fbpx
Illustrationer: Elvira Svensson

Förhandlingen

Kuvertet var förseglat med en kyss. Ett klarrött läppavtryck mot benvitt papper. Effie sprättade upp det med brevkniven, tände läslampan och lutade sig fram över skrivbordet. Handstilen var elegant framåtlutad. Ord för ord steg en besk smak i Effies mun. Brevet var undertecknat Helena. H:et var suddigt. Pappret hade utsatts för väta. Tårar? När Effie läst klart nickade hon för sig själv. Hon reste sig, vek ihop brevet och la ner det i sin portfölj. Klockan var sju. Hon beställde en taxi. Förhandlingen skulle börja klockan åtta.

I taxin tänkte Effie igenom fallet. Under åren som advokat hade hon stött på flera kvinnor i Helenas situation. Det var kvinnor som gav till män som tog. För att kvinnorna inte skulle sväljas hela när de gick in i förhållande med männen anlitade de advokater. Det var känsliga fall då kvinnors hjärtan låg blottade för män som var mer vana vid förhandlingar. Medan kvinnorna ville skydda sig själva var det oftast ekonomiska motiv som fick männen att sätta sig vid förhandlingsbordet. De kunde sälja sin själ, men inte sina stålar. Förutsättningarna gick igen i fallet Helena och Jack. Helenas brev beskrev en kort men passionerad period på sju veckor som nu skulle bli ett exklusivt förhållande där båda band sig till att ära och värna om deras kärlek. De träffades på en gemensam bekants födelsedagskväll och Helena skrev att hon blev knäsvag så fort hon sett Jack komma in i lokalen. Han hade fått syn på henne, men kom fram till henne först när klockan började bli sen. Ett kvart i två ragg som förhoppningsvis ska få ett lyckligt slut som Helena skrev. Vi har gått på många underbara dejter. Jack är sju år äldre, därför brukar vi går dit han vill, han vet var det är bäst mat och service. Jack är upptagnare än jag. Vi ses när han kan. Jag har haft en del kvällar när jag bara väntat på att han ska sluta jobba. Jag brukar fixa mig för honom medan jag väntar. Ibland undrar jag om han vet att jag skulle göra allt för honom…

Restaurang Le coeur triste var en institution i stadens fina kvarter. De gyllene detaljerna i stuckaturen hade funnits i hundra år och lika gamla var kristallkronorna som hängde lågt från taket. Hela stället badade i ett gyllene sken och glittrande ljuskatter smög fläckvis längs parketten. I ett chambre séparée satt Helena, Jack och hans fem advokater. Då och då trillade personal från servisen in och såg till att sällskapet hade allt de önskade. Jack beställde in sex glas och champagne. Han sträckte sig ner mot byxfickan för att ta fram ett kontokort. Hela underarmen försvann när han sträckte sig in i djupet av fickan. De var så djupa för att han skulle få plats med alla sina kort till olika banker och klubbar. Han fiskade upp kontokortet och kyparen försvann med det på en bricka. Alla advokater fick varsitt glas Dom Pérignon. Jack höjde sitt glas för att skåla mot Helena som satt tomhänt. Effie klev in i rummet. Med jäktade steg tog hon sig fram till Helena som satt vid bordets bortre ände. Helena reste sig och de två kvinnorna skakade hand, blodröda naglar mötte marinblå. Det glänste till när deras händer flätades samman.

“Effie. Fint att träffa dig, Helena. Jag berördes av ditt brev.”

“Tack. Jag är glad att du kunde komma på kort varsel, jag måste be om ursäkt för det, jag visste inte hur förberedd Jack var förens tidigare idag”, sa Helena och gjorde en nick mot kvintetten av manliga advokater som stod och minglade på andra sidan rummet.

“Har vi tid att samtala lite?”

“Egentligen inte…” Helena avbröts av en basstämma.

“Så, dags att sätta igång, älskling?”

Jack höjde ögonbrynen mot Helena och log sen mot Effie. Hon log tillbaka. De låg i underläge. En advokat måste först finna sin klients kärna innan hon kan försvara henne. Effie höll Jacks blick och skakade på huvudet.

“Vi behöver gå på damernas först, ursäkta”, sa Effie och knackade lätt på Helenas axel. Helena såg upp på Effie, sen tillbaka mot Jack.

“Kommer strax, älskling”, sa Helena och följde med Effie ut ur rummet.

Helena behövde faktiskt kissa, hon var nervös. När hon stod och tvättade händerna betraktade Effie deras spegelbilder. Hon själv i mörkblå kostym och Helena i en röd klänning. Hennes hår var utsläppt, i öronen dinglade ett par sötvattenpärlor och runt halsen hängde en berlock föreställandes en ornamenterad nyckel. Effie noterade att Helenas skor var platta. Hon bar själv sina dödligaste klackar, svarta och spetsiga.

“Fina skor”, sa Effie och nickade mot Helenas loafers.

“Tack. Fast dina är bättre. Jag valde dem för att de är det enda par jag äger som inte gör mig längre än Jack. Han säger att han är en och åttiotvå, men jag är en och sjuttiosex och vi är typ lika långa”, sa Helena.

“Berätta för mig varför du älskar Jack”, sa Effie, knäppte upp portföljen och tog upp det tårmärkta brevet, “du skriver att du skulle göra allt för honom”.

“Jag älskar honom för att han luktar så gott, för att han får mig att skratta och för att nästan varje gång jag väntat på honom har han dykt upp”, sa Helena och fingrade på nyckelberlocken, “Jack äger mitt hjärta. Det är sant att jag skulle göra allt för honom, bara han blir min.”
Effie log bittert. Det här förhållandet skulle hennes klient gå in i med makt, det skulle hon se till.

“Vi är samlade här ikväll för att förhandla Jack och Helenas relation till ett jämlikt förhållande. Vi ska ta fram ett avtal båda parter är villiga att signera. Vi är här för att liera båda parters tillgångar i förhållandet, men också att skydda dem”, sa en av Jacks advokater och gjorde en paus för att titta mot Helena, som började skruva på sig. Effie harklade sig. När advokaten inte fortsatte fyllde en annan av hans kollegor i “förhoppningsvis blir det inte allt för blodigt”.

Alla advokaterna log och fem hypervita tandrader sken upp från andra sidan bordet. Jack skrattade och fyrade av en blinkning mot Helena. Effie la en hand på sin klients axel.

“Så, Jack, vad är du villig att erbjuda Helena?” frågade Effie och såg på mannen som Helena sagt ägde hennes hjärta. En av Jacks advokater tog till orda.

“Vår klient står högt över Helena i tillgångar samt erfarenhetskapital. Förhållandet riskerar bli ett högst ojämnt utbyte, men Jack här har bestämt sig för att vara generös.”

Advokaten vände sig mot en annan advokat som klev fram med ett svart, avlångt fodral. Han la fodralet framför Jack som såg nervös ut. En av advokaterna knäppte upp fodralet och något glänste till när locket föll åt sidan. Ett svärd.

“Eftersom Jack behöver skydda sina materiella tillgångar, vill han visa sin kärlek med en ovärderlig gest. Helena, du har den här mannens kropp i besittning”, skrockade advokaten.

“Vad menar han?” viskade Helena till Effie som skakade på huvudet.

“Att Jack inte tänker offra något värdefullt”, sa Effie sammanbitet.

På andra sidan bordet såg de hur Jack tog av sig sin vänstra sko, rullade upp byxbenet och drog av en mörkgrön strumpa. Han la upp foten på bordsduken. En av advokaterna tog upp svärdet och tittade på Jack som nickade. Advokaten höjde svärdet, men stoppades av Jack som höll upp en hand. Han tog fram en tablettburk och hällde i sig några vita piller.

“Varsågod”, sa Jack och blundade.

Advokaten högg av Jacks lilltå. Han grimaserade. En il av blod rann längs Jacks fotsula. En annan advokat var snabbt framme med bomull, läkartejp och bandage. Jacks vänstra lilltå plockades upp och en advokat som frågade “vad ska vi lägga den i?”

Jack vågade öppna ögonen och fiskade fram ett cigarettpaket från kavajfickan. Han hällde ut cigaretterna, mottog lite bomull från advokaterna som vaddering och så lät de tån glida ner i paketet. En servitör ryckte fram och agerade bud. Han la cigarettpaketet på en vit tygservett och vandrade över till Helena som tyst tog emot det.

“En köttslig markering för Jacks kärlek, en beständig och generös ömhetsbetygelse”, sa en advokat högtidligt.

“Generös? Generös? Vem fan vill ha hans äckliga tå?” fräste Effie. Det var makalöst. Helena var en älskande kvinna, hur hade han mage att försöka spela henne med ett skambud? Effie hade bett om en kort rast och tagit med Helena tillbaka till toaletterna. Helena hade hoppat upp på handfaten och Effie gick som en missnöjd katt framför henne. Helena rykte på axlarna.

“Jack älskar mig, men han är en affärsman”.

“Han borde ge hela sin värld till dig, så erbjuder han en tå! Dessutom den minsta. Det räcker inte.”

“Jag tror inte han förstår hur mycket jag älskar honom. Du har rätt, det räcker inte. Vi måste få honom att bli min”, sa Helena sakligt. Effie mötte hennes blick. I Helenas ögon brann eldflammor. En idé började ta form. Effie tog upp portföljen.

“Det här kan stå dig dyrt, Helena. Om du är villig att spela högt kan du vinna. Jag har nånting som du skulle kunna använda för att binda Jack till dig”, sa Effie och såg in i elden.

Väl tillbaka vid förhandlingsbordet deklarerade Effie att Helena vill lägga ett motbud och det kom med ett villkor:

“Jack är skyldig att ge en eftergift efter Helenas önskan för att förhållandet ska gå i lås”, sa Effie och mötte Jacks blick. Han vek undan, Jacks advokater omringade honom och Effie och Helena såg på deras grå mumlande ryggtavlor. De vände sig om unisont.

“Jack tar emot Helenas bud och går med på att ge en eftergift, om budets värde är högt nog”, sa Jacks advokater. Effie nickade.

“Du ska få det dyrbaraste jag har”, sa Helena. Hennes blick låste Jacks för ett ögonblick. Sen höjde hon sina händer och förde till halsen. Hon föste undan sitt hår med den ena och började försöka knäppa upp spännet på halsbandet med den andra. Effie kände sig obehaglig till mods men hjälpte henne och halsbandet lossade.

“Helena…” sa Effie, men Helena skakade på huvudet. Hon var för kär i Jack för att backa ur det hon bestämt sig göra. Helena tog nyckeln och förde den till sitt bröst.

“Beställ in en bricka”, sa hon till Effie. En hökande servitris hörde henne och kom snabbt fram med ett stort silverfat som hon la ner framför Helena. På andra sidan bordet lutade Jack sig framåt med knäppta händer.

“Helena, du blir sårbar”, viskade Effie, men Helena lyssnade inte. Hon förde nyckeln innanför klänningens urringning och ett klickande hördes, följt av ett rytmiskt tickande. Helena släppte ner nyckeln på fatet. Sen öppnade hon sin bröstkorg, tog ett varsamt grepp om sitt hjärta och lyfte ut det. Rött och trotsigt såg Effie hjärtat ligga och bulta i Helenas hand, följde hur Helena placerade det i mitten av silverfatet. Effie tyckte slagen lät som Jack Jack Jack. Helenas bröstkorg var vidöppen när hon mötte Jacks blick och sa “mitt hjärta är ditt”.

Jack log stelt. Effie lyfte fatet. Hjärtat var märkvärdigt lätt. Hon bar över fatet till Jacks advokater som genast tog hand om det och låste in hjärtat i en portfölj. De gav Helenas nyckel till Jack som hängde den på en guldkedja han haft dold innanför kragen.

“Tack älskling”, sa Jack.

När Effie återvänt till Helena hade hon stängt bröstkorgen. Hennes ögon var matta.

“Nu är det dags för eftergift”, sa Effie och drog ett djupt andetag innan hon fortsatte, “efter att hjärtat har spelats kan du se hans tillgångar som en fucking buffé.”

Helena log.

“Jag nöjer mig så länge han blir min.”

“Dåså”, sa Effie och vände sig mot Jacks advokater och höjde rösten, “Helena vill pierca Jack, i vänster bröstvårta.”

Jack skrattade och började knäppa upp skjortan.

“Du gillar bad boys, inte sant?”

Helena svarade inte utan log bara till svar. Effie halade fram en piercingnål från portföljen, sen tog hon upp en metallbox där piercingen förvarades.

“Helena, vill du?” frågade hon och räckte kitet till sin klient.

Helena reste sig, gick till andra sidan bordet, böjde sig ner och kysste Jack. Sen tog hon upp nålen och borrade igenom Jacks bröstvårta. Han kved. Helena la sitt pekfinger mot hans läppar. Hon tog fram den specialdesignade piercingen som Effie haft redo. Den bestod av en silverring och en silverkedja på tre meter. I ena änden av kedjan fanns ett handtag. Helena fäste ringen i bröstvårtan, reste sig upp och började gå. Jack såg hur kedjan började sträckas, hoppade förvånat upp från stolen och följde efter Helena ut ur rummet. Vart hon än styrde stegen kunde han bara följa efter.

Text: Sara Ljungstorm

/

Novell: Förhandlingen