söt. Så oskyldig. Men Mickis tog honom ifrån oss… Hon är så grym.

En del nätter kan man ana hur hon stryker utefter skogsbrynet. Som ett vilddjur vädrar hon i luften. Då sitter vi vid våra köksfönster med en fällkniv eller en förskärare i handen, ber att hon ska välja någon annans hus. Men Mickis väljer aldrig något hus. När vi sedan kommer ut på morgonen ser vi att hon har skurit upp barken på träden, ett snitt precis nere vid foten, hela vägen runt. Hon vill att även de ska dö runt om oss…

Och för var gång blir det värre. En natt i oktober dök hon upp från ingenstans och tvingade oss att gå man ur huse. Hon samlade oss på fotbollsplanen. Vid bortalagets mål hade Mickis byggt sitt altare. Hon hade fått tag på våra värdesaker, men inte de värdesaker som står uppräknade på hemförsäkringen, utan de föremål som bara vi är kapabla att värna om. Majkens broderier, Hermanssons outgivna självbiografi, pastor Lönnrots skämtteckningar. Fotografier och tavlor och arvegods. De saker vi har skapat för oss själva, som vi skäms över inför andra men älskar i vår ensamhet. De låg nu utbredda över planens grus och vi kände stanken av bensin. Vi bönade och bad. “Snälla Mickis!” sa vi. “Snälla söta fantastiska Mickis! Skona oss!” Men Mickis är obeveklig. Hon sa att våra saker skulle offras så att vi en gång för alla begrep omöjligheten i att skapa någon form av mening av universums villervalla. Sedan tuttade hon på, och först när bara askan var kvar tillät hon oss att vandra hem. Nästa morgon var hon borta…

Varje gång lovar vi oss att inte göra om det. Så fort Mickis försvinner igen ser vi varandra i ögonen och bedyrar att vi inte ska börja tro att det här var sista gången. Men det är omöjligt. Vår verklighet har blivit för smärtsam. Det skulle inte gå att genomleva en enda dag med övertygelsen om att det kommer att fortsätta så här för evigt…

November passerade utan smärta. Kalla vindar förde med sig fotbollsplanens aska långt, långt bort. Vattentornet var sanerat, chokladen tillbaka i hyllorna, pojken från flyktingförläggningen begravd. Utan några minnesmärken blev skräcken overklig, en avlägsen mardröm, och det hjärtskärande hoppet kunde smyga sig på. Det började hos de som räknade dagarna. Gertrud var först med att påpeka det högt. Böjd över frysdisken sa hon till Fritjof att idag är det exakt en månad sedan Mickis syntes till. Därefter drog det som pesten genom vårt naiva samhälle. ”Hon kanske är borta för alltid”, viskade vi. ”Hon har kanske hittat en annan by att terrorisera.” Upprepar man det tillräckligt många gånger tar man det för sant, och det var med en stilla lättnad som vi stod vid strandkanten till vår lilla sjö och såg vinterns första snöflingor smälta mot ytan.

Men nu är Mickis tillbaka, och det blir bara värre för varje gång. Bara värre och värre… Nu gör hon ingenting.

Den stora svarta Forden står parkerad utanför livsmedelsbutiken. Där har den varit i snart en vecka. Själv står Mickis uppe på stora vägen. Mitt i körfältet. Orörlig. Med höjda axlar och armar som en marionettdocka på sin krok. Vi sitter instängda i våra stugor, spejar ner mot vägen. Men ingenting händer. Mickis står bara där. I sin rosa hoodie med orden Live, Laugh, Love. Bara står där medan snön lägger sig över byn…

Vi vet inte vad vi ska ta oss till.

Text: Jim Skog Pirinen