fbpx
Bild: Bron

Mord är alltid mord

Det finns oändligt många deckarserier. De produceras lika snabbt som deckarromaner och är av lika varierande kvalité. För den erfarne finns det till och med olika former av deckarserier. Nordisk noir, brittisk noir, amerikansk deckare, nyligen har flera spanska thriller-/deckarserier också dykt upp, och så vidare. Det finns de oftast amerikanska serierna som har ca 5-10 säsonger och ett nytt mord i varje avsnitt, eller de som har ca 6-7 avsnitt om bara ett mord, till exempel Bron. Det finns underkategorier: historiska deckare som The Alienist, thrillerdeckare, tonårsdeckare som Riverdale, deckarserier med övernaturliga inslag, till exempel Lucifer, och listan fortsätter. Miljön förändras för att hålla intresset uppe, men berättelsen är densamma. Eller för att uttrycka sig precis som en dramatisk karaktär i en dramatisk deckarserie skulle kunna göra: tiderna förändras, men mord är mord. 

Varför dras vi till deckare? Alla är inte förtjusta i dem, men en stor majoritet, bland annat skribenten själv, tittar på när folk dör, blir beskjutna eller samlas i bårhus med kall belysning för att stirra på en blek, naken kropp, och kallar det för avslappning. 

Svaret är förstås eskapism. Varför tittar vissa på krigsfilmer? Eller historiska dramer? Eller fantasyfilmer? För att komma bort såklart. Man vill förmodligen inte vara en utredare som får stirra döda människor i ansiktet lite då och då eller möta det sämsta hos detta hopplösa släkte varje dag, men man vill kanske besöka ett sådant liv. Underhållning är förstås också ett möjligt svar; inte sällan är mordet i sig en parentes och relationen mellan utredarna och deras privatliv det som faktiskt håller kvar uppmärksamheten hos tittaren. Om man tar bort morden kan det börja likna den vanligaste tonårs- eller dramaserien, med små ändringar.

Trots att genren är uttjatad och att den bortom morden fångar tittaren med samma enkla knep som tonårsserier, finns det ljuspunkter. Jo, morden är ju alltid samma, men det finns karaktärer som stannar hos dig eller serier som lyckas ge en samhällspolitisk kommentar som är relevant och intressant. Ibland blir du imponerad av hur de lyckas ha en poäng när de skildrar de lägsta i samhället, de utsatta, eller de rikaste (det senare händer mer sällan). Ibland känner du dig sorgsen när du ser karaktären bryta ihop, eller när du tittar på det sista avsnittet med tungt hjärta för du vet hur det hela kommer sluta för hen. 

Ljuspunkterna kommer dock sällan, tyvärr. Deckaren är i regel en homogen genre; karaktärer är vita, män är ofta där som häpnadsväckande och enstöriga genier, kvinnor blir brutalt mördade och man får följa hur utredarna i detalj gräver upp hennes skandalösa hemligheter (Gravid? Affär? Skulder?), för att inte tala om hur ofta det handlar om att avslöja hur familjen eller den framgångsrika kvinnan bara var en vacker fasad. Det är ingen hemlighet. Man kan riktigt vältra sig i smutsen om man vill.

Men genren växer, den vattnas ur i samma takt som isarna smälter, och när skribenten kommer hem med en Ben&Jerry’s en fredagskväll, slår hon på en deckarserie och sitter i sin skrivbordsstol och äter glassen direkt ur burken. Och vältrar sig i smutsen. För någonting finns ju där; en fulkultur som drar en till de bleka liken i de sterila, vita bårhusen, de ensamma mansgenierna som skulle få en att begå åtskilliga brott om man träffat honom i verkligheten, och den mest basala spänningen som uppstår människor sinsemellan. Deckaren håller inte standarden för att representera dagens tid, men som tidigare sagt: Tiderna förändras, men mord är mord.

Text: Hanne Beck Johansson
Hanne är 19 år och bor i Sandviken. Hon blir arbetslös till sommaren och planerar att lära sig något ”underskattat och lågt betalt men viktigt yrke, t.ex. bibliotekarie”.

///

Mord är alltid mord