När friheten inte längre serveras på silverfat
Går och coronahandlar. Köper en tågbiljett med en tom stol bredvid mig inkluderad i priset. Åker hem till mina föräldrar. Stirrar ut genom flickrumsfönstret medan jag passar min lillebror. Tar promenader, många, långa. Räknar timmar, många, långa. Solen skiner, knoppar blommar, nyhetssidor skriker ut ett becksvart mörker. Pratar med mina vänner om att leva i historien, om att agera solidariskt och om vikten av att hålla huvudet kallt. Stresskollar nyheter, torkar någons tårar, ifrågasätter vikten av individens frihet. Tiderna då corona bara var en öl som luktade nostalgisk fjortisfylla är förbi och plötsligt befinner vi oss alla i ett slags utdragen konstgjord andning.
För många av oss under 30 är det här första gången som vi är med om en kris av denna sort — första gången världen vänder in och ut på sig själv, rakt framför våra ögon, och dessutom i livesändning på varenda mediekanal. I Sverige saknar vi också ett kollektivt minne av kriser och katastrofer till skillnad från många av de länder som nu panikartat sätter sina befolkningar i karantän. Vi har inget i vårt kulturella arv som triggar igång en stark reaktion med rädsla grundad i historien.
Jag är uppvuxen med historier om kommunism. Historier om matransoner, hyllor som ekar tomma, matpaket från utlandet och köer till sockerutdelningen. Jag är uppvuxen med en farmor vars matlagning i bästa fall består av kött, potatis och inlagda grönsaker, och i värsta fall av soppa (vatten) och kluski (mjölklumpar). En farmor som lärt sig att laga mat med ingredienser som hon kan få fram ur jorden i sin egen trädgård, med någon stackars gris mer eller mindre inräknad i ekvationen. Jag är uppväxt med en mamma som en gång berättade för mig att hon fick en märklig, gul och avlång sak i paket från Ryssland, som visade sig vara en banan.
Jag är uppväxt med historier från andra världskriget och från tiden då Polen var under Rysslands kommunistiska styre. Historier, men inte erfarenheter. Ett slags andra generationens medvetenhet som tickar på i bakhuvudet men som aldrig behövt ställas på prov.
Nyheterna börjar nu komma upp till samma surrealistiska nivåer som historierna — de märkliga, de komiska, men framförallt de skräckinjagande. Nedstängda städer. Tomma hyllor. Ishallar som blir till bårhus. För var dag som går blir nyheterna än mer obehagliga, än mer surrealistiska och många leder till samma konsekvenser: drastiskt minskad frihet för majoriteten av världens befolkning.
Min generation har aldrig behövt ifrågasätta sin frihet — vi är uppväxta med att friheten är given, serverad på silverfat, plockad med guldsked. Alarmerande klockor ringer därför i mina öron när livsutrymmet minskar. Farmors historier träder fram ur gamla, solkiga minnen. Är det så viktigt att få göra vad jag vill då? Tänker jag stundtals. Åka till Berlin, gå på spelning, slösa pengar på restaurang? Bra med lite hemmatid, ju. Bra med lite ensamtid, ju. Ändå pickar det ansträngt i bröstkorgen av tanken på att jag inte ska få göra precis vad jag känner för. Ta ifrån mig rätten att gå ut och festa och jag blir lika frustrerad som en åttaåring med Xbox-förbud. Pinsamt, men dessvärre inte mindre sant. Samtidigt infinner sig en annan känsla, en röst som säger något i stil med men helvete vad skönt att allt är inställt? Maktlösheten för med sig ett skydd — ett skydd mot beslutsfattandets börda och det personliga ansvaret. Det är något främmande, skrämmande men också lite skönt i att inte längre behöva, inte längre kunna, bestämma allting själv.
Jag lutar mig tillbaka i soffan en fredagskväll och läser en bok. Bläddrar i en kalender där det mest spännande innehållet är den lilla påminnelserutan i vilken det står “kom ihåg att deklarera”. Funderar, försöker förstå, försöker finna mig i situationen. Minnen, historier, dåtiden, samtiden, allting vävs samman och flätas in och ut ur mitt medvetande när jag tillåter mig själv att flyta med. Jag har svårt att sätta fingret på vad mina egna historier kommer att bestå av och ångesten dröjer sig kvar vid tanken på alla begränsningar. Samtidigt ligger jag där, en fredagskväll, och läser en bok. Att bli berövad på vissa alternativ verkar generera andra, nya alternativ. Och nu när den där påminnelsen i kalendern syns så tydligt kanske jag till och med hinner deklarera i tid i år.
