fbpx
Illustration ”deckare” av Elvira Svensson.

Man är författare

Det sitter en man i en tjock melerad polo vid ett skrivbord och knappar hårt på tangenter. Han kliar sig i nacken. Det bruna håret är glesare mitt uppe på. Utanför fönstret sänker sig skymningen. Mannens hand far rafsande från nacke till huvud och sen faller den tungt mot tangenterna igen. Knatter, knatter. Koncentrationen är det inget fel på. Men texten, ja den är förfärlig. Han kan knappt tro att folk köper skiten. Samma detektiv som jagar samma slags bovar genom osannolika miljöer. Tiden går men hjälten består. Redaktören förväntar sig fem kapitel till imorgon. Han kommer få sitta hela natten och knattra. Hårt slår han på S:et, tar ansats till ett viktigt ord, S-T-R-Y-P-T växer fram på skärmen framför honom. Offret blev strypt. Nej, nu tycker han på delete-tangenten. K-V-Ä-V-D M-E-D E-N K-U-D-D-E dundrar ut i prydlig Times New Roman. Nej nej nej. Han orkar inte vara förutsägbar. K-N-U-L-L-A-D T-I-L-L D-Ö-D-S skriver han och skrockar. Tar en klunk kallt kaffe och grinar illa. Trycker delete. Han vågar inte skriva vad som helst nu för tiden, inte efter häxjakten i våras. Tur att de flesta har glömt det där nu. Men han vågar inte påminna dem. Hans läsarskara består trots allt främst av kvinnor.

Timmarna går och snart börjar de bli små. Klockan ett, klockan två, halv tre. Hans offer ligger utsträckt på det vita dokumentet och han har ingen aning om vem som dödat henne eller hur det gick till. De små svarta tecken som ska förklara varför offrets hjärta slutat slå sviker honom. De svar som brukar dyka upp som gubben i lådan längs hans skrivprocess kommer inte. Det här är hans trettiofjärde mordhistoria. Hon är vacker, hans offer. Ung och utsatt. Men klipsk! Hon arbetar som bibliotekarie. Hon tittar under lugg när hans detektiv i tidigare kapitel förhört henne mellan höga hyllor fyllda av klassisk litteratur. “Litar ni inte på mig?” frågar hon storögt hans detektiven. “Nå, hur dog jag?” frågar hon nu sin författare där hon ligger likblek framför honom i skärmens sken. “Jag vet inte. Jag är rädd att hela du är fel” säger han och möter hennes rådjursblick. “Är jag fel? Hur menar ni?” frågar hon med huvudet på sne. “De kommer tycka att du är schablonartad. Tidigare skulle de aldrig sagt något, men nuförtiden är recensenterna hyenor. De hugger på allt som är vänt och vackert…” säger han till det tomma dokumentet. Hon står bakom honom nu. Böjer sig fram över hans axel och viskar “Du måste kanske tänka annorlunda den här gången. Tiderna förändras”. Han ryser. “Jag förstår inte. Tidigare har historierna bara strömmat ur mig, oberoende av världen utanför. Folk har köpt vad fan som helst som jag plitat ner” säger han och vrider på huvudet, blickar bakåt. Tomt.

Hon har återvänt till dokumentet, men nu ligger hon inte stilla. Hon står i en månkägla som målar sidan i blått ljus. Det luktar vagt av papper. Från toppen av sidan börjar en röd färg sprida ut sig över den vita ytan. Det röda rinner sakta längs bokstäverna, droppar ner från serifferna. Längst ner i dokumentet där hon står ligger en figur på rygg och kippar efter luft. Hans detektiv! Han förstår inte, vad har hänt med hans hjälte? Svarta bokstäver börjar okontrollerat rusa fram över dokumentet och scenen förvandlas till ett rum fyllt av böcker. Han ser henne, hans offer, stå med sin fot tryckt mot detektivens strupe och hör henne säga “Så ni litar inte på mig?”. Hon lyfter sin fot, han ser att klacken är vass. Hon säger “Det gör ni helt rätt i”. Han ser sin detektiv förlora färg, blekna. Hör hur detektiven försöka säga något, ett vagt gurgel undslipper hans läppar. Sedan är allt stilla. Han ser henne stå levande där på skärmen. Hon lyfter huvudet och hennes rådjursblick möter hans. Hon ler. Från höger rullar en punkt in på raden och stannar vid detektivens sista läte.

Text: Sara Ljungstorm, Stockholm, Twitter: @SaraLjungstorm

/

Novell: Man är författare