Neonrosa croptops väcker mörkret i mig

Kan jag dra en koppling mellan neonrosa croptops och skeva konsumtionsvanor utan att låta som världens snobb?

Låt mig inleda genom att bryta ner konceptet “neonrosa croptop”. Ett plagg som i mitt huvud, som förvisso är skadat av för många fashion memes och skämt om stora vita sneakers, smälter samman med resten av estetiken “ett hopplock av de mest populära plaggen för tillfället”. Det rör sig om vita bulkiga sneakers, crossbody bags och neonrosa croptops. Och med mitt osunda intag av modekollektivet PAQs thrifting challenges (finns på Youtube, rekommenderar!) och hashtaggen streetstyle på Instagram landar jag i slutsatsen att avsikten bakom stilen är att följa trender och osa av medvetenhet och typ aktivism. 

Det kan omöjligen bara vara jag som tycker att det är ironiskt att plagg som kan förknippas med samhällsreformation och medvetenhet snappas upp av den stora massan, utan att massan egentligen verkar bry sig om sådana samhällsfrågor? Jag tänker särskilt på hållbarhetsaspekten. När blev det liksom rimligt att försöka uppnå vintage-looken genom att shoppa fast fashion? Förmodligen när stora klädföretag började utnyttja hypen av kläder som passar det ”medvetna idealet” och de anställde influencers till att marknadsföra nyproducerade plagg inför en miljonpublik. Det gör ont att det nu går att köpa skjortor, som liknar mormors gamla i ett krispigt blått material med otroligt gulliga pärlemorknappar, nyproducerade!

Delen av mig som målar på mammas gamla jeans, köper ett hänglås hos en låssmed för att bära runt halsen (tyvärr för att det ser ut som Louis Vuitton) och som skyggar för loafers, vill problematisera rosa minitoppar och vita krokodilskor genom satiriska utläggningar om hur en omöjligen kan klä sig på detta vis och samtidigt bry sig om klimatet. Med insikten om att jag då låter som en snobb landar jag emellertid i att mode, precis som andra konstformer, ska vara inkluderande. Jag accepterar att jag kan ha fel och att alla inte delar mitt intresse, utan känner sig bekväma i att anspråkslöst följa de trender som hänger på galgen i närmsta välkända klädbutik. Dessutom finns det säkert en fin tanke i grunden och det vill jag inte ta ifrån någon. Inspirationen kommer trots allt från att vi ska vara mer medvetna om hur vi lever våra liv. 

Ofta känner jag att jag inte borde lägga mig i hur andra vill klä sig, det är ju “bara kläder”. När jag nu förvisso redan spillt teet och är i farten: kan vi snälla enas om en grej? Att mode i alla fall inte bör gå ut på att en brukar jordens alla resurser som fritidsintresse. 

Låt oss återvända till föreställningen om mode som en konstform. Det krävs, precis som för all annan schysst konst, att du lägger ner tid för att bli duktig samt att det inte skadar någon. Bryr du dig inte om plaggets material, ursprung, klädföretagens etiska värderingar och de anställdas arbetsförhållanden är mode, som du ser det, inte en etiskt försvarbar sysselsättning. Små skrikrosa toppar är raka motsatsen. Dessa kopplar jag till personliga upplevelser av att se nyproducerade exemplar ligga och damma nedtrampade på H&Ms golv. Är det bara jag som upplever en dystopi om att hela världen svämmar över i neonplagg mot sin undergång av denna åsyn?

Visserligen är det lätt att med min H&M-dystopi i baktanke dissa en hel klädstil och peka med pekpinne på vad som “bara är ytligt” och vad som är smakfullt. Vill jag att fler ska intressera sig för hållbart mode går det med säkerhet inte att dra alla över en kam. Att, som jag, sitta uppe och buda på gamla gubbars fiskehattar på Tradera i motstånd till fast fashion är ett intresse som långtifrån alla delar. Inte heller är det ett särskilt effektivt och rimligt krav att ställa på någon som bara helt enkelt vill ha en rosa croptop. 

Mellanvägen är att försöka få upp folks ögon för second hand och vintage. Det går nämligen att hitta hållbara alternativ till chunky sneakers, neon och skramliga guldkedjor! I någon slags försoning kan jag därför svälja neonrosa plagg, men bara om de är begagnade. 

Om du gillar att följa trender eller precis som mig är insatt i mode och gillar lite “wack stuff” som typ hattar och cargo pants: shoppa begagnat eller skapa själv. Är du totalt ointresserad av trender, mode, allt sånt: grattis, jag uppskattar och avundas dig och är nyfiken på hur det känns att stå emot frestelsen att köa till överprisade sneakers. Trots ditt icke-existerande intresse borde du satsa på tidlösa former av bra material. Det är bättre att köpa kläder som kommer användas flitigt i många år istället för att köpa det billigaste på Cubus. 

Ett allmänt tips är att låta dina övriga intressen skina igenom din klädstil. Det är dels ekonomiskt gynnsamt då ett plagg kan fylla en multifunktion, genom att du till exempel drar på dig träningsoveralls-byxorna till vardags (observera att det bara är ett av mina “wack” förslag) tillsammans med en trevlig skjorta. Dels för att faktiskt göra ett medvetet val, på riktigt.

Nuförtiden ser jag ofta en handfull kommentarer under influencers inlägg där folk, bland alla komplimanger som lyder “gud vad cool stil” och “så härlig energi gumman”, kommenterar angående att det är ett väldigt ignorant beteende att som “förebild” köpa nya prylar och plagg om vartannat. Tyvärr förblir kritiken obesvarad, vilket är provocerande, men förhoppningsvis eftersom de vet de att vi har rätt. 

Det känns därför helt okej att uppfattas som snobbig, trots att jag köper gamla hattar. Förstår inte riktigt men sunkhatten ser väl ut som något japanskt designermärke? Konsensus är i alla fall att second hand är för alla oavsett stil eller plånbok, och jag vill inte bidra till att mode ses som elitistiskt om det är där det skaver. Köp dina croptops på Tradera (det finns massvis – jag har kollat!). Så länge vi alla kan enas om att jordens alla resurser inte är något vi bekostar för trender som vänder med vindens skull. 

Text: Lisa Ljungberg, 20 år, Uppsala.