Allt är bara på låtsas
Jag skär natten mitt itu med en liten ficklampa av plast, viker det svällande mörkret åt sidorna och går sedan genom rummen. Långsamt gör jag det, som i en svepning eller ett mjukt skvalpande. I vardagsrummet, det som är var dags rum att stå och gå i, stannar jag sedan och gör en liten piruett mitt på golvet. Det är en graciös snurr: älvlik, liksom lätt svävande. När rotationen avtar rör jag mig vidare mot fönstret. Där vidgar sig ansiktet över rutan, alldeles vitt och glasartat, och jag tittar på det, undersöker det tyst och allvarsamt.
Det är ansträngande, detta att stå framför ett fönster och försöka få en ordentlig bild av sitt ansikte, och efter en stund måste jag luta pannan mot den svala rutan och sucka lite. Månen har borrat sig djupt in i skogen, jag ser den inte någonstans, men ljuset finns där, det vita, rivna, som en liten aning mellan stammarna. Det är ett sövande skimmer. För att inte somna ställer jag mig på ett ben. Sedan sjunger jag en lång och sorglig visa och nyper mig hårt i hakan för att inte börja gråta.
Då ser jag månen, där är den ju, den flyter upp över träden som ett öga av silver.
Jag ligger alldeles utslagen i gräset, som en solfjäder, och räknar körsbären i den sviktande grenen ovanför. Solen dränker mig, det sker stilla, i långa flöden av strålar. Ingenting rör sig förutom grenarna och de små pinnarna från vilka körsbären dinglar: de darrar som känselspröten på en insekt.
Jag tänker att detta är en ljus scen, en scen där jag ligger och räknar körsbär, livligt uppsvällda som något väldigt akut, och att jag ligger och är en platt händelse under himlen: denna evighetskupol, ljus och veckad som silke. Och vad är då mitt liv om inte scener lagda tätt intill varandra, scener mellan vilka glädje och smärta fördelas i en naturlig proportion. Bara ibland urskiljer jag det svaga ljudet av min hjärtmuskel. Tunn och pulserande avger den en liten rytm att förhålla sig till.
Så en dag försvagas den, hjärtmuskeln, och i ett stilla domnande försvinner jag och lämnar inga som helst spår av att ha existerat: scenerna luckras upp som socker i vinden, i vita, spröda kristaller. Eller finns det en liten fläck någonstans som glöder i mörkret, något jag glömt, en äppelkärna i diskhon, ett fingeravtryck på en pianotangent, några blanka hårstrån virade runt de små pinnarna i hårborsten.
Jag knäpper händerna prydligt över magen som en liten farbror och fortsätter räkna körsbären, dessa röda klot som ingen mer än jag ligger här och förfogar över.
Det uppstår då och då små ögonblick av lycka i min vardag, jag föreställer mig att jag tar emot dem som små paket, inlindade i rött, glansigt papper. Har de en liten rosett runt sig? Eller är de bara alldeles blanka och runda med naggade tejpremsor på sidorna? Först ser jag dem suddigt framför mig, anar dem i ett mjölkigt, svindlande dis. Sedan dimper de ner på fönsterbrädan och radar genast upp sig. Jag står som en kokong i mitt vita nattlinne och tittar på dem. De jäser tyst i ljuset som klyvs mellan träden.
Det händer att jag beslutar mig för att öppna dem, att jag samlar mig där jag står på golvet med fotknölarna pressade mot varandra, men det går aldrig: jag vet ju inte hur man bär sig åt. Ska man bara riva upp omslagspappret, så där rakt av? Det känns oaktsamt. Kanske ska man klippa upp snöret först, eller dra loss tejpbitarna, långsamt och tyst, som ett lager hud, för att sedan varsamt veckla ut pappret. Medan jag står där och vrider mina händer försvinner de, de små ögonblicken av lycka, naturligtvis försvinner de: vackra saker kan inte ligga framför en hur länge som helst. Tillslut skjuter de sig ut genom en smal glipa i fönstret, sjunker ner i havet och sugs sedan in i munnen på en mycket vacker clownfisk.
Det är så mycket man ska. På kvällen ska man till exempel lägga sig ner och svepa täcket om sig och kudden ska forma sig efter huvudskålen, mjukt och svalt som en moderlig hand. Sedan ska man blunda och veckla ihop sig som en croissant, eller vrida sig några varv i lakanet, tills sömnen sluter en inom sig, i sitt blåa, glasaktiga vakuum. Och på morgonen ska man resa sig upp och trä tröjan över huvudet, detta solkiga fodral med sina praktiska hål för armarna att sticka ut ur, och kanske tittar man ner på sina fötter, på de små mekaniska valven av hud som börjat röra sig över golvet. Förundras man över att avståndet ner till dem är så stort? Tänker man alls på sina fötter?
I köket stannar man en stund och pillar sig lite i naveln innan man sätter sig på stolen. Där hakar man fast knäna under hakan och bearbetar nattens drömmar i en triangel av solljus. Sedan sätter man sig riktigt på stolen, rak i ryggen och med fötterna i golvet, knäpper händerna kyrkligt i knät och grubblar lite till.
Är det så fel att man då och då lapar i sig lite snor från överläppen och funderar över hur många dockskåpsmöbler man har i lådan under sängen? Är det så fel att lägga sig på mage och dra ut lådan och hälsa artigt på en vit plastarm som sticker upp ur ett hål i locket? Och är det verkligen så fasligt fel att i lugn och ro sedan ägna sig åt de små pinnstolarna och äppelträden och leka att man är en polly pocket som heter Klara-Viola och har ett stort dukat bord att husmoderligt befalla sina vänner att sätta sig runt?
Jag ligger inte i ett badkar fyllt med mjölk och visslar du varg, du varg, kom inte hit, och jag tänker inte på min bror. Jag låtsas heller inte att jag är en sjöjungfru som inte har några tår och viftar därför inte intensivt med mina egna, bara för att försäkra mig om att de fortfarande fungerar. Det ligger inte en halv mazarin på golvet, det ringer inte i telefonen på köksbänken och jag tänker inte på spisen: har jag glömt en platta på? Står där en kastrull med vatten som kokar så våldsamt att den tillslut faller i golvet? Såna tankar tänker inte jag.
Jag somnar inte där i badkaret med nacken tryckt mot vredet och vaknar inte och reser mig ur den ljumma mjölken några timmar senare av att jag drömt något otäckt. Framför allt står jag sedan inte på balkongen invirad i ett stort badlakan och gråter ner i krukan med skära, nyspruckna pelargoner.
