Bild: Fred Kearney

Nostalgiläsning är kontrollbehovets bästa vän

Jag äter frukost på balkongen. Läser Vi for upp med mor och svettas bort solskyddsfaktorn från Coop som mamma köpte för två år sen. SPF 15. Två år gammal. Den hjälper antagligen inte alls. Jag stör mig på Jana i boken. Hon är mitt i livet och tar hand om alla andra hela tiden istället för sig själv, lämnar allt för att rädda sin bror gång på gång. Hon är så kort i tonen, stänger ute folk. Det händer så mycket saker men hon låter ingenting kännas, bara springer vidare. Jag fortsätter läsa och stör mig mer och mer. Det dyker upp en person, den första i hela serien, som känns bra för henne, någon hon kan lita på. Ändå bara springer hon vidare. Jag blir på riktigt arg. Varför håller hon på sådär? Varför gör hon fel saker hela tiden, rymmer från jobbiga situationer istället för att ta tag i och jobba igenom dem en gång för alla? 

Jag måste ta en paus. Går in från balkongen och smäller ner boken i köksbordet. Det här är orimligt. Varför skriva en huvudkaraktär så osympatisk? Tar ett djupt andetag. Stackars Jana gör väl kanske bara sitt bästa. Det kanske är mig det är fel på. PMS? Nej det kan inte vara PMS. Min irritation på Jana är hundraprocentigt befogad. Jag vet inte vad hon håller på med tänker jag medan jag dammsuger hela lägenheten. Jag vill tycka om henne men det är svårt. Hon är så motstridig. Jag vill ge henne en kram men också skrika “det finns ju någon där som vill lyssna på dig kan du inte bara prata!”. Stannar upp framför spegeln. 

Fan. Vi är nog lite lika Jana och jag. 

Det innebär ju att jag också är a pain in the ass. Kanske flyr jag boken för att jag inte vill bli konfronterad med hur jävla jobbig jag är hela tiden. Det blir för verkligt och jag vill ju läsa för att slippa verkligheten. Slippa tänka på hur människor inte kan hantera relationer och att ingen någonsin faktiskt gör det som är bäst för dem. Slippa vara medveten om hur lättirriterad jag är som blir rasande på en karaktär i en bok. 

Jag skakar på armarna för att försöka få bort den krypande irritationen. Får syn på Hungerspelen i bokhyllan. Vill slänga Jana och hennes historia över balkongräcket och läsa den istället. Den är inte direkt verklighet. Hungerspelen är en sån bok som berättar en fruktansvärd historia, men för mig känns det inte så för att jag läst den fler gånger än vad som är rimligt. Hungerspelen är min alltid tillgängliga mysbok som doftar landet hos farmor och lyckade försök till ångestdämpning. 

Jag läste på Twitter för ett tag sen att ångestbenägna människor gillar att se om samma filmer och läsa om samma böcker för att inte behöva oroa sig jämt. Oroa sig över vad huvudkaraktären ska säga eller göra, om de får varandra på slutet, om det kommer en jättejobbig plot twist som gör att en måste försöka tänka om och andas i en fyrkant. Jag läser om Hungerspelen gång på gång för att jag vet precis vad som händer och när det händer och jag vet att det slutar nästan onödigt lyckligt. Jag vet på vilket uppslag Prim dör och hoppar över det varje gång. Jag vet vad jag tycker om alla karaktärer. Jag läser inte om Hungerspelen minst en gång om året för att jag tycker att det är den bästa bok som någonsin skrivits, utan för att den är TRYGGHET i bokform. Mjuk och varm och helt orealistisk men ändå sprängfylld av relationer och karaktärer som jag sen den åttonde genomläsningen kan utan och innan. 

Dessutom är det när en har lite ångest och är riktigt, riktigt trött jobbigt att inte veta vad som ska hända i en bok. Jana må vara irriterande men det är ju inte tillräckligt för att få ångest av. Hon är irriterande OCH oberäknelig, bokvärlden hon finns i är oförutsägbar. Det är ju generellt är en bra egenskap hos en berättelse, det är sånt bokrecensenter och filmkritiker tycker om. Medan mitt kontrollbehov skriker. 

Kontrollbehovet som växer när jag har ångest… Nej men nu kom vi väl ändå fram till något här? 

Filmkritiker bemödar sig inte ens kolla på de tretusen romantiska komedier Netflix sitter på. Det går att räkna ut hela handlingen innan första bildrutan och ändå produceras och konsumeras filmerna i oändlighet. Kontrollbehovet, och därmed ångesten behöver inte få panik när en hela tiden vet precis vad som händer härnäst. Jag är uppenbarligen inte ensam om att söka tryggheten i ett koncept jag redan kan utan och innan. 

Jag äter middag. Läser ut Vi for upp med mor. Läser om sista meningen. Måste hon vara så jobbig? Hålla på och hålla på. Det är höjden av irriterande när en bok slutar med en cliffhanger. Det borde vara olagligt. Jana är korkad ända in i slutet. Jag loggar in på bibliotekets hemsida. 64 personer väntar på fortsättningen. Jag ställer mig i kö. Det är ändå lite mysigt att störa sig på Jana. Det känns lite fint. Som om hon är en jobbig kompis jag vet att jag kan skrika på utan att vår relation förstörs. Dessutom glömmer jag kanske bort hur bra Hungerspelen är om jag aldrig läser något annat. 

Jag rasar ner i sängen. Den tar emot när jag faller. Fint ändå. Tryggt. Det svider på överarmen. SPF 15 är ett skämt. “När jag vaknar är det kallt på sängens andra sida”. En trygg första mening. Jag kan fortsättningen. Låter Katniss Everdeen vagga mig till sömns.