fbpx
Illustrationer: Elvira Svensson

Extasens efterdyningar

Han sover på rygg vid min sida, med håret som en gloria kring huvudet. Januarinatten är inte längre mörk, utan suddigt marinblå. Mina ögon har vant sig vid den. På golvet min vinterkappa och mina kängor, hans converse och grå jeansjacka. Hur kan han sova så djupt? Hur kan han vara så lugn? Så rebelliskt, närapå våldsamt lugn efter det vi gjort? Natten kamouflerar hans blåmärken, men jag urskiljer fortfarande repens avtryck på hans kropp och sårskorporna på armarna syns även de. Frasiga och ilsket röda blänger de på mig. Jag känner ett sug efter att sträcka mig fram och riva bort dem, men förmår inte röra vid honom. Silverörhängena har han fortfarande på sig, som så många gånger förr. De glittrar lite slött. Ser faktiskt ganska löjliga ut på en sovande människa. Och tänk att det var där det började.

Min hand var iskall när jag trevade över betongens skrovlighet, mina fötter bortdomnade. Jag kunde inte hitta örhänget. Snart skulle tunnelbanan komma. Killen hade stått och betraktat mig i över en minut när han pekade med foten en bit till vänster om mig. Han log ett där-är-det-leende, och såg sådär nöjd ut som endast människor som utan egen vinning hjälpt en främling gör. Jag plockade upp örhänget och reste mig. Log ett tack-leende som han besvarade med ett varsågod-leende.

”Väldigt fint örhänge.” Han betraktade mig när jag föste undan håret och satte smycket i örat.
”Tack!” svarade jag, och tänkte att det inte alls var särskilt märkvärdigt, bara en tunn kedja av silver. Men han gick inte därifrån, behöll ögonkontakten, och jag anade ju, blev nyfiken på vart det skulle kunna leda.
”Vill du prova?” frågade jag.
”Inga hål, tyvärr. Men skulle vilja ha.”

En plötslig idé. En skandalös, idiotisk idé. Men det var någonting med honom. Kanske låg det i den grå jeansjackan, alldeles för tunn för oktober, det bruna håret som såg lent ut, eller de hela och rena örsnibbarna eller vår tysta konversation. Hans utstrålning var en harpun för mig.

Plötsligt satt han där i skräddarställning på min säng och såg fundersam ut. Jag höll en iskall potatis bakom hans vänstra örsnibb. Det kändes mjukt till en början, sedan blev konsistensen segare, gummiaktig. Ett litet plopp, jag vet inte om det ljöd bara i mitt huvud, och nålen trängde igenom huden. Han fick bara en, mycket liten rynka mellan ögonbrynen av sticket. Hans min var förundrad och nervös, men inte skrämd. Killen var mycket lätt att läsa. Han vände ivrigt sitt andra öra mot mig och lät mig upprepa proceduren. När jag var klar kastade jag nålen och potatisen på golvet innan jag tog silverörhängena ur mina öron och satte dem i hans nytagna hål. Han skakade på huvudet så att de dinglade. Log så att han fick små rynkor kring ögonen.

”Så fin du blev!” sa jag.
”Det var inte så farligt. Faktiskt rätt skönt, som du sa att det skulle vara.”

Han hade sett förvånad ut, men inte äcklad, när jag kom med förslaget. Nu skrattade han. Jag svalde. Än så länge hade allting gått enligt planen och han var nöjd och villig. Jag såg ingen anledning till varför jag inte skulle fortsätta.

Jag tog av honom den grå jeansjackan, lät den göra nålen och potatisen sällskap på golvet. Jag nöp honom i den slappa huden över armbågen med tummens och pekfingrets platta sida. Han protesterade inte, andades bara in lite kort och såg ut att vara djupt försjunken i tankar.

”Det är ett av kroppens nervfattigaste områden”, sa jag. ”Man kan klämma riktigt ordentligt utan att det känns något alls.”

Han höll armen still, andades knappt. Jag gned insidorna av hudfickans väggar mot varandra. Känslan fascinerade mig. Det var inte som en örsnibb som var mjuk men stum, utan halare och mer elastisk. Hudens insidor gled obehindrat mot varandra i mitt grepp.

Han slöt ögon som om han inte vågade se på mig.
”Hårdare.”

Jag gjorde som han sade, lät fingrarna rulla över på spetsarna så att jag nöp med naglarna. Han ryckte till och slog bort min hand. Sedan skrattade han så att axlarna hoppade och jag med honom.
”Tack. Fast jag tyckte bättre om nålarna.”

Våra synder stannade inte vid två örhängen och ett nyp. Hur hade jag kunnat tro det? Att jag skulle kunna låta bli hans vackra hud, huden som buktar in för nålen, innan den låter sig penetreras och den lilla bloddroppen som tränger sig ut när nålen tränger sig in? Plopp-ljudet som bara existerar i mitt huvud? Den fundersamma blick han får när jag sticker honom, blicken som bit för bit blir allt mer drömsk? Hur hade jag kunnat tro att jag skulle kunna stanna vid nålar och hålla händerna borta från andra redskap? Rep? Käppar? Knivar? Och hur skulle jag någonsin kunna hindra mitt underliv från att pulsera som ett andra hjärta mellan låren medan jag gjorde honom illa?

Jag rodnar när jag tänker på ordet. Ett långt, vasst, viskande ord, vars innebörd alltid sätter hjärtat i galopp, men tynger huvudet mot marken. Jag har inte nämnt det, han har aldrig tagit det i sin mun så länge vi känt varandra. Det är jag oändligt tacksam för. Det där väsande, smutsiga ordet som jag under de värsta dagarna liksom bär tatuerat i pannan. Ändå är det bara ett ord, och inget annat ord kan mer precist beskriva akterna vi utför, som ger oss njutning. Svindlande, vild, skrämmande njutning.

Januarinatten är marinblå utanför fönstret. På golvet mina vinterkläder tillsammans med hans jeansjacka och slitna converse, alltför tunna för vintern. Mina fingrar ömmar efter att ha dragit i och knutit med repen, sessionens efterskalv, men även mitt sinne värker, ögonlocken har svullnat upp och svider av sömnlöshet. Jag tänker att jag kommer se ut som skit imorgon när jag säger hejdå till honom. Som en katt sover han bredvid mig. Hans panna lyser vit, inget äckligt ord står inristat där. Om jag lägger mig tätt intill honom, skulle då inte en dos av hans lugn kunna tassa över till mig och lägga en sövande hand på mitt bultande huvud? Men jag törs inte lyfta täcket, känner mig inte värd att röra vid honom.

En insikt skakar mig. Skammen kommer leva kvar till nästa gång mitt begär vaknar till liv. Det kan ta veckor. Jag suckar, tvekar, vågar hastigt smeka hans hår. Min hand stryker mot det kalla silverörhänget. Det reflekterar oskyldigt gryningen som smyger utanför fönstret.


Text: Alva Neu, @neualva

/

Novell: Extasens efterdyningar