fbpx

När Scandics foajé blir kärlekens väntrum

Jag sitter i min soffa, datorn är HDMI-kopplad till TV:n. Känner ryggproblemen smyga sig på. Dålig hållning, vad är det? Jag växlar mellan flikar. Viaplay, Netflix, HBO och tillbaka igen. Medvetet fast i scrollandets ändlösa loop. Efter ett tag ger jag mig. Erkänner mig besegrad och klickar på de guldskimrande bokstäverna. Okej, jag tar väl och tittar på Hemliga beundrare.

Hemliga beundrare är TV3 och Viaplays framgångsprogram som gör viral succé på internet med sina stela ögonblick och minnesvärda oneliners. Bland YouTubes ständigt växande influencerfalang är Hemliga beundrare en guldgruva. YouTubers som saknar talang nog att generera sitt eget content och som inte vet hur man photoshoppar tumnaglar gör sitt yttersta för att kapitalisera på programmets obekväma interaktioner. Mängder av D-kändisar med intetsägande merch och rabattkoder klamrar sig fast vid Hemliga beundrare som visningstörstande iglar genom att reagera på avsnitt efter avsnitt. På utsidan ser Hemliga beundrare ut som vilken annan realityserie som helst men tar man en närmare titt så inser man att det i själva verket är ett av samtidens mest intressanta koncept. Det bästa programmet på TV.

Hemliga beundrare faller tryggt in i dating-såpans tydliga mall. Avsnitten är klippta och skurna ner till 45 behagliga och okontroversiella minuter där en vinnande formel följs likt ett inövat recept varje gång. If it ain’t broke, don’t fix it. Alla avsnitt inleds med en självsäker voice-over av Malin Gramer eller Margaux Dietz (beroende på vilken säsong man tittar på) där de informerar oss åskådare om programmets premiss, en skön påminnelse som distraherar från det faktum att jag är inne på mitt sjätte raka avsnitt i ett desperat, kärlekstörstande maratontittande. I programmet följer vi våghalsiga singlar som vill få chans till romans med attraktiva kollegor, söta barndomskompisar eller Tinderhaff som försvunnit ur deras liv. Detta gör de på det minst naturliga sättet man kan tänka sig. I foajén till Scandic Anglais i Stockholm, framför ett TV-team och med ett offer som inte har någon som helst aning om vem de kommit dit för att träffa. Känslomässigt utsatta i kärlekens väntrum. 

I Hemliga beundrare får man se folk, som utger sig för att vara riktiga människor, lägga sina kort på bordet och erkänna ~känslor~. 21-åriga snubbar som stoltserar med arbetsbeskrivningen “mångsysslare” bjuder ut personer som uppenbarligen spelar i en högre liga, ensamma studenter förklarar hur de tänker på sin date i duschen och medelålderskrisande kvinnor söker kärleken i emotionellt frånvarande arbetskamrater. Där har vi den kärlekssuktande treenigheten. Vid varje ny blindate gör beundraren entré runt ett hörn och möts av det nervösa potentiella haffet. Den gåtfulla diggaren introducerar sig med ett, o så självklart, “Aa, det är jag som är din hemliga beundrare”.

Hemliga beundrare finns att se på Viaplay men om man vill få den riktiga upplevelsen av programmet måste man surfa in på Viafree. Där slipper man den månadsenliga prenumerationsavgiften och kärleksförklaringar varvas istället med bombastiska reklamfilmer för nätcasinon. Ena stunden hjärtekross och i andra försöker Måns Zelmerlöw kränga spelberoende på dig.

Innan varje vågat utspel vaggas de modiga programdeltagarna in i någon form av falsk trygghet av Margaux Dietz som gör sin bästa imitation av en rutinerad programledare. I vad som ska likna ett autentiskt samspel levererar hon klyschiga och vaga stockrepliker, till synes spökskrivna av känslomässigt bedövade mediapraktikanter. En avslutande, peppande kram är det enda som avslöjar att Margaux inte befinner sig framför en green screen i en TV-studio långt bort från singlarna. 

I Hemliga beundrare får vi skåda katastrofala missbedömningar på samma nivå som Grisbuktsinvasionen. Vi ser villrådiga beslut, lika irrationella som en invasion av Ryssland på vintern. Vi ser vänskapsrelationer brytas ner framför våra ögon och olyckliga interaktioner där singlar lämnas i förnedring med Margaux Dietz som sitt enda emotionella skyddsnät. Vi kan klappa oss själva på axeln eftersom vi aldrig skulle agera så dumdristigt. Vi kan se klarare.

Men så sitter vi också hemma i våra soffor framför Viafree, tar dagarna som de kommer i bekväm apati. Krymper ner till biroller i våra egna liv, att klicka på “nästa avsnitt” är definitionen av att vara aktiv. I Hemliga beundrare ser vi folk som krossar sina comfort zones och tar mod till sig, konfronterar sina känslor och styr sina egna livs sandloppor över kärlekens sanddyner. I Hemliga beundrare får vi privilegiet att observera djärva singlar vars mod stundtals resulterar i kärleksfulla mirakel. Personer som lyckas fly ifrån den ökända vänzonen med livet och sin värdighet i behåll.

Trots att varje sekvens uppenbarligen har gått igenom en extensiv massaker i redigeringsrummet så lyckas det mänskliga lysa igenom. Det trevande sociala samspelet visar människor i deras mest utsatta stunder. Ett unikt porträtt av vad det innebär att vara människa. Det är så skört och sårbart, så mycket mer explicit än PH-sex. En stel date, ett försiktigt skratt, en efterlängtad handhållning. Programmet briserar av känsla. På kärlekens böljande hav reduceras alla ner till fnittriga tonåringar som febrilt kastar sig efter samtalsämnets livboj. I Hemliga beundrare blir samhällets längtan efter kärlek påtaglig. Innerst inne vill vi ju alla känna samhörighet, närhet, med någon. Den omåttliga fascinationen kring programmet visar dock på något annat: samhällets längtan efter äkthet.

Oavsett hur söndercastat Hemliga beundrare är, oavsett hur uppenbart redigerat det är för att höja spänningsfaktorn så är premissen i sig så ärlig att man inte kan titta bort. Det är ett onaturligt format, så främmande och konstgjort, men o så mänskligt. En man och en kvinna, kille och tjej, sitter framför varandra: se vad som händer! Hur många fejkade reaktioner eller förlängda tystnader som produktionen försöker klippa in så går det inte att redigera bort den genuint, glittrande önskan i beundrarens blick. Det är äkta.

Vi som samhälle har tröttnat på att se miljonärer låtsasskratta åt Jimmy Fallons låtsasskratt medan en publik låtsasapplåderar, eller hur? Till och med megaproduktioner som Melodifestivalen försöker skapa en illusion av äkthet när tittarna får följa med programledarna bakom kulisserna i vad som absolut inte är ett färdigskrivet och inövat scenario. Det är inte på riktigt och de flesta kan se det. Vi längtar efter att kunna släppa på fasaderna, lämna filterna hemma och sitta sårbara framför andra människor. Vi längtar efter vår egen hotellobby i Hufvudstaden. 

Hemliga beundrare är inte en flykt bort från livet, det är en längtan efter livet. När vi ser lyckan eller besvikelsen i den titulära beundrarens ansikte ser vi något äkta. Något Jimmy Fallon inte kan ge oss. Realityserien kan (och bör) kritiseras. Vi kan peka på den, skratta åt den. Men vi kan också se på den som en barometer för vad vi som samhälle fascineras av. Vi vill se folk göra bort sig framför Idol-juryn, vi vill se de famlande första kyssarna i Bonde söker fru, vi söker äkthet. Jag sitter i min soffa, datorn är HDMI-kopplad till TV:n. Jag längtar efter foajén på Scandic. Jag längtar efter livet.

/

När Scandics foajé blir kärlekens väntrum