fbpx
Illustration: Hugo Hernqvist

Ett hjärta av fingrar och luft (oral history)

Do the snow angel, dude. I can reach you, do the fucking snow angel. Dude, do the fucking snow angel. Do the snow angel, man. Do the fucking snow angel, dude. Do the fucking snow angel! – Joaquin Phoenix, I’m Still Here

WALTER:
Man ser det såklart inte på alla, men på vissa så ser man det direkt. Det är nästan pinsamt hur självklart det är. Hon har cancer. Och hon. Och hon. Hon? Ja, jag säger alltid hon. Cancer? Ja, jag använder alltid det svepande paraplybegreppet cancer. Ja, jag avskyr specificering och detaljer av hela mitt hjärta! Lev med det. Lev med alla de stora, störda, svepande penseldragen. Vi är bara gäster på den här planeten, gäster med gester. Mitt hjärta består inte av olika kamrar, mitt hjärta är ett stycke. Som utomjordisk, antik teknik. Obehagligt sömlöst. Mitt hjärta är alltid helt, i varje aktion. Men, ja. Det är nästan pinsamt eftersom det är självklart för mig, men inte verkar vara särskilt självklart för någon annan. Skönt såklart, på ett ytligt plan, eller enkelt snarare, alldeles för enkelt kanske, jag hade inte haft något emot lite konkurrens. Det har jag faktiskt börjat känna på sistone. Illusionen av tävling hade vässat mina sinnen. Nåväl. Jag ska försöka beskriva min process. Så pedagogiskt som det bara går. Det gäller att titta efter de små, små varelserna som utstrålar ett skevt, skevt ljus. Ja, ljus är lika med skönhet i det här sammanhanget. Ljus är lika med skönhet i alla sammanhang. Ljus är lika med Gud. Jag använder konsekvent det svepande paraplybegreppet Gud. Det gäller att leta med skevt ljus och skev lykta efter det skeva, skeva ljuset. Det gäller att titta efter de små, små ryckiga spasmerna. Var och en för sig avslöjar de inte särskilt mycket, men tillsammans bygger de liksom små, små kyrkor som verkligen skriker. Jag har cancer! Men jag ber om ursäkt. Du måste förlåta mig. Jag har inte presenterat mig själv. Jag skulle vilja presentera mig själv. Jag skulle vilja leverera den ultimata presentationen. Visa mig en spasm som inte är ryckig. Visa mig en liten kyrka av spasmer som inte skriker att den har cancer. Visa mig en katatonisk halmdocka som inte är lycklig. Ge den dockan en krycka. Jag heter Walter. Jag är en mycket religiös människa. Jag tror inte på den binära uppdelningen mellan ironi och uppriktighet. Jag tror att de där grejerna är samma sak. I princip. Jag tror bara på god tro eller ond tro. Det är inte svårare än så. Jag vet, förlåt. Det är väldigt svårt. Men det är inte svårare än så! Tillåt mig att insistera. Sanktionera detta, att jag trummar in ett budskap. Jag tror på god tro. Jag tror på ond tro. Och jag tror att jag gör det jag gör i god tro. Sen tror jag på yttrandefriheten, men det behöver jag väl knappast komma ut med i någon sorts offentlig bekännelse förklädd till avbön. Jag arbetar som castingagent. Staden är mitt kontor. Den öppna staden. Den stängda staden. Jag bryr mig inte riktigt. Jag är flexibel. Jag bryter mig in, och väl där inne så bryr jag mig inte nämnvärt om något annat än produkten. Objektet. Villebrådet, whatever. Jag har mitt raster, mitt kall och jag letar efter änglar. Det är vad jag kallar dem. Änglar. Jag har mina vattenhål. Mina smultronställen. Jag väger inte så mycket, men jag syns. Mina vita ögon syns lång väg. De kan bränna hål i vem som helst. Jag kan ge vem som helst ett erbjudande. Det är inga blygsamma summor jag snackar om. Jag söker febrilt efter den mest esoteriska bimbon i stan. Smaka på det. Den mest esoteriska bimbon i stan. Den med skörast benstomme. Den vars poser är mest porösa. Jag har ett stort äckligt skägg. Du vet, könshårsskägg, svart och krulligt. I min tidiga karriär, när jag castade för modescenen, innan jag började casta cancerbarn, så var jag en bidragande faktor till att göra en viss typ av extrem fulhet vacker. Jag gjorde en specifik typ av fulhet tröttsamt trendig. Jag skryter inte nu. Jag är snarare blygsam när jag säger att jag var en bidragande faktor. Jag var den enda faktorn. Skitsamma. Jag var tvungen att lämna den scenen eftersom det var så enkelt att komma upp till toppen. Jag hann knappt blinka med mina vita ögon. Det var så enkelt att diktera villkoren, luta sig tillbaks och se i ögonvrån hur allt gift jag producerat sipprade ner genom folklagren. Jag vägde ingenting, jag hade mina vita ögon, min smutsiga truckerkeps, mina beigea kamouflagecrocs och mitt svarta könshårsskägg, tatueringarna som jag skämdes för men inte dolde (de två tornen på handen och glöm alltid på armen), och alla dansade efter min pipa. Jag har börjat lyfta skrot, för jag vill väga mer. Jag har börjat lyfta skrot och korn. Jag dricker ren protein. Jag kräks gryn. Det finns ett gym i källaren. Det är helt grymt. Jag kanske till och med rakar mig snart. Jag måste skaffa körkort, men jag kan inte lämna stan. Mina värderingar är så vänster som en killes värderingar kan vara. De små, små canceränglarnas värderingar brukar vara så höger som en tjejs värderingar kan vara. Gör det jakten mer spännande? Illusionen av politisk aspekt? Känns det misogynt, att jag riktar in mig på det motsatta könet? Då har du inte förstått någonting. Det är inte jag som gör eller förstör reglerna. Jag har ett bättre öga när det kommer till det motsatta könet. Observera, jag tror lika lite på uppdelningen mellan kön som på uppdelningen mellan ironi och uppriktighet. Jag bara använder det här språket eftersom det var det här språket som gavs till mig. Helt gratis. Jag förstår inte varför man gav det här språket till mig helt gratis. Jag blir misstänksam när saker är helt gratis. Men jag gör vad jag kan. Jag filar på den slutgiltiga komplimangen. Igår strök jag omkring utanför ett nybyggt högstadium nere i city. Igår castade jag kanske fyra lysande tjejer. Du, du där, brukar jag skrika. Jag busvisslar om det behövs. Ja, du, precis, du, kan jag få prata med dig? Du har potential. Nej, jag skojar inte. Lyssna två sekunder, ta mitt kort. Du har cancer. Och jag kan göra dig till en stjärna. En kaststjärna. Ta mitt kort.


Text: Elis Monteverde Burrau

/

Novell: Ett hjärta av fingrar och luft (oral history)