fbpx
Illustration: Olle Svensson

Någonstans mellan girlboss och huskvinna

Eftersom mina föräldrar är högskoleutbildade och kulturintresserade var de skeptiska till Barbiedockor och andra kläder än de som var rejäla och randiga. Just därför ville jag bara ha Barbies och ljusrosa gymnastikdräkter med puffärmar när jag var ett litet barn. 

Sen blev jag radikaliserad. Jag tror att jag var åtta år första gången jag aktivt deltog i den feministiska kampen. Jag frågade mig själv varför killkläder och tjejkläder var olika. Jätteolika. Det fanns till och med olika avdelningar för de i klädaffärer. Så jag tog med mig min kompis och vi gick till skolbiblioteket i våra overaller och lånade en jättestor fackbok som hette någonting i stil med “historien om kläder”. Detta för att ha någon form av teoretiskt ramverk. Hemma hos henne drack vi vatten ur hennes teservis i plast och sen skrev vi ett mejl på hennes familjedator till H&M om hur det var hemskt att vi inte fick köpa blåa kläder bara för att vi var kvinnobarn. Vi fick aldrig något svar. 

Första gången jag hörde ordet feminist var jag kanske 13 och Clara Henry sa att feminister var sådana som tyckte att kvinnor och män borde ha samma rättigheter. Och jag bara “Det tycker ju jag med!”. Och sen var jag feminist. 

Men det var en speciell form av feminism, den som peakade 2015. Jag putade med läpparna på Instagram i feminismens namn. Jag trodde kvotering var lösningen på samhällets alla problem. Beyonce var cool. Jag hade säkert röstat F! om jag hade varit myndig. Under hösten 2016 gjorde ungdomsbarometern.se en undersökning över vilka ord ungdomar i åldrarna 15–24 mest identifierade sig med och på plats ett bland tjejerna hamnade “feminist”. Mycket grejer som inte var feminism blev feministiska. Jag var till exempel med i en feministisk sminkgrupp på Facebook och la under hela gymnasiet kanske halva mitt studiebidrag på hutlöst dyr hudvård. Who run the world? Girls! 

Bara att det aldrig var så. Efter ett tag kändes allt så jävla dumt bara. Jag blev lite äldre. Jag blev lite klokare, “min analys” blev lite mer utvecklad. Jag blev hardcore determinist. Jag kommer ihåg att jag frågade min gymnasielärare Ove om hur man uppfostrar ett barn fritt från samhällets kvinnohat och han var så: “Det går typ inte, we live in a society. Man kan göra sitt bästa men så fort man kommer ut i världen och samhällets institutioner är de så präglade av hur de är uppbyggda.”

Och där någon gång, som ett brev på posten, kom Della Q och Greta Thurfjells huskvinna-artikel. Alla hade tröttnat på Linnea Claesson. Alla hade tröttnat på sexpostivismen och på performativ aktivism på internet. Plötsligt var även vänstern skeptisk mot den rådande PK-identitetspolitiska diskursen. Åsiktskorridoren, som den brukar kallas, hade blivit på tok för smal. Bristen på nyans blev påtaglig, så när särartsfeminister återigen började predika så kändes det märkligt nog väldigt fräscht. Det var plötsligt okej igen att skämta om hur killar var och hur tjejer var. Dessutom var okej att säga hora igen, om än, med en ironisk edge. Det var de tjejiga tjejernas och och edgelordens tid att slå tillbaka. 

Alla mina kompisar började baka surdegsbröd och vara okej med sin “feminina sida” och “feminina intressen” trots att det väldigt tydligt inte grundade sig i feminismen. Feminism kändes lite töntigt nästan. Tyckte jag. Mina livsplaner och drömmar förändrades, jag skulle ha man och barn på direkten, jag hängde på antitesen! Anammade det nya varandet som kvinna helhjärtat. Var en del av diskursen, som jag alltid verkar vara. En feminismens kappvändare. 

I senaste avsnittet av En varg söker sin pod talade kära Liv och Caroline om just detta, det senaste idealet för it-tjejen. Hon som bakar och följer Sofia Wood på Instagram och bryr sig jättemycket om hur hennes hem ser ut. Som tycker om att vara hemma. De saknade SATC-tjejen. Idealet för it-tjejerna förr. De karriärsgäris som använder ugnen som förvaring och dricker drinkar med sina kompisar. Att det är så fint, och att det kändes mörkt att vi för en stund backat tillbaka några stora kvinnorörelsesteg. Och visst finns det en poäng i det. En vän till mig blev helt tagen av det avsnittet, för att hon hade känt sig så trängd av huskvinna-idealet. Att det stjälpt mer än hjälpt. Och plötsligt har vi en ny vändning. Allt känns trött igen. Den ironiska edge som den reaktionära konservatismen hade tycks helt försvunnit. Det känns bara konservativt. 

Tankar blir en del av diskursen för att det är en direkt motreaktion eller kanske en ny motreaktion på det som varit tidigare, och jag vill inte vara en direkt motreaktion mot någonting alls. Spänningen i att peka finger mot något känns inte spännande längre. Pinsamt nyligen fick jag en insikt som handlade om att jag egentligen är rätt ointresserad av edge. Just nu är det som tilltalar mig mest att bryta upp med diskursen. Jag vill plocka feministrussinen ur feministkakorna. Diskursrussinen. Tes, antites, syntes. Vi är framme.

Framme i att jag börjar klura på hur mycket av min egen identitet, som feminist, som kvinna, som människa, bara är ett resultat av en diskurs. Hur mycket ska min identitet som feminist idag styra över vem jag är som person och mina val? Vill jag ha barn? När vill jag ha barn? Vill jag gifta mig? När vill jag gifta mig? Vad ska jag jobba med? Behöver man ha en karriär man “brinner” för? Frågorna tycks för avgörande för mitt liv för att avgöras av vilka åsikter som är trendiga. 

Jag tror typ att jag är som folk är mest. Jag drömmer inte om arbete. Jag kan tycka att det är kul att sminka mig ibland och känner mig jävligt gullig i ett förkläde men förstår den patriarkala strukturen bakom dessa känslor. Jag värderar vänskap och kvinnans rätt att få göra vad hon vill. Jag värderar att män inte ska få slå kvinnor men jag tycker inte nödvändigtvis att vi ska mörda alla våldtäktsmän. Jag är glad att det finns preventivmedel men jag är skeptisk till hur de delas ut till kvinnor som att barnmorskorna får provision. Jag är tacksam att jag bor i Sverige där det finns sociala skyddsnät och förskola och möjlighet för även kvinnor att göra karriär, samtidigt är jag personligen är urbota ointresserad av att klättra på den stegen. Jag är rätt säker att jag vill bli en relativt ung mor. Jag tror att biologi har en roll, om än mycket liten, i vilka vi är. Jag skriver under på att kvinnorollen och mansrollen som koncept mest är hittepå. Jag vill vara snäll och empatisk och förlåtande, men också aktivt dryg om det är det som krävs för att göra saker som bidrar till en lite lättare värld att leva i för alla oss tjejor. 

Det som frustrerar mig nu, utöver hur polemisk debatten alltid är, är hur stora de små och enkla frågorna tycks bli, och hur de stora frågorna hamnar i skymundan. Hur det talas mycket om kvinnliga chefer inom näringslivet medan det samtidigt saknas en smartare diskussion om de som jag nu uppfattar som de verkligt viktiga frågorna. De om kvinnor och klass. Om misogyna strukturer i arbetslivet och kvinnovård. De som berör kvinnor som kollektiv, och inte individer. Bägge it-tjej-idealen, och med dem feminist-idealen, har sina poänger. Jag har tagit med mig mycket från båda. Gemensamt har de dock att de är märkligt individualistiska i sin utformning. Nu i efterhand känns det korkat. 

Det tycks det vara en omöjlig quest att hitta en enda mest innersta önskan för hur livet ska vara. För mig har det väldigt nära hängt ihop med min identitet som feminist, och jag tror att jag har insett att den inte bör göra det. För definitionen av en feminist, och en kvinna i samhället, blir lätt till en extrem karaktär. På många sätt är jag fortfarande den hårdkokta deterministen jag blev i gymnasiet. Jag tror att allt kommer bli som det kommer bli bara. Det visar sig. Jag tror inte heller att något egentligen går att påverka med helt fria val. Min innersta önskan är oundvikligt bara en produkt av mina erfarenheter och förutsättningar, bland dessa hamnar vad jag läser på DN och Twitter. Hör i poddar och på middagar. 

Samtidigt känns den ofrånkomlig, den mänskliga längtan efter att en dag hitta fram till, eller definiera, “sitt rätta jag”. Det hela verkar bara vara ett resultat av en stor pervers dialektik. Jag känner mig begränsad i rollen som girlboss, och jag känner mig begränsad i rollen som huskvinna. Med min nya “plocka russinen ur kakan”-mentalitet tror jag dock att jag är närmre min egen lilla syntes än någonsin. Vilket väl egentligen är det enda man kan begära av en enkel tjugotvååring. Det blir nog bra till slut. Det brukar bli det. Vi får se om jag blir ung mamma eller inte, och om jag kommer ångra mig när diskursen vänder nästa gång. Jag tror inte det. 

Det är som att jag, fram till mycket nyligen, har sett mig själv utifrån. Paradoxalt nog med en mycket manlig blick. Velat passa in i ett väldigt specifikt litet hora eller madonna-fack. Och det är väl egentligen kvinnohat i sin renaste form. Jag sökte en kvinna och fann en själ. Blev inte alls besviken. 

Text: Alva Lundin

Någonstans mellan girlboss och huskvinna