Jag sorterar mina saker

En dag sorterade jag mina saker. Det var ett spontant beslut. Så spontant att jag knappast kunde kalla det ett beslut. Det var snarare ett infall. Ja, det stämmer bättre. Jag fick ett infall att sortera mina saker och när lusten smög sig på och när det började krypa i fingrarna efter att plocka och ordna hade jag inget annat val än att börja. 

Plastlådan under sängen vände jag upp och ner över golvet. Lådorna i skrivbordet och nattduksbordet gick samma öde till mötes. Min garderob var belamrad med bråte och mängder med kläder. Plaggen som hängde på galgar rev jag ut. Resten skulle jag ta itu med senare. När en komiskt stor hög med prylar låg framför mig såddes ett frö av iver. Det var dags.

Att sortera är en vetenskap, men det finns inget allomspännande system för att kategorisera ting. Därför är sortering även en konstform. En avvägning med estetiska kvalitéer. Det gäller att vara kreativ. Flexibel. Att skapa mening och struktur ur det som inte äger någon mening och inte låter sig struktureras.

Att förvara klädesplaggen i garderoben kändes givet och därför tråkigt. Kläderna fick ligga kvar på golvet för stunden. Jag behövde något lättsamt att börja med för att komma i gång. Det första jag tog mig an blev Saker Som Är Gula. En hyfsat liten grupp. Det gick fort att rafsa ihop grejerna. En t-shirt, som egentligen behövde tvättas. En tennisboll. En uråldrig handväska med axelrem. En klase bananer. De Gula Sakerna fick ligga tillsammans under sängen och lysa som en liten sol i mörkret.

Jag jobbade under tystnad. Ensamheten var behaglig. Det lilla sällskap jag fick nu för tiden kunde jag inte styra över. Det skrämde mig också. Helst hade jag sluppit det, trots att ensamheten vanligtvis besvärade mig. Men jag försökte fösa bort tankarna på mitt sällskap för stunden. Jag kom att tänka på att någon för länge sedan hade berättat för mig att behaglig ensamhet kan kallas självsamhet. Det var alltså så här den kändes, självsamheten. Helt närvarande placerade jag omsorgsfullt en gammal påskfjäder bland De Gula Sakerna. Jag var inte rädd. Jag njöt.

Den andra kategorin jag skapade var Saker Som Luktar. Sådana hade jag flera av. Lukterna hade stört mig när jag först kommit hit. Jag hade ofta blivit rent spyfärdig när jag råkade komma för nära en Sak Som Luktar, men jag kom att vänja mig. Jag gick ju inte längre ut. Lukten i rummet blev neutral och en del av vardagen, på samma sätt som jag inte kunde beskriva vad min mun smakar. Jag började sortera en parfym. Blommig och mustig i grön glasflaska. Enkelt. Den fick inneha det vänstra hörnet i översta byrålådan. En lukt som jag inte kunde placera hade länge kommit från långt inne i garderoben. Jag öppnade dörren, lyfte undan strumpor, böcker, tidningar, hopknölade pappersark, leksaker och en verktygslåda. En halvt uppäten grillad kyckling låg längst in ett hörn, fortfarande i plastbehållaren man köper dem i. Det lilla av köttet som inte var övervuxet med mögel var glansigt och hade mörknat av ålder. Benen skiftade i grått. Den stank verkligen. Det brände i näsan när ingenting som kunde hindra spridningen av odören längre stod mellan mig och kycklingen. Jag lutade mig närmare. Om jag inte misstog mig fanns det en fläck med illrött läppstift smetad på en av kycklingvingarna, förmodligen från personen som hade kalasat på köttet. Vem var det? Hur länge hade kycklingen legat här? Hur som helst platsade den utan tvekan i min kategori Saker Som Luktar och fick ta plats bredvid parfymen.

Ett par gamla strumpor i storlek 44, en smulig badbomb som gjorde mina fingrar torra när jag höll i den, några parfymerade handkrämer och en t-shirt som någon måste ha spillt öl på fick göra parfymen och kycklingen sällskap i byrålådan.

Sorteringen roade mig. Jag älskade att arbeta med händerna. Resultaten kanske framstod som obetydliga, men det simpla faktumet att jag på egen hand kunde manipulera min omgivning skänkte mig en känsla av kontroll och makt som jag inte upplevt på mycket länge. Hur lång tid kan ha gått sedan jag kände så här? Månader? Ett år? Flera?

På skrivbordet stod ett glas fullt med pennor. Jag funderade ett ögonblick innan jag valde min nästa kategori. Saker Som Är Avlånga. Jag lät pennorna behålla sin plats, men de fick snabbt sällskap av rostiga skruvar som jag pillade ur toadörrens gångjärn. En liten dildo rotade jag fram ur berget av saker på golvet. Jag fnissade när jag plockade upp den. Den, till skillnad från allt annat i rummet, såg ren och oanvänd ut. Hur hade den hämnat där? Jag ställde den med ollonet uppåt i glaset på bordet tillsammans med pennorna, skruvarna och min tandborste som jag hämtade från badrummet.

Mjuka Saker hängde jag i garderoben. Filtar, kuddar, ett gosedjurslejon. Jag tvekade ett ögonblick innan jag slet de solkiga lakanen ur sängen och lade in dem. Rätt ska vara rätt. Mjuka Saker i garderoben, Kläder på sängen. Det fantastiska i det oväntade. Skönheten var lydig och kuvad. Jag föredrog fulhetens många ansikten. Den fria, otyglade och kreativa fulheten. 

Saker Jag Tycker Om fick stå på nattduksbordet. En bukett tulpaner som torkat men på något vis bevarat sin skönhet, en kortlek, ett litet oljeelement.

Tingen höll mig sällskap. Medan jag rotade och röjde så att dammet yrde var det som att någonting vaknade till liv i bråten. En sömnig själ som sträcker på sig och blinkar yrvaket efter en mycket lång vila. Kanske levde de verkligen. Vem var jag att säga att objekten omkring mig inte var levande? Att skjortor och byxor inte blev glada av att bli burna? Att hammare och tång i verktygslådan inte såg fram emot att bli använda? Allting omkring mig andades.

Min största brist som människa var att hade för lätt för att fastna i mitt eget huvud. Mitt huvud var en cirkus. Så länge jag hade mig själv hade jag aldrig tråkigt. I timmar kunde jag ligga som död på sängen medan långfilmer och skådespel pågick innanför ögonlocken. Jag försvann ständigt in i djupet av mig själv, glömde bort tid och rum och omständigheter. Det kunde inte vara nyttigt i längden. En tanke som slagit mig flera gånger. Sorteringsprojektet lockade ut mig ur mig själv.

Jag anade ett ljud utanför min dörr. Som om någon satte en nyckel i ett lås. Jag arbetade rappt vidare. Ett rött kladdigt läppstift kvalade in i kategorin Saker Som Luktar, det var parfymerat. Jag undrade om det var samma läppstift som var smetat på kycklingens vinge. Någon måste ha trampat på det. Det var alldeles mosat.

Vem försökte jag lura? Jag hade hört nyckeln i låset tydligt. Det var ingen tvekan om saken. Jag svalde. Försökte skapa ännu en kategori. Jag kunde inte minnas senaste gången jag känt mig så glad. Senaste gången jag känt mig så levande. Jag ville stanna kvar i sorterandes värld. En enkel värld. Ordning och kaos i samklang. Ett mjukt prasslande. Var det någon som tog av sig en jacka?

Jag började samla Saker Som Är Blåa, men fick snabb sluta. Jag hittade bara ett par jeans och liten bit keramik som en gång måste ha varit del av en blomkruka. Jag tänkte frenetiskt. Saker Som Är Fula? Saker Man Kan Göra Sig Illa På?

Rummet doftade aningen annorlunda. Toadörren hängde på sned efter att jag avlägsnat skruvarna. Tulpanerna stod vackra på nattduksbordet. Jag njöt av det här. Jag var inte rädd.

Fötter som stampar smuts av skorna. Mina saker. Mina saker. Jag sorterar mina saker. Stegen i hallen. Jag älskar det här. Saker Som Är Fula. Saker Som Är Blå. Saker Som Distraherar Mig Från Verkligheten. Tankar som rasar samman i skallen.

Andetagen. Hjärtat som sjunker i bröstet. Det knackar på dörren. Han är här.

Text: Alva Neu, @neualva