Niklas Hallberg: ”Jag får inspiration när jag ger fan i att försöka hitta den”

Niklas Hallberg står bakom profilen @ryssnisse på Instagram med över 37 000 följare, där strecktatueringar av dödskallar och kattdjur med många ögon trängs med nedklottrade tekannor och lustiga illustrationer till olika talesätt. Niklas har snabbt gjort sig ett namn i tatueringsbranschen och driver studion Myndigheten på Södermalm, tillsammans med Zashay Tastas.

Det har gått snabbt för Niklas och han vill inledningsvis förtydliga att han inte har hållit på så länge själv och inte talar för någon bransch eller för sin studio, utan beskriver sig själv som ganska ”lowkey” i tatueringsbranschen. När vi ses på Zoom talar han om att det är skönt att han kan ta samtalet på mobilen eftersom han kan gå runt. Och går gör han sannerligen! Under pratstunden snurrar lägenheten i Bagarmossen runt i bakgrunden och jag kan skymta en och annan grönmålad kökslucka och monsterastickling. Vi pratar om hur Niklas resa började, om ”ryssiga” tatueringar och om beroendesjukdom och mani.

Hur föddes intresset för tatuerandet?
– Jag har jobbat typ tio år i byggbranschen, alltså totala motsatsen till vad jag gör idag! Jag ramlade in på att börja gadda mig själv i början av 2016, när jag hade varit nykter i cirka ett år och var ganska deprimerad – jag kände att någonting saknades.  Jag ritade mycket när jag var yngre men sen har jag ägnat väldigt många år åt någonting jag egentligen inte är intresserad av, utan mest knarkat, festat och jobbat med skit jag inte tycker om. När jag slutade med det så visste jag inte vem fan jag var. Sen kom jag igång med att börja rita och kom ihåg att det här gillar jag ju att göra, fast jag inte gjort det på femton år. Det låter ju klyschigt, men det var verkligen så för mig. Så då började jag rita och satt hemma med en nål och pickade på mig själv i ett år, typ som alla småkids gör fast jag var trettio.

Niklas skrattar och fortsätter:
– Jag blev helt besatt, alltså inte på ett bra sätt egentligen. Jag blev manisk och gaddade sönder hela benen! Men då började jag tänka att det här kanske man kan hålla på med. 

Efter ett år av Stick n Poke hörde Niklas av sig till sin gamla vän Ozzie Ishak, som driver Studio One, och köpte en tatueringsmaskin av honom. Han började testa den, både på sig själv och på andra, och är idag mycket tacksam över de som lät honom öva på sin hud. Men eftersom han var nykter och drogfri tatuerade han inte på efterfester eller liknande och eftersom han hade en bebis hemma kunde han på sin höjd tatuera någon i köket när sonen sov. 

– Det var inte så att jag hade en drös med kunder, så då var jag tvungen att hitta folk runtom. Då började jag gadda på Morfar Ginko. Min sambos syskon äger restaurangen och jag hade gaddat dem en del. Jag var ganska rädd för att göra det om jag ska vara helt ärlig, för jag visste inte ens vad fan jag höll på med. Då hade jag haft maskinen hemma i kanske ett år och hade gjort långa uppehåll i övandet. Men det var väldigt kul och jag fick så jävla mycket kickar av det och det var egentligen de kickarna jag sökte. Det var fett många som ville göra vad jag hade ritat och jag gick igång på den känslan som fan. Det är helt sjukt liksom! Jag tänkte att jag ritar väl inte så himla bra? Och när jag går igång på saker, då vill jag bara ha mer. Då ska min hjärna ha det i 180, precis som när jag krökar. Det blev en grej som jag blev väldigt manisk i, vilket är på gott och ont kan man säga.

Sommaren 2018 hörde en tatuerare av sig till Niklas och frågade om han ville jobba i deras studio, Narval Tattoo, eftersom han själv skulle vara föräldraledig. Det var Zashay Tastas, som Niklas senare startade studion Myndigheten med. De hade tidigare setts och tatuerat varandra, samt tatuerat tillsammans på en technofestival. 

– Jag blev skitglad men jag kände också att: ”Nej fyfan det där ska jag inte hålla på med, jag är inte alls tillräckligt bra! Jag är sämst!”. Men sen tänkte jag att jag kan väl ändå dra dit även om det känns läskigt, varför säga nej? Så jag träffade honom och så tatuerade vi varandra. Det kändes skitläskigt att jag liksom skulle gadda mig in på en studio. Jag har mycket rädslor kring sånt där och har tidigare bedövat mig med att kröka och blaza och så skulle jag behöva göra det där i nyktert tillstånd, med alla mina känslor. Det kändes skit! Men efteråt sa han att det bara var att höra av sig när jag ville börja. Jag bara: ”Jaha”. Jag jobbade fortfarande på bygge, men började jobba deltid i studion redan i augusti och körde dit efter jobbet och satt på kvällar.

Hur blev det så att Myndigheten senare kom till? Vilka är ni?
– Jag hade bara varit på Narval Tattoo i ett år när jag och Zashay startade Myndigheten tillsammans. Jag skulle få barn igen och kunde inte jobba hundra procent på bygget och samtidigt i en studio, så jag behövde välja vad jag skulle göra. Jag var sugen på att jobba mer med att tatuera och tyckte byggjobbet var fett kefft. Jag var extremt trött på jargongen i den branschen och såg min väg ut, men jag var också livrädd för att släppa mitt jobb och endast försörja mig som tatuerare. Men känslan av att säga upp mig var helt jävla underbar, det är obeskrivligt. Samtidigt som jag sa upp mig från mitt andra jobb hittade vi en lokal på söder som vi hyrde i andra hand och vi började jobba på typ en månad. Vi fixade några platser till för några andra gaddare vi kände som vi tyckte var kompatibla med vår stil. Så i studion är vi nu åtta pers, alltså fett många på en rätt liten yta, och snurrar kring fyra stationer. Vi försöker ha en snäll stil, det ska inte vara någon häftig studio utan en ganska avslappnad, där alla kan känna sig välkomna. Jag tror våra kunder också tycker vi är ganska snälla personer, det är inte värsta grejen att gadda sig. Men jag ska inte gå in på studion så mycket, för det är liksom något som Zashay och jag har skapat tillsammans – och med våra fantastiska kollegor – så då ska isåfall han och jag göra det båda två.

Hur skulle du beskriva din stil?
– Från att jag var arton bast har jag tatuerat mig väldigt mycket, men jag har inte riktigt gjort de tatueringarna jag själv egentligen gillar, utan det är mer att man har tagit någonting för att passa in och att det ska vara coolt liksom. Men när jag själv började laborera lite så insåg jag gillar ju något annat! När det ser rätt kefft ut, som att det är gjort i någons jävla vardagsrum. Ganska lökigt liksom. Den stilen är inspirerad av ”russian criminal tattoos” bland annat, vilket är väldigt stökiga linjetatueringar. Det kan vara ganska tjocka, keffa linjer med motiv, det ska inte vara så himla snyggt. Jag har ingen koppling till Ryssland eller så, utan det är helt CA. Jag har ju snott hela konceptet liksom! 

Niklas berättar att hans instagramnamn kommer från att han beskrev sina tatueringar som ”ryssiga” varpå hans sambos bror utropade ”ryssnisse”, vilket han tyckte lät bra. Då blev det ”ryssnisse” även om han varken är ryss eller heter Nisse egentligen. Vi pratar vidare om Instagram och jag frågar hur det gick till när kanalen blev så stor.

 – Jag började först lägga upp gaddar på mitt privata instagramkonto, men jag tror mest folk tänkte att jag var i någon jävla trettioårskris, så jag skapade ett nytt konto bara för mina gaddningar. Jag var väldigt rädd för att göra det först, jag tänkte: ”Vem fan skulle vilja se mina grejer?” och att folk skulle tycka att jag hade tappat det och inte alls är någon ”riktig tatuerare”, vad det nu innebär… Jag har alltid så mycket rädslor för vad andra ska tycka om vad jag gör, istället för att bara göra dem. Så jag fick gå emot mina rädslor och sälja in till mig själv att det ju bara handlar om att starta ett jävla instagramkonto. Jag ritade mycket grejer och la upp dem och efter ett tag började det ramla in en del följare. Det var såklart kul, men för mig och mitt ego är det livsfarligt, jag vet inte hur jag ska hantera såna grejer. I början är man tacksam och tycker det är fett, men sen måste man göra samma sak igen; få ännu mer följare och ännu mer bekräftelse. Det är svårt att ha en normal relation till sociala medier och jag kan absolut inte det. Men jag är tacksam över att folk gillar det jag håller på med, det gör mig glad!

Vad brukar inspirera dig?
– Jag får inspiration när jag ger fan i att försöka hitta den. När jag ska försöka vara kreativ är det stendött, jag kan inte jobba på det sättet utan måste försöka slappna av och inte fokusera så mycket, då kommer det ofta till mig. Från början ritade jag bara enkla grejer eftersom jag inte tyckte att jag var tillräckligt duktig för någonting annat. Jag vill alltid ha snabba resultat och kickar och har inget som helst tålamod, utan det ska komma direkt. Om jag ska rita ett skelett så kommer jag aldrig sitta och lära mig anatomi, utan då får jag rita ett jävla skelett och så blir det som det blir. Då blir det på mitt sätt och i min stil – mer för att jag inte kan göra på något annat sätt. Jag gillar ju stökiga gaddar, som kanske inte går att sätta i ett fack i den klassiska tatueringsstilen. När det inte är perfekt, förhållandevist enkelt och ganska mörkt. Jag har haft mycket ångest och sån skit och där kan man ju hitta mycket inspiration till motiv, genom att driva med sig själv och hela den grejen att man låtsas att det är toppen men är under isen. Jag har under hela min rätt korta karriär ritat mycket med rötter i beroendesjukdomen. Det är bra för mig att alltid ha i bakhuvudet hur det slutar om jag skulle komma på tanken att till exempel ta en öl någon gång. Jag tror många känner igen sig i det också. 

Några av dina populära motiv leker med olika talesätt, hur föddes idén till dem?
– Jag började med det för drygt ett år sen. När man håller på med konst så kommer man hela tiden in i olika perioder av vad man ritar och gör, om jag kollar tillbaka på när jag började så gjorde jag helt andra saker. Det här är en sån period, där jag tycker någonting är kul och vill göra mer av det. Den första jag ritade tror jag var ”för sjutton gubbar” och då ritade jag sjutton påsar ladd, för sjutton gubbar. Sen ritade jag också sjutton gamla gubbar och tyckte det var jättekul, jag satt och fnissade för mig själv. Jag la upp den på kul och så var det någon som ville gadda den, och jag bara: ”Skämtar du?” och hon bara: ”Nej vi kör!”. Då sätter min hjärna igång, liksom okej det här verkar vara kul! Så jag började googla idiomatiska uttryck och satt inne på Wikipedia och nötte och skrev ner. Sen gjorde jag ”inte alla hästar hemma” och satt även då och fnittrade för mig själv. Och så var det någon som ville gadda den och jag bara: ”Ni är sjuka i huvudet men absolut vi gör det, men… Jag måste göra den ganska stor…” och hon bara: ”Inga problem!”. Då blir man så jävla glad. Dels så är det en rolig grej och dels vill någon jävel ha skiten liksom, säger Niklas och skrattar. 

Niklas tror att det idag kan ha blivit vanligare att inte ha någon mening bakom sina tatueringar. Anledningen till att skaffa en tatuering behöver inte vara krångligare än att tycka att ett motiv är fint, eller att en idé är rolig.

– De flesta av mina tatueringar är bara nonsens som jag har gjort för att förbättra mitt självförtroende och bli cool med gaddar. Har jag fått bättre självförtroende? Nej! Men jag har blivit rätt tatuerad. 

På senare tid har tatuerandet ersatts av illustrationer på posters och porslin som säljs i webshop eller auktioneras ut på Instagram. Niklas är numera sjukskriven på grund av skador i axeln, armen och handen och kan därför inte tatuera.

– Jag fick problem med axeln redan för ett och ett halvt år sen. Jag kollade upp det och insåg att jag borde ta det lugnt, men jag blir så jävla maxad när det kommer till mitt jobb för jag gillar det så mycket. Jag kan inte få nog, så istället för att tagga ner lite så jobbade jag mer än någonsin under 2020. Som egenföretagare så kan jag jobba exakt när jag vill, eftersom jag jobbar med mobilen och min Ipad. Så jag har mer eller mindre jobbat konstant! Efter att ha lämnat på förskolan drog jag direkt till studion och gaddade och var besatt av att alltid ha bokade tider. Och sen jobbade jag på kvällen genom att sitta och rita. Det är ju för att jag är sjuk i huvudet på det sättet. Sen är jag är liksom en och nittio och har suttit ihopvikt som en fällkniv, det är klart det går åt helvete om man sitter så och gaddar tre kunder, fem dagar i veckan. Så armen, axeln och till slut även tummen och pekfingret blev helt kvaddade liksom, det spårade ur för min kropp! Istället för att njuta av att jobba med någonting jag älskar så är jag ganska duktig på att dra det över gränsen. Jag har alltid jobbat i en stressig miljö på byggen och sådär – jag är van vid att man drar till jobbet och jobbar skithårt, sen drar man hem. Men det behöver inte vara så. Jag har lärt mig rätt mycket av den senaste knocken, jag får försöka tänka om lite. 

Niklas berättar vidare att skadan, även om den var en ordentlig smäll, också har lett till bra saker för honom.

–  I slutändan var det bra att jag blev sjukskriven, för nu kan jag gå mycket på tolvstegsmöten. Jag är ju alkis så jag behöver det, det är någonting jag mår bra av. Jag försöker vara tacksam över vad jag har istället för att jaga hela tiden, men det måste jag ständigt jobba med för att inte bli sådär manisk, för det sitter mycket i beroendesjukdomen. Det är tråkigt att det är som det är, men nu kan jag göra andra saker som jag inte hunnit med förut och utvecklas inom olika konstformer. Jag har kommit fram till en del positiva saker under min skada, som att jag vill kombinera tatuerandet med att hålla på med annan konst. Jag har också insett att när jag förhoppningsvis kan börja gadda igen – för det är ju det jag vill göra – så måste jag hitta ett sätt att inte jobba för hårt, sitta bättre och lyssna på kroppen. Studion står ju kvar, så jag vet att jag bara kan sätta igång igen när jag vill.

Niklas konst går att köpa på Printler.