fbpx
Illustration: Jorm S/shutterstock.com

Hon som inte fanns

Marie måste ha glömt sitt namn eller så glömde någon annan bort att hon existerade för plötsligt fanns hon inte längre. Hon stod och tittade förbryllad på datorn som just ansträngt sig något fruktansvärt för att plocka fram hennes namn ur systemet utan att lyckas. Sökmotorn var lika förvånad som hon själv. Plötsligt var det som om hennes föräldrar aldrig hållit henne i sina armar och hennes syster var som en dröm om någon som kommit, gått, och nu var borta. Hon kunde inte föreställa sig att någon kunde bli mycket mer försvunnen än hon var nu.

Med alla sina krafter försökte hon minnas sina föräldrars bakgård där hon och hennes syster brukade leka kurragömma bakom hallonbuskarna på drömmande sommardagar, men kunde för stunden inte ens minnas vad hon åt till frukost. Kanske var det så att hennes syster gömde sig bakom ett glas mjölk eller så åt hon hallon direkt från busken i morse. Maries huvud gjorde ont. Hur som helst visste hon inte hur hallon smakade trots att hon försökte minnas och sätta ord på det för sig själv. Allt Marie kunde tänka på var att krypa ned i famnen hos en äldre man och krama honom tills tiden stannade. Kanske var det hennes pappa, kanske var det en hemlös, det var inte säkert men hon kom ihåg att han luktade nybryggt kaffe och munk.

Hennes syster var liten och rödhårig med små låtsasvänner i håret och tillsammans lekte de varenda natt och sov bort varenda dag. Marie funderade på om hon någonsin funnits och föreställde sig hur det skulle varit om hennes syster varit en pojke. Då skulle de inte alls varit systrar utan bror och syster och håret var en tröja som han fått av sin syster en jul då snön låg tät runt knuten. Marie funderade på om hennes bror fanns någonstans och var han i så fall bodde. Framför allt undrade hon om han kände hennes syster.

Förvirrad blickade Marie ned på tangentbordet som stirrade tillbaka på henne och undrade vad hon höll på med utan att för den sakens skull vara påträngande. Dataskärmen som var gift med tangentbordet beskådade hennes försök att plocka fram sig själv ur systemet och tyckte nästan lite synd om flickan som inte fanns. Så många andra fanns om man bara sökte efter dem men inte hon. Sökmotorn var besviken på sig själv. Marie ville trösta den, hålla det i sina armar och säga att det inte gör något.

 Kanske var det så att Marie hade funnits men fallit bort och nu bara trodde att hon fanns men det var ett osäkert kort. Hon gjorde ansträngda försök att minnas doften i sin mors kök när hon bakade kakor samtidigt som hon lagade gryta så dimman låg tät i hela lägenheten och hennes far lagade sulor på utnötta skor som han hittat slängda i containern ute på gården, samtidigt som han gjorde sitt bästa för att inte andas in allt för mycket ångor men det enda hon kunde minnas var sin förra tanke och även den var vag.

 Skärmen vilade upp sig framför henne efter ännu en intensiv sökning och konstaterade än en gång att hon inte fanns eller åtminstone att hon inte syntes men han såg henne och osynliga människor såg man så sällan nuförtiden. Det var så ovanligt att det gränsade till omöjligt. Marie hade inte sett någon osynlig, även om hon känt sig osynlig hela livet. Hon tänkte på hur det skulle kännas att vara osynlig och såg sig själv i spegeln men blev besviken när hon såg sig själv.

 Frustrerad satt hon sig på en pall och färdades plötsligt tillbaka tjugo år i tiden till en stubbe i skogen där hon satt och väntade på att slå rot medan hennes föräldrar plockade svampar och väntade på att det skulle växa nya. Det gjorde det aldrig och inte slog hon rot heller trots att hon koncentrerade sig riktigt hårt. Träden runt om henne hade bott där länge och var mycket högre än hon.

 Hon började tänka på saker som fanns och inte på sig själv. Tankarna färdades till hennes teddybjörn som väntade på henne en tidig decembermorgon med öppna armar och en rosa boll med gula fläckar som for över grannens staket och aldrig flyttade tillbaka. Hon tänkte på sina dockor som skaffade hus och aldrig betalade hyra. Hennes far var snäll och lät dockorna bo kvar, och Marie var snäll nog att köpa möbler. Sedan vandrade tankarna till en ballerina som bodde i en ask tillsammans med smycken och annat krimskrams trots att hon aldrig bar dem. 

 Marie slängde ett snabbt öga på skärmen utan att egentligen uppskatta uttrycket då hon inte varken ville bli pirat eller var särskilt snabb. Det hade klargjorts på idrotten i fjärde klass då hon hamnat efter pojken med ben som bara precis bar honom framåt vilket Marie i och för sig alltid trott var poängen med ben. Då och just där på idrotten hade hon definitivt existerat för alla i klassen påtalade att hon kom sist. På många vis var det en stund av plågsam existens och hon mindes det så tydligt än idag. Hennes tankar hittade tillbaka och hon gjorde ett sista försök att finnas för om sökmotorn säger att du inte finns så är det nog kanske så.


Text: B. J. Edwin

/

Novell: Hon som inte fanns