Ett litet liv

Jo, Tobias har nog trots allt levt ett ganska fint liv. Eller fint och fint, att kalla det fint är kanske en överdrift. ”Men Erik, vi kan väl ändå konstatera att Tobias Malmqvist fram till det snöpliga slutet levde ett ganska fint liv” hade han som heter Håkan kunnat säga om det gjordes ett avsnitt av podden When We Were Kings om Tobias. Och Erik Niva skulle ha svarat typ ”mja fint och fint, att kalla det fint är kanske en överdrift eller åtminstone en aningen skev och inte helt korrekt beskrivning, Tobias Malmqvists liv var vad det var, ett tvåplusliv kan man nog utvärdera och betrakta det som.” Men Erik Niva och Håkan kommer aldrig att göra ett When We Were Kings om Tobias. Därmed ser jag det som min egen uppgift att skriva några rader om den dödsdömde. 

Tobias Malmqvist kom till världen en augustidag för snart tjugofem år sedan. Om han tänker tillbaka finner han att barndomen nog mest bestod av fotboll och av att hitta bra pinnar att ta hem och sedan tvingas slänga eller efter en tid glömma. Tobbe var någon slags hund hela livet.

Tonåren finns det inte heller så mycket att skriva om. Tobbe spelade fotboll, den första fyllan kräktes han upp, det första ligget var mycket kort. Sedan tog han studenten och fick ett  jobb på Coop. Och sedan gick korsbandet av och fotbollsskorna åkte på hyllan. Och sedan, när han avslutat ett års studier till digital kreatör, fick han jobb på Bella. Utöver ordinarie arbetsuppgifter ålades han att sköta reklambyråns Instagramkonto. Chefen, en schimpans, bestämde vad som skulle publiceras och Tobias gjorde reels, stories, kollage och captions. Uppdraget hade först känts hedrande, kontot hade tjugotretusen följare, men snart förstod han att det innebar arbete utöver de ordinarie uppgifterna samt att nästan alla andra på byrån redan tackat nej.

Marie började jobba på byrån när den startade. Hon, med hård hårknut och politikeraktigt färgmatchande kvinnokostymer, agerade avvaktande fram till att hon efter några månader började skriva privatmeddelanden till Instagramkontot. Meddelandena riktade sig direkt till Tobias. Hon frågade vad han gjorde, hon frågade om han visste att sminkföretaget de samarbetade med hade en nästan blind VD, hon frågade om han visste att äldre kvinnor kan mycket som tjejer i hans egen ålder inte kan. Hon var ihärdig i chatten. Samtidigt gick hon vant och svalt omkring på byrån och tycktes listig. En räv, det var vad hon var. 

En kväll kom hon hem till Tobias efter en middag med några som kallades väninnor. En av dem arbetade som programledare, det hade hon noggrant berättat i förbifarten. “Anna var tvungen att gå hem tidigt, hon leder ju Nyhetsmorgon, du känner säkert igen henne, Anna Wallengren, jättefin, men själv har jag ju några timmar kvar innan Gestapo där hemma efterlyser mig” hade hon sagt varpå hon konstaterade att hans lägenhet skulle må gott av gardiner och någon lite större växt i hörnet bredvid soffan.

På dagen för händelsen, alltså gårdagen tillika dagen som föranledde att Tobias idag är en döing eller på sin höjd en zombie, vila i frid min vän, sken solen. Han brukade cykla till jobbet, men han ville inte vara den som släpade runt på en cykel efteråt när de andra promenerade. Kanske skulle han dessutom gå hem med Marie, och då skulle det bli ett momentumtapp det där med att tvingas hantera logistiken kring cykeln. Tobias tog bussen.

Som traditionen bjöd, men bara sedan ett år, gick hela byrån mot Scandics takbar redan nån timma efter lunch. Studenter hoppade på lastbilsflak och visselpipor tjöt i vårluften när de promenerade genom stan. Chefen, vars son jobbade som bartender, lovade att han fixat det bästa bordet och att bubblet redan var betalt för. Han sträckte upp sin arm i luften och vinklade handen som en pil – “alles, efter mig!”.

Tobias och de andra vinkade till flaken. Utländska flaggor bars som det annars sällsynta klädesplagget mantel och Chefen förklarade att det var allmänheten i Sverige, och han själv i synnerhet fick man anta, som bekostat elevernas utbildning men att de fick ha på sig vilka flaggor de vill. 

“Kom här Mary”, sa Chefen och nickade mot Marie, väl uppe på taket. “Du får hjälpa mig hämta skumpilumpa”. Hon himlade med ögonen, många riktiga rävar gör nog så när de hör något töntigt. “Och så sparar ni två bra platser till mig och lady Mary”, sa Chefen. Lady Marion, som räv i Robin Hood alltså, var för övrigt Tobias första kärlek. Och kanske tänkte även Chefen att Marie var en räv, det vet jag inte.

Chefen kom till bordet bärandes på två isfyllda hinkar med immiga flaskor. Han är en apa, men immiga flaskor är bland topp fem av det lyxigaste som finns tänkte nog Tobbe. Marie, Lady Mary, kom också med hinkar och flaskor. När hon placerade den ena vid Tobias ände av långbordet trängde hon sig ner bredvid honom. Chefen blängde. Marie luktade gott och dyrt och hon är också topp fem enligt Tobbe.

Ännu sämre maskerade Chefen sin irritation tre timmar senare när Marie tog Tobbe under armen och förkunnade att hon och han skulle gå hem. Tobbe hade lite svårt att hålla balansen när hon drog upp honom på benen. Han skulle nog inte klara av att ligga. Eller på något sätt löser det sig kanske. Marie är en sådan som kan bära runt på viagra i handväskan, en räv är hon, det är vad hon är. 

“Förlåt”, sa hon när de kommit ut på gatan. “Jag ville mest jävlas lite med the big man, jag ska hem nu, där står min taxi.” 

Tobias väntade tills hon hade åkt innan han sparkade på en papperskorg med sträckt vrist. Korsbandet jävlas fortfarande, tänkte han när han halvsprang mot närmaste servering och beställde en stor stark plus en äcklig sexa whisky. Efter några minuter frågade han om han fick byta whiskyn mot en GT istället, men bartendern tyckte att förslaget var dåligt när whiskyn redan var halvt uppdrucken. Tobias kunde betala mellanskillnaden såklart, invände han, han kunde betala för hälften av en GT eller nåt, varför inte egentligen, kom igen. Sedan fick Tobbe följa med vakten ut på gatan men två hus bort fanns en annan pub, en som ofta hade störiga trubadurer och som fick duga. Där kunde han beställa en GT. Och där, till Sweet Caroline som han sjöng med i kramandes en fet okänd man som bjudit på hot shots, tar kronologin och de skarpa minnesbilderna slut.

När han skrollar tillbaka i Instagramchatten ser han att hennes första meddelande kom ungefär fyra timmar efter att de skiljts åt. “Vad gör du?” hade hon skrivit. “Stan” hade han svarat. “Tänker du på mig?” hade hon skrivit. “Nej” hade han svarat. “Vad synd för jag tänker på dig” hade hon skrivit. “Trälim” hade han svarat och misstänker autokorrekt från “trevligt” men är inte säker. ”Kan du inte skicka en bild på dig sötaste sötis” hade hon skrivit och han hade kapitulerat och poserat surt, men sexigt, fast lite vindögt. Själv syns jag lite i bakgrunden på den bilden, för vid det här laget hade Tobias mött upp oss andra. “Jag vill se mer” hade hon skrivit och han hade skickat en bild där han dragit upp tröjan och klämt fast den under hakan. “Jag vill se mer” hade hon skrivit och han hade slutat svara.

Han vet att han kom hem från krogen cirka en timme efter det. På kontoutdraget syns det att han betalade en taxi vid 02:11. Och så, bara kort därefter, avslutade han sitt liv genom att av misstag lägga ut nästa bildsvar till Marie i Instagrams publika flöde.

”VAD I HELVETE GÖR DU” hade Fabian från byrån SMSat några minuter efter att bilden publicerats, men då hade Tobias redan somnat. “Fan mannen är du vaken, det ser inte bra ut med inlägget på Bella…” hade jag skrivit i vår kompischatt och ”För helvete Tobbe…” skrev en annan kompis. I övrigt var det tystnaden i chatten, där gliringarna annars kom frekvent, som talade. När Tobias vaknade hittade han istället missade samtal från oss, men även från kollegor och från sin storasyster. Han hade fått oroade SMS och privata chattmeddelanden. Han hade fått meddelanden på Instagram och till och med på Linkedin. Någon upplyste honom om att bilden diskuterades på Flashback.

Dickpicken som Tobias hade råkat publicera, tagen snett underifrån och med det uppenbart redlösa plytet hjärndött poserandes i bakgrunden av en halverigerad penis, hade anmälts och raderats men skärmavbilder valsade runt via SMS och i chattrådar. 

Det gick stötar genom hans kropp. Starka stötar, okontrollerbara stötar, stötar som fick nittio kilo alkoholosande kött att spastiskt kastas runt i sängen. Det hördes ljud från munnen som varken kom från hjärnan eller strupen utan från långt ner i magen, från tarmarna och magsäcken och från längst ner i ryggraden. De gutturala ljuden härstammade kanske till och med från själen, kanske sitter själen någonstans vid ryggslutet, och kanske kom de för att själen kämpade med att få lämna den fördömda kroppen och sväva bort. Hans mage havererade men själen kom inte ut med den blöta avföringen. Han borrade sina fingrar långt ner i strupen för att gräva fram den men det enda han kräktes upp var vätska och resterna av en hamburgare. Själen kunde inte komma ut, inte så. Kroppen måste dö för att själen ska kunna fly. Det här är slutet, det insåg Tobbe. Det hade varit ett tvåplusliv, men i skenet av hur det tagit slut kände Tobias att han måste vara nöjd med att livet fram till igår trots allt, mja…var vad det var.

Vila i frid, Tobias.

Text: Anton Fahlgren, @anton_fahlgren.bilder