Illustration: Vanja Ivarsson

Mjölksolen sjunger

Jag tar ett flyg över havet till Mexico City. Det finns en gata här som kallas Bokens himmel. Calle Donceles. I Roberto Bolaños De vilda detektiverna är de fattiga poeterna alltid ute efter att stjäla böcker från butikerna på den här gatan. Allt i den här staden ser ut som ett halvfärdigt arbete. Ett sjaskigt försök eller en uttömd dröm. Det är som om Mexico City stundvis befunnit sig i mani, en outtröttlig idérikedom besegrad av otåligheten i själva jobbets praktik. Påbörjade projekt lämnade åt näste man. Mexikanerna älskar verkligen tejp. De tejpar tv-apparaterna utanför tobaksbutikerna, restaurangens meny, sladdarna som dragits mellan de låga hustaken som ett gigantiskt spindelnät. Och samtidigt, detta fulländade hantverk. Detaljrikedomen i tyger, korgar, sömmarna i en läderväska, i talavera-keramiken.

I flera dagar har jag placerat mig inuti solens mun, i hettan, en stank av urin och bränd chili. En blekblå mjölkhinna hänger över förmiddagarna. Det går inte att sova bort min trötthet, den har satt sig i ansiktet som lim. Kroppen drar med mig genom affärerna. Det finns så mycket språk och ord. Bananlådor fyllda med meningar och tid. Så mycket människa i en bok. Så mycket sammanpressad mani. Så mycket viljekraft och politik och sorg vrede längtan. Kvinnan bakom disken säger något till mig på spanska. Hon säger att boken har valt mig, eftersom jag plockat upp just den. När jag skjuter in den i bokhyllan ser hon på mig, bekymrat. No hablo español. Hon undrar väl vad jag gör där. Små lappar ordnar kaos. Små träpallar utspridda på golvet. Här kan man ägna ett helt liv.

Folk väller ut och in ur bokhålen i väggen. En kvinna har ställt sig vid ingången och undrar om någon vill köpa blommor ur hennes ryggsäck. Det sticker upp tulpanbuketter över hennes huvud. Blomgloria i motljus. Det verkar inte som att någon egentligen är här för att köpa en bok, i stället läser de sittande på butikens träpallar. Tänker på meningen: et finns ett lyckans land för den som vet. Och, också, ingenting är nytt under solen.

“Tänk att dricka en öl i samma stad som Gabriel García Márquez drack sin sista.”

En man går runt med ett par bruna simglasögon och putsar böcker med sidensjal. Barn säljer saker till förbipasserande. Barn kommer fram med tiggarögon och öppna handflator. Pesosmynt är vackra med drakar och sjunkande skepp och änglar. Gatumusikanter i beige hatt och skor med spetsig tå. Tänk att dricka en öl i samma stad som Gabriel García Márquez drack sin sista. Takfläktens knäppande påminner om pingisbollar. En ständig match mot den bedövande hettan. Det står en kvinna och säljer chilaquiles på gatan, när hon öppnar munnen ser det ut som någon kastat tänderna dit in. Hur fungerar gatans logik? Överallt dessa bokhandlar och antikvariat. Jag tänker på pengar och konkurrens. Något fullständigt har briserat i mitt huvud. Svårt att veta var uppmärksamheten egentligen ska riktas. Mexiko har kastat sina tärningar och fått yatsy. Allt händer på samma gång.

När jag anländer till Calle Donceles ljuder jordbävningslarmet. Människor tar sig ut från husen. De som inte hinner ner från våningarna har tagit sig upp på taken och nu står de och kikar ner på oss andra. Det är oklart vad som är värst, att krossas under ett husras eller att falla vertikalt utmed. Mina läppar är torra och spricker av sol. Järnsmak och lime svider i torrhuden. Alla bilar har stannat och nu går sekunderna. Mjölksolen sjunger; hundhälsningar i varje gathörn. Staplar av dammiga böcker som hopats på bord, stoppats in i hyllor, spillts ut på trottoaren. Något vibrerar som en ljudlös ringsignal. Jordskalvet var på 5,3. Nu går folk tillbaka in i husen.

Donceles påminner mig om dulce. Dulce de leche. Sötsliskigt mot gommen. En ung man har börjat göra armhävningar inne i gången mellan Gramatica- och Redactìon-hyllan. Han häver kroppen upp och ner på affärens orientaliska matta. När han säckar ihop reser han sig inte. En annan man kliver över honom på väg ut, samtidigt som en flickunge kommer in och säljer popcorn till dem som sitter och läser. Tejpade lappar över bokhyllorna, trafikljud och luddiga tillrop. Bokhandlarna är vackra, egna, men bär ett gemensamt drag av upplösning, tumult i varje butik. Sverige känns avlägset och stumt. Jag slår upp en bok på måfå, förstår bara enstaka ord, corazón, dinero, no, perro, perdon. Hjärta, pengar, nej, hund, ursäkta. 

En äldre man har ställt sig i ingången till El Tomo Muelto. Det har samlats ett par människor utanför butiken på gatan. Jag förstår inte att han ska läsa ur en bok utan mikrofon. Ett par trottoarstrosare stannar till någon sekund, för att sedan kasta sina fötter vidare utmed dulcegatan. Färgerna, mönstren. Spets broderi fransar kragar fjädrar pärlor rep. Tänk om hela Tredje långgatan skulle vara sanktionerad för bokhandlare. Människorna här verkar ljuvligt förlorade i litteraturens värld. Det känns som att ha öppnat en skattkista.