Music to listen to~dance to~blaze to~pray to~feed to~sleep to~talk to~grind to~trip to~breath to~help to~hurt to~scroll to~roll to~love to~hate to~learn Too~plot to~play to~be to~feel to~breed to~sweat to~dream to~hide to~live to~die to~GO TO

Bring Me The Horizon

1

Natten den 27 december släppte Bring Me The Horizon ett oannonserat album med titeln: 

Music to listen to~dance to~blaze to~pray to~feed to~sleep to~talk to~grind to~trip to~breath to~help to~hurt to~scroll to~roll to~love to~hate to~learn Too~plot to~play to~be to~feel to~breed to~sweat to~dream to~hide to~live to~die to~GO TO

Det är faktiskt inte ett skämt. Det heter så. Jag tror att det räcker med att endast läsa denna otroligt obskyra albumtitiel för att förstå hur otroligt obskyr skivan är. För det är exakt det den är. Obskyr! Jätteobskyr! Obskyr med ett nästintill GIGANTISKT O!

Albumet är svårt att kategorisera. Att BMTH inte spelar metalcore eller ens är i närheten så tunga som de var på sina tre första skivor är välkänt sedan länge. Men att den nya riktningen skulle vara mot någon form av experimentell, ambient electronica, som av nån anledning stundtals totalvänder och blir klassisk musik istället är faktiskt någonting man helt hade kunnat klara sig utan. Samtidigt som infallsvinkeln verkar vara 2020-talets nya avantgarde med låtar som är nära 25 minuter långa och låttitlar som lyder: “±ªþ³§” har de även valt att inkludera ett helt spår med titeln: Dead Dolphin Sounds ‘aid brain growth in unborn child’ Virtual Therapy / Nature Healing 2 Hours (feat. Toriel) som de själva i princip beskriver som ett stycke ljudterapi (???) och som för övrigt är allt annat än trivsamt att lyssna på. En genomlyssning av denna sjukt märkliga skapelse i princip bara skriker “du är för dum för att förstå!”. Kanske har de rätt, med tanke på att just syftet med denna bisarra jäkla skiva är det absolut sista jag förstår.

Överlag är det ganska mycket som försiggår, men väldigt lite som faktiskt tillför något rent musikaliskt. Ska jag vara helt ärlig känns skivan nästan bara jobbig att lyssna igenom. Det är ett jättestort hav av ljud men att ta sig igenom skivan, eller vad man nu kan kalla denna osanitära skapelse, är också ungefär lika tråkigt och irriterande som att sitta fast mitt ute i ett jättestort hav. Det är som om bandet lagt lager på lager på lager utan att faktiskt veta vilken riktning de jobbar mot, eller vad de över huvud taget sysslar med. 

Första låten Steal Something. består i princip bara av sångaren Oliver Sykes som kontinuerligt skriker “I wanna steal something! i tio minuter över ett spretigt lo fi-beat. Skivan fortsätter sedan med ett bisarrt trance-stycke och därefter med albumets tredje låt A devastating liberation, som mer eller mindre hade kunnat klassas som filmmusik i Hans Zimmer-stil. Det övergripande temat verkar vara att allt man hör ska vara så totalt osammanhängande som möjligt.

Något som stör mig mer än det borde är människor som gnäller över att band/artister ska ”låta som de gjorde i början”. Personer förändras och då är det väl inte så jäkla konstigt att deras musik gör det också. Att det inte kommer en uppföljare till Suicide Season eller Count Your Blessings är jag helt fine med, men det minsta man kan begära är väl att artisterna/bandet ska lägga i alla fall lite energi i sina framtida projekt. Music to listen to… (jag tänker inte ens skriva ut hela titeln) känns mer som ett kluster av oklarheter än som ett sammanhängande projekt.

Ska jag vara helt ärlig är detta är en sådan skiva som gör bäst genom att försvinna och glömmas bort lika snabbt som den faktiskt kom.