fbpx

Melodifestivalen 2021: Drömmen om Rotterdam

Det pirras i magen Every Minute. Bubblet ligger på is, kvällen är Still young och nerverna Dandi dansar. Vi Tänker inte alls gå hem. Melodifestivalen är vår New Religion och med finalen bara några timmar bort kan man i ögonvrån se hur någon lyfter sångfågeln ovanför huvudet. Men vem kommer att vara denna mystiska gestalt? Kommer the Beat of Broken Hearts ljuda efter vinnaren avslöjats? Vems röst kommer få höras med andra europeiska Voices i Eurovision Song Contest i Rotterdam i maj?

Sista dagen innan det stora avgörandet ger vi er en överblick av läget, med våra egna kommentarer, låtens placering på Spotifys topplista över de mest streamade låtarna i Sverige samt oddsen från braodds.com (hämtade torsdagen 11:e mars). Siffran i parentes är vilken plats låten har i jämförelse med de andra tolv finallåtarna. 

Finalen till ära har vi även satt ihop en spellista med våra absoluta Mellofavoriter genom åren, den hittar ni här!

Tidigare veckor har vi recenserat bidragen i alla deltävlingarna, och ni hittar dessa recensioner längre ner i artikeln. Ni kan även snabbklicka er dit med knapparna nedan!

Deltävling 1 Deltävling 2 Deltävling 3 Deltävling 4Andra chansen

Finalen

Foto: Janne Danielsson / SVT

1. Dandi dansa – Danny Saucedo

Placering på Spotify: 9 (4)
Vinnaroddsplacering: 5

Dandi dansa är ett självklart öppningsnummer till finalen och har gått bra på listorna, vilket inte är så oväntat. Danny Saucedo är ju ändå en av de mest välkända artisterna i Sverige just nu, och funkpop går hem för det flesta som längtar efter sommaren (dvs alla i Svea Rike just nu). Även om numret och låten är stark nog att strida i toppen går det inte se förbi det faktum att Danny förmodligen medverkar i årets tävling enbart för att promota ny musik, vilket han såklart gör rätt i. Vem vill inte ha lite cardboard realness en lördagskväll i mars liksom?


Foto: Janne Danielsson / SVT

2. Beat of Broken Hearts – Klara Hammarström

Placering på Spotify: 24 (9)
Vinnaroddsplacering: 9

Den som nog var mest förvånad över att ta sig till final var Klara Hammarström, som på förhand kändes ganska uträknad mot Efraim Leo i förra helgens Andra chansen. Svenska folket slogs uppenbarligen av Klaras ståtlighet och stjärnglans, och valde att förgylla finalen med en modern popballad (och en riddarrustning). I finalen skulle det dock vara förvånande om hon klarar sig till den övre halvan av resultatlistan, men det är nog ingens hjärta som kommer krossas av det, förmodligen inte Super-Klaras heller.


Foto: Janne Danielsson / SVT

3. New Religion – Anton Ewald

Placering på Spotify: 22 (8)
Vinnaroddsplacering: 8

Bidraget är allt man kräver av Anton Ewald. Allt är on brand. Man lägger en röst och man vet vad man får. Tryggt! Men är Anton Ewald det som Sverige vill ha hos en vinnare just nu? Nej, snarare tvärtom. Och: det faktum att det främst är hans körsångare som sjunger låten verkar vara en miss för många, även om det är för numrets bästa. Anton är nog nöjd nog över att ha tagit sig direkt till final, det vore helt världsfrånvänt om han förväntade sig vinnar-smatter i finalen.


Foto: Janne Danielsson / SVT

4. In The Middle – The Mamas

Placering på Spotify: 14 (7)
Vinnaroddsplacering: 4

Att The Mamas är det fjärde mest tippade bidraget att vinna är lite förvånade. Låten är säker, The Mamas likaså, men det allmänna mottagandet från publiken under sista deltävlingen kändes något ljummet. Men om både den internationella juryn och svenska folkets sympatikänslor för att mammorna fråntogs möjligheten att sprida sin värme på den internationella scenen, kan det bli åka av i röstningen. Eller? Med största sannolikhet nej. Men efter fjolåret har vi lärt oss att aldrig mer underskatta The Mamas charm och skrälltendenser.


Foto: Janne Danielsson / SVT

5. The Missing Piece – Paul Rey

Placering på Spotify: 43 (12)
Vinnaroddsplacering: 10

Tillräckligt omtyckt av folket för att få en finalplats, men i det veteran- och favorittäta startfältet som är finalen finns det nog tyvärr inga chanser för annat än bottenplacering för Paul Rey. The Missing Piece är långt ifrån lika tillgänglig Talking In My Sleep, och även om han är ett charmtroll är låten alldeles för anonym för att håva in röster. Det enda det här bidraget gör med en är att väcka tankar om det verkligen är nödvändigt med tolv bidrag i finalen.


Foto: Janne Danielsson / SVT

6. Still young – Charlotte Perrelli

Placering på Spotify: 38 (10)
Vinnaroddsplacering: 7

Vi är ändå glada över att en av Mellodivorna fick till final. Charlotte Perrelli förtjänade det! Tyvärr så har ett äkta schlagerbidrag inte vunnit tävlingen på många, många år (när var egentligen senast? Undo år 2014?) så utsikterna ser mörka och dystra ut. I en gnistrande schlagerdröm kanske Charlottes ljusnande bidrag (det är verkligen… bländande mycket av färgen vit på den scenen) hade kunnat vara en toppkombattant, men i Melodifestivalens popera kommer den gissningsvis att placera sig i det undre skiktet.


Foto: Janne Danielsson / SVT

7. Voices – Tusse

Placering på Spotify: 3 (1)
Vinnaroddsplacering: 1

Det går inte att komma ifrån att Tusse är den tydligaste favoriten till vinsten i år. Voices är en otroligt välkomponerad låt, med säckpipa (!) och en virvelvind av stråkar som bygger upp till tonartshöjningen (som får alldeles för lite uppskattning!!!). Tusse briljerar med sin charm och röst, men någonting säger oss att låten egentligen tyglar honom på scenen. En låt som med största sannolikhet var med i racet om att skickas till Mello för Tusses räkning är Crash, vilket är exakt en sån låt han hade briljerat till fullo med, för de som minns honom från Idol vet att han är en showman av högsta rang. Men trots att vi tycker att han borde komma tillbaka med något mer energifyllt har vi inget emot att skicka Voices till Eurovision. Och det mesta talar för det. Risken är att juryn inte faller lika pladask för Tusse som svenska folket, men någon genomklappning à la Yohio lär det inte bli i alla fall (som var tittarnas favorit men kom näst sist hos internationella juryn).

En fråga bara: varför är studioversionen av Voices i en högre tonart? Det ger Alvin and The Chipmunks-vibes.


Foto: Janne Danielsson / SVT

8. Bailá Bailá – Alvaro Estrella

Placering på Spotify: 13 (6)
Vinnaroddsplacering: 12

Alvaro Estrella måste ha ett sjukt bra PR-team. Låten är den minst tippade att vinna, men ändå ligger den sexa på Spotify av finallåtarna. Eller så är det bara så simpelt som att många gillar att lyssna på låten, men förstår att låten inte är Sveriges vinnare 2021.


Foto: Janne Danielsson / SVT

9. Behöver inte dig idag – Clara Klingenström

Placering på Spotify: 4 (2)
Vinnaroddsplacering: 5

Ett bidrag vars formkurva exponentiellt ökar är Clara Klingenströms, och det ska hon ha. Behöver inte dig idag är ett av det bidrag som även hos oss växt sig till ett av årets starkaste bidrag, och känslan är att Sverige ändå någon gång skulle vilja skicka något på svenska, och att det i så fall ska låta ungefär så här.

Det finns dock en rädsla hos oss för att Behöver inte dig idag ska vinna. Inte för att vi inte tycker att den förtjänar det, tvärtom, utan för att ett vinnarbidrag på svenska kan få svårare att kvalificera sig till Eurovisionfinalen. Och absolut, det är ingen som dör om det skulle hända, men risken är att Clara då skulle få samma hatstämpel som Anna Bergendahl fick 2010 när This Is My Life blev det första (och hittills enda) svenska bidraget någonsin att inte gå vidare från semifinalen. Svenska folket vände sig emot Anna, och att se Clara bli utsatt för Svenskt Fiasko vore alldeles för hjärtskärande. Men det finns fler och mer säkra utmanare till vinsten i år, så det här är garanterat bara nojerier från vår sida.


Foto: Janne Danielsson / SVT

10. Every Minute – Eric Saade

Placering på Spotify: 6 (3)
Vinnaroddsplacering: 2

För trots att föregående bidrag går bättre på Spotify, är Eric Saade den självklara utmanaren till Tusse i finalen. Every Minute håller en fängslad under alla tre minuter, och numret lyckas med konststycket att vara minimalistiskt och maximalistiskt på samma gång. En fördel Eric har gentemot Tusse borde vara att bidraget är någorlunda mer innovativt, vilket den internationella juryn kanske kommer att premiera – för dem handlar det bara om låten och framträdandet. Svenska folket däremot, röstar ju Med Hjärtat, och då kan vad som helst spela in i valet av vilka som röstas på. Så OM Eric får ett försprång till Tusse i juryröstningen kommer redovisningen av tittarpoängen bli en nagelbitare utan dess like.


Foto: Janne Danielsson / SVT

11. Little Tot – Dotter

Placering på Spotify: 10 (5)
Vinnaroddsplacering: 3

Dotter, som på förhand kändes som en solklar favorit till vinsten i år, är nu dagen innan finalen inte med i vinnarsnacket på samma sätt som förväntat. Visserligen ligger hon bra till både hos bettingsajterna och på Spotify, men det där buzzet infinner sig inte som det gjorde med Bulletproof, vilket är synd då Sverige verkligen borde skicka en kvinna till Eurovision. Det enda i detta paket som saknas är det där lilla extra i framträdandet som Bulletproof hade. 

Låten är där, och Dotter fullständigt utstrålar uniqueness, nerve and talent – kanske att juryn faller pladask ändå och ser de internationella kvalitéerna som finns i bidraget. Men då behöver de falla PLADASK – rätt ner i hårprodukterna som droppar från hennes hjässa. Inte har segern helt runnit henne ur händerna, men då ska folket också vara med på att Eurovision 2021 ska handla om Dotter i Dotterdam.


Foto: Janne Danielsson / SVT

12. Tänker inte alls gå hem – Arvingarna

Placering på Spotify: 42 (11)
Vinnaroddsplacering: 11

Arvingarnas dansbandspop gjorde nog många glada under den första deltävlingen, men sen föll den längre och längre ner i minnesbanken, och nu ligger den och skvalpar nere på botten. Inte ens Lassemans DILF-aura eller Casper Janebrinks lårmuskler kan rädda dem nu.


Andra chansen

Äntligen helg och äntligen Andra chansen! Förra veckan fick vi se den avslutande deltävlingen, där de tidigare Mello-vinnarna Eric Saade och The Mamas tog finalplatserna. I Andra chansen ska vi få rösta fram vilka av treorna och fyrorna som vi vill ska få just en andra chans i den storslagna finalen som går av stapeln nästa lördag. Dags att resonera om vilka vi tror kniper de sista platserna!

Så här går det till:
Andra chansen består av fyra stycken dueller. I dessa möts ett tredje- och fjärdeplacerat bidrag från de tidigare deltävlingarna för att tävla om de sista fyra finalplatserna. Rösterna blir fördelade utifrån åtta tittargrupper (sju stycken baserat på ålder och en för telefonrösterna). Tittagrupperna ger 1 poäng till sin favorit i varje duell, och motståndarbidraget får 0 poäng. Det bidrag i varje duell som fått flest poäng vinner duellen, och om det blir oavgjort räknas det totala antalet tittarröster som fäller avgörandet.


Foto: Jan Danielsson/SVT

Duell 1: Alvaro Estrella vs. Lillasyster

Kontrastkampen

Här ställs de mest kontrasterande bidragen mot varandra. Båda bidragen är utstickande och sprakande, men på helt olika sätt. Det blir en tävling i vem som kan bidra mest med sin just sin musik i finalen. Är det sommarfläktande latinoschlager eller bensindoftande hårdrock som ska fylla startfältet?

Uppenbarligen är Baila Baila med Alvaro Estrella något som går hem under den svenska Mellovintern. Hans bidrag tillsammans med Mendez 2020, och Mendez egna bidrag 2018, gick båda via Andra chansen till finalen, så visst finns det ett etablerat sug efter denna typ av musik. Skillnaden i år är att refrängen är långt ifrån lika stark som de tidigare latininspirerade bidragen. Istället är den otroligt svag, och det som varit genrens tydligaste signum blir här ett förfall. Frågan är om folket hade Baila Bailat lika mycket om bidraget varit i en starkare deltävling.

Våra hjärtan röstar på Lillasyster. Hur längesen var det inte ett rockbidrag var i final? Till och med Pretender har en starkare schlagerrefräng än Baila Baila, och sekunderna när det första gitarriffet går igång (Melodifestivalen 2021:s absolut bästa sekunder!) förtjänar exakt allt och lite till. Sverige är ändå ett land med en stark rocktradition, och det känns ändå som att det är dags igen att få in rocken på årets primetime. ROCK OOOOOON //två popgirlies

Chans att gå vidare: Alvaro Estrella 40%, Lillasyster 60%


Foto: Jan Danielsson/SVT

Duell 2: Frida Green vs. Paul Rey

The battle of the basic ballads

Lever vi för något av dessa bidrag? Absolut inte. Men visst, finalen kanske behöver något med ett lugnare tempo för att inte försätta svenska folket i hjärtklappning nästa lördag. Frida Greens serenitet och perfekta stämband har stor chans att dra folk till röstning, men Paul Rey har ett hemligt vapen där hans låt är skriven till hans nyfödda dotter. Om produktionen väljer att pusha för det i artistpresentationerna kan det definitivt gynna Paul en hel del. Vem blir inte naaaw-ig av att få höra om en stolt pappa som serenerar sin bebis?

Det är jämnt, väldigt jämnt, och röstningen kommer nog att vara spridd bland målgrupperna. De äldre, som värdesätter sångröst, och de yngsta, som gärna lägger sin röst på en vacker prinsessklänning, kommer nog att luta mot Frida medan de unga samt de äldre som gärna vill verka unga lägger sin röst på Paul. 

I slutändan blir det nog ändå Paul som tar hem det. Hans nummer är estetiskt tilltalande och bara det kan vara nog för att skicka någon till final ibland. Hans Ed Sheeran-liknande låt är inget som tilltalar undertecknade, men Mr Sheeran ÄR ju faktiskt en av de mest streamade artisterna från vår generation, så den typen av musik går ju uppenbarligen hem hos många andra. 

Chans att gå vidare: Frida Green 45%, Paul Rey 55%


Foto: Jan Danielsson/SVT

Duell 3: Eva Rydberg & Ewa Roos vs. Clara Klingenström

Svennespex mot svennemelankoli

Clara Klingenström skrällde lite grann i Deltävling 4 och det är inte till någon förvåning egentligen. Behöver inte dig idag är vad Mellokritiker kallar för en riktig låt, det vill säga en låt som hade kunnat skapas och existera utanför tävlingen och som inte är så präglad av Mellokänslan. Det, ihop med Claras genuinitet och igenkänningsfaktor, blev gnistan som tog henne till Andra chansen. 

Hon ställs här mot Eva Rydberg & Ewa Roos i deras plojiga underhållningsbidrag Rena rama ding dong, vars Andra chansen-plats möjligen kan ha varit en gnutta sympatirelaterad. Vid första anblick känns deras duell som ett strategiskt val av SVT för att garantera Claras finalplats – de skämtsamma bidragen brukar aldrig ta sig särskilt långt – och en folklig sensation som får ett genombrott ser alltid bra ut för en tävling där finalplatserna just nu endast innehas av etablerade namn. Claras låt är också den mest spelade på Spotify av Andra chansen-bidragen, vilket kan ge en liten indikation på att många behöver Clara idag. 

Trots detta är duellen inte helt avgjord. Eva & Ewa kan ändå ta hem många röster med sitt lättsamma och spralliga bidrag. De mer komiska bidragen brukar alltid ha en extra plats i folkets hjärtan och att det bidraget för en gångs skull framförs av kvinnor uppskattas nog av många. Men när det kommer till kritan: finns det någon målgrupp som inte är svag för svensk melankolisk pop?

Chans att gå vidare: Eva Rydberg & Ewa Roos 20%, Clara Klingenström 80%


Foto: Jan Danielsson/SVT

Duell 4: Klara Hammarström vs. Efraim Leo

Pop teen idols yas king and queen

Här ställs de unga, snygga förmågorna mot varandra i en radiopopduell utan dess like. Klara Hammarström gör sin otroligt kompetenta Beat of Broken Hearts samtidigt som hon lajvar Jeanne D’Arc – men är det mycket mer än bara kompetent? Om du frågar oss: Ja. Refrängen får en att dra tankarna till pampighet á la Love Me Like You Do, och bidraget skulle vara ett uppfriskande lugnare inslag i den hetsiga finalen på lördagen. 

Tyvärr verkar Sverige ha en otrolig fabless för unga popkillar som mer eller mindre kan sjunga (ärret från duellen Anton Hagman vs. Loreen 2017 har ännu inte läkt helt). Att Efraim Leos Best of Me har trots allt gått bättre på streamingtjänsterna, och att han faktiskt kan sjunga till skillnad från några av hans popföregångare försämrar inte oddsen direkt. Hur mycket vi än vill skicka Klara Hammarström till final (inte bara för att vi vill!! Hon BEHÖVS!) talar det mesta för Efraim Leo. Men OJ vad vi hoppas att Jeanne D’Arc strider till bataljens slutpunkt.

Chans att gå vidare: Klara Hammarström 40%, Efraim Leo 60%


Deltävling 4

Foto: Jan Danielsson/SVT

Good Life – Tess Merkel

Theo:
Inledningen av Tess Merkels solodebut är så ikonisk som en före detta Alcazar-medlem förväntas vara. Sensuellt viskande, förföriskt, men sen tar inte versen vid där den förväntas ta vid. Disco-aktigt är det ändå, men inte tillräckligt catchy så att man vill sjunga med i refrängen. Stylingen här är dock otrolig, bortsett från Merkels röda byxor förstås. Snygg användning av lasern också, men VARFÖR har de inte använt den mer?

Som ni märker är mina tankar kring detta bidrag ganska sporadiska. I grund och botten är det förmodligen för att låten i sig enbart är ganska meh. Good Life är en kompetent debut för Tess Merkel, men inget som kommer sätta fart på snacket i stugorna.

Betyg: 4/10 utopier

Ellen:
Jag älskar estetiken. Latex, laser – JA TACK. Mina två bästa saker på L. Dansarna ser ut som sexy “Mannen med den gula hatten” och jag lever för det. Inte är det bara modernt och spännande, det är också Eurovision-kompatibelt som satan. Livet, kärleken, dansen: det är klassiska Eurovision-ämnen som fansen frodas av. Alltihopa har tydliga influenser från Madonna och Donna Summers, två andra ikoner som någonting sällan har skadats av att ta inspiration ifrån. Självklart slängs det även in nutida referenser för att det inte ska kännas dåtida, exempelvis en liten busig throw it back. Jag gillar att det är så mycket som händer, och det känns som något vi inte sett i årets Mello än, så det här får absolut mer än godkänt.

Betyg: 7/10 latexfantasier


Foto: Jan Danielsson/SVT

Allting är precis likadant – lovad

Theo:
Lugn P3-pop har absolut sin plats i Melodifestivalen, och lovad är exakt en sådan artist som borde representera den genren här. Låten är fin (särskilt refrängen!), men melodierna här är snäppet för svaga för att göra något bestående intryck för att beröra tittarna. Denna låt kommer frodas i de kopiösa mängder Spotifylistor vid namn såsom “Hits på svenska”, men i detta konkurrenskraftiga sammanhang blir det för linjärt – Allting är precis likadant om man så vill, och jag hör musiken, men slutar lyssna ganska kort därpå.

Betyg: 4/10 konstanter

Ellen:
Jag gillade verkligen detta jättemycket? Ja, ja, man kan ha åsikter om outfiten (och tro mig, det har jag), men det är en stark ballad (På svenska! Äntligen!) och ett nummer som dansaren i mig verkligen uppskattar. Daniel Koivunen är tyvärr mitt livs kärlek och jag tycker effekten, där bilden av hans dans läggs transparent över bilden på lovad som sjunger, är otroligt slående. Framför allt fångar det de förhoppningar som vi hade inför årets tävling på nummer som inte hade kunnats gjort med livepublik. Jag är positivt överraskad! Hashtag fängslad!

Betyg: 7/10 rökmaskiner


Foto: Jan Danielsson/SVT

Best of Me – Efraim Leo

Theo:
En riktig “Oh Yeah”-kille med en riktig “Oh Yeah”-låt – detta är vad Best of Me med Efraim Leo är för mig. Musiken består av välproducerad pop (och ja jag ska låta bli att nämna min allt för omtjatade svaghet för det), men här blir det bara irriterande. Det är specifikt två grejer som stör mig ALLDELES för mycket för att förbise: Refrängen består nästan bara av en enda ton? Och det är någon sträng som spelas på genom hela låten (den som hela låten inleds med) vilket får min hjärna att explodera av frustration? Numret är helt ok snyggt, lite valpigt kanske, men det är nog bara till hans fördel. 

Betyg: 4/10 Tinderbios

Ellen:
Mannen med Sveriges kanske längsta namn – Efraim Faramir Sixten Fransesco Vindalf Cederqvist Leo – har officiellt äntrat Melloscenen. Han ger oss allt vad en klassisk popkille är: trallig låt, svartvit outfit (med jacka såklart), hoppiga dansare, handsome squidward-ansikte rakt in i kameran. Det är väntat. Men det är okej. Jag är på bra humör idag.

Betyg: 5/10 Jonas Brother-vibes


Foto: Jan Danielsson/SVT

In The Middle – The Mamas

Theo:
Första minuten av förra årets vinnartrio är fantastisk. Här är någon som tänkt till med numret: De spelar på tittarnas heartstrings (med Janet Leon 2013, ROBBED) och är i ett förinspelat klipp styleade i exakt samma utstyrsel som under förra årets nummer. När den första refrängen drar igång bländas kameran, och när ljuset försvinner är de klädda i årets guldiga outfits. Otroligt smart och otroligt snyggt. Men sen händer inte mycket mer än så.

Om inte The Mamas försätter det svenska folket i någon sentimental, beklagande masspsykos finns det ingen chans att detta vinner om två veckor. Överraskningsmomentet finns inte där, de har tagit skimret som omslöt The Mamas förra året och gjort det till något alldeles för bokstavligt, som om de kände på sig att de skulle behöva påminna svenska folket om att de trots allt är våra golden girls. Låten är mysig, men kommer inte igång tillräckligt och numret känns alldeles för pråligt, vilket gör det oerhört svårt att tro att detta gyllene paket skulle hålla för en tredje (!) vinst i rad.

Betyg: 6/10 kompromisser

Ellen:
Jag ska inte ljuga, jag var mitt inne i ett skriftligt resonemang om hur knepet att alludera på förra årets vinst genom att iklä sig samma outfit var lite tråkigt och tröttsamt, men (SPOILER ALERT) sen kom The Reveal och jag gav ifrån mig ett litet tjut framför skärmen. Jag tycker verkligen att de gör helt rätt i att inte snåla med paljetterna. Det är ju trots allt Melodifestivalen.

Angående låten så känner jag mig rätt och slätt nöjd. Jag är en stark supporter av gospelpop och känner därför ett behagligt lugn i kroppen under det här bidraget. Jag lever inte för hur tonartshöjningen genomfördes men man kan ju inte få allt.

Betyg: 6/10 mjuka stämmor


Foto: Jan Danielsson/SVT

All Inclusive – Sannex

Theo:
Åh nej. Jag hade hoppats på att jag skulle få slippa uppleva ett bidrag i Melodifestivalen som får mig att tvivla på min filosofi om att det inte finns objektivt dålig musik. För nu säger jag det här jag intalat mig själv om att jag aldrig NÅGONSIN skulle uttrycka mig om angående musik: Jag hatar detta. H A T A R. Men jag förstår att det här kommer tilltala en hel del. Men jag har kommit till insikt med det, så rösta på, jag bryr mig inte.

Finns det förresten något mer straight än fyra män helklädda i vitt med guldiga detaljer som sjunger om att “bli tokig när det är All Inclusive”? Nej. Det här är liksom inte… på riktigt? En feberdröm. Väck mig. En hink med isvatten tack.

(Ok en bra grej: Killen med gitarrsynthens höga ton i sista refrängen. Det var allt.)

Betyg: 1/10 helpensioner

Ellen:
Vinden dånar utanför mitt fönster. Mörkret, som sänkt vilar över mitt väsen, tar sig närmare och omsluter mig. Ur skärmen träder det fram och snabbt, skoningslöst, greppar det tag om min halspulsåder. Jag får ögonkontakt och kippar efter andan. “Åh nej! Inte vita armé-outfits!”

I mean they ain’t wrong. Detta ÄR sann gestaltning. Det är exakt såhär svenne på all inclusive känns. Hur blodig tror ni kampen mellan resebolagen för vem som ska få ha All Inclusive i sina reklamer kommer vara?

Betyg: 3/10 “Daddy Saade”-tatueringar


Foto: Jan Danielsson/SVT

Behöver inte dig idag – Clara Klingenström

Theo:
Clara Klingenströms sångstil och lite mörkare ton får mig att tänka på dessa halvgamla gubbar som decennium efter decennium berör alla svenskar förutom mig. Men jag väljer att inte nämna några namn, eftersom jag inte på något sätt påstår att Behöver inte dig idag låter som deras repertoar. Det är bara något med den känsla hon förmedlar här som jag inte kan sätta fingret på, något tidlöst och vemodigt. 

Låten i sig är fin, och hur längesen var det inte vi såg en solotjej med gitarr på Melloscenen? Tyvärr kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för repetitivt… Och det kan absolut vara något positivt, men det är också något som bara upplevs av lyssnaren som positivt eller negativt. I mina öron blir det i detta fall tyvärr negativt. Clara Klingenström behöver inte mig idag, I get it, jag behöver inte dig heller ms gurl. Men till skillnad från lovad tidigare, så lyckas hon ändå få mig att lyssna på henne.

Betyg: 5/10 Declarations of Independece

Ellen:
Sådana här bidrag är alltid så svåra. Låten är bra, och den behöver ett avskalat nummer där artisten får vara helt i fokus med sin röst, sin musik, men samtidigt så blir det här väldigt tråkigt att titta på i en deltävling där alla andra nummer varit rätt fängslande. Inget ska forceras samtidigt som tittaren ska bli nöjd. Knivigt läge. Men låten i sig borde göra alla älskare av svensk pop (det vill säga halva KULTs läsarkrets) belåtna.

Betyg: 7/10 Girlboss-moments


Foto: Jan Danielsson/SVT

Every Minute – Eric Saade

Theo:
“Tell me you’re having sex with the camera, WITHOUT telling me you’re having sex with the camera.”

Detta hade varit Eric Saades bidrag till en TikTok-trend som cirkulerar just nu. Jag har följt Melodifestivalen så länge jag kan minnas, men jag tror ALDRIG jag har tyckt om ett bidrag vid en första anblick/lyssning som jag gör nu – med ett litet undantag från 2012 såklart. Och nej, inte (bara) för att han ser ut som han gör. Det här är exakt vad ett scennummer ska göra med en låt. Förhöja den. Göra den mer till bara en låt. För är LÅTEN Every Minute en självklar vinnare av Melodifestivalen 2021? 

Alltså, ja, men kanske bara i mitt huvud. Det är förmodligen inte den breda hit som alla direkt tar till sig, vilket kommer hålla mig vaken om nätterna fram till finalen. Sen ska man även ta sig igenom en eventuell nervpers även under finalens gång om detta hamnar i slutstriden. Fy. Den som lever får se helt enkelt. Förhoppningsvis gör jag det, om jag inte kolar vippen på lördag när bidraget visar sig i sin slutgiltiga form – för detta är redan under repet tre minuter av ren sexuell och estetisk magi.

Betyg: 10/10 evighetseuforier

Ellen:
Nicole Falciani mår just nu skit. Det här är kanske det sexigaste Mello någonsin visat. 

Betyg: 10/10 svettdroppar


Deltävling 3

Schlagervindarna swishar förbi i omvälvande fart! Vi är redan inne i vecka 3, och har hälften av låtarna kvar att recensera. Förra veckan blev det Mello-veteranerna som tog sig vidare när Dotter och Anton Ewald knep finalplatserna, och Evorna samt Frida Green fick sig en andra chans. Nu är det dags för en ny deltävling, där veteraner och nykomlingar återigen ska slåss om det åtråvärda platsen till Rotterdam i maj. Vilket bidrag var bäst? Vilket var sämst?


Foto: Jan Danielsson/SVT

Still Young – Charlotte Perrelli

Ellen:
Jag älskar schlager. “Va?!”, ropar ni fullständig förvåning. “Är det sant? Det kunde jag aldrig tro”. Knappt jag heller, men så är det. Detta innebär att jag blir lyrisk av vad Charlotte Perrelli smäller upp på Melloscenen i år. Okej, regelrätt schlager är det inte, men Mello är ett taffligt engångsligg och jag antar att detta är det närmsta jag kommer att få komma.

Numret är rakt upp och ner en modeshow. Nej, alltså, jag skämtar inte. Scenen är en stor catwalk och dansarna, iförda helvita moderiktiga stasser, ger oss sina bästa walks och poser. Det känns som att jag sitter front row på finalen i Project Runway och producenterna har slängt in ett scenframträdande för att ge programmet en ny edge. Jag fullständigt lever för det. Känns det som Mello? Nej. Bryr jag mig? Gissa.

Betyg: 7/10 vogueing-armar

Theo:
Believe med Cher + The Winner Takes It All + Evighet + folkpop á la Rix FM = Still Young.

Där har vi det. Schlagerdrottningen Charlotte Perrelli är tillbaka i tävlingen, med besked? Schlagerbesked i alla fall. Still Young har en slagkraftig refräng, och framträdandet ser lika snuskigt dyrt ut som hennes lyxvilla i Marbella. Någonting med detta gör mig ändå ganska besviken när tonartshöjningen uteblir och intar sin, något nydanande, slutpose. Kunde den inte byggt vidare på The Girl från 2012? Trots powern i refrängen och det kära återvändandet till schlagern (vi glömde väl ändå det förra bidraget Mitt liv samma kväll som den uppträdde 2017) lämnar detta mig så likgiltig att jag imploderar. 

Eller, gör det det? Den växer. Refrängen sätter sig. Energin smittar av sig. Ms gurl can sang. Men oavsett är detta något som jag aldrig ens skulle få tanken på att självmant spela, och då vore det konstigt att ge den högre än ett medelmåttigt betyg. 

Betyg: 5/10 åldersnojor


Foto: Jan Danielsson/SVT

Om allting skiter sig – Emil Assergård

Ellen:
Det här var triss i bad vibes. Jag tycker verkligen att det är så lame när det ska ställas upp ett kompband på scenen som “scenografi” fastän alla vet att musiken är förinspelad. Så redan innan låten helt har kommit igång så har jag en meh-känsla i kroppen. Sen kommer refrängen och trumbeatet kickar igång på riktigt. Åh nej, det låter som Geronimo av Sheppard, det vill säga jordens värsta låt. Kan det bli jobbigare? Ja, för sedan ska bandtjejerna gå fram på scenen och ställa sig bredvid Emil och “jamma lite” och det är… så fruktansvärt stelt. Att sitta i ett breakout room på Zoom med din nya kursare där alla har kamera och mick avstängt är ingenting mot det här.

För att väga upp för min pessimism så tänkte jag gå igenom tre saker som var bra med bidraget också. Emil Assergård känns scenvan och självsäker, stylingen är absolut godkänd och om det nu ska vara ett kompband så känns det ju kul att det är tre tjejer (feminism!). Låten är dock ingen höjdare så det hjälper inte särskilt mycket i slutändan.

Betyg: 3/10 P4-rotationer

Theo:
Hur tänkte SVT här? Visst, Emil Assergård och Charlotte Perrelli är två helt olika artister med olika målgrupper, men låtarna… De är ju typ likadana fast på olika språk? Lite olika bpm bara? Okej, i och med artisterna själva inte kan ro för detta ska jag försöka se bortom denna fadäs.

Jag förstår verkligen att denna typ av låt har sin charm. Även om det generellt inte tilltalar mig så har Assergård absolut ett par låtar i hans repertoar som får mig att vicka, om inte på höfterna, så åtminstone på fötterna. Om allting skiter sig har inte riktigt den förmågan, det känns som att han tonat ner sitt lite mer okonventionella uttryck för att anpassa sig till hela Sveriges befolkning. Såklart. Alltid detta ständiga mellofierande. Vilket är tråkigt, särskilt när han nu fått nitlotten att följa upp Charlotte Perrellis liknande bidrag. Inte ens en tonartshöjning kan lyfta denna låt tyvärr.

Betyg: 3/10 Hesa Fredriks


Foto: Jan Danielsson/SVT

Beat of Broken Hearts – Klara Hammarström

Ellen:
Det här är en fin poplåt. Standard. Snygg sång, lite imponerande toner, något förutsägbar men inte tråkig. Man känner inget speciellt men det är okej. Men efter att man bestämt sig för att ta med låten i årets startfält och satt sig ner för att planera bidraget verkar något dock ha gått jävligt fel.

Det ser ut som att kostym och scenografi har fått två helt olika låtar, och ingen av dem verkar vara Beat of Broken Hearts. Klara Hammarströms outfit ser cool (om något lite billig) ut men den för tankarna till något mer häftigt, något mer Beyoncé-liknande. Scenografin är bara fruktansvärt tråkig. Det händer absolut ingenting mer än lite eld på slutet, som man knappt märker. Sen är låten slut och man bara jaha. Ingenting hängde ihop och man känner sig lite förvirrad. Men ja, låten är det inget fel på.

Betyg: 5/10 tandblekningar

Theo:
Klara Hammarström gör sitt andra år i rad i Melodifestivalen, och trots att Nobody hade gett nobody en chans i förra årets tävling sjöng Hammarström upp förhoppningarna om en återkomst någon gång i framtiden med en bättre låt. Är Beat of Broken Hearts den låten månne?

Bättre är den absolut, men var är Klara Hammarström i det hela? På ett podium i en plastig rustningsoutfit. I låten kanske hon också är, men tyvärr är Beat of Broken Hearts så generisk att jag undrar om Hammarström inte har driv nog att säga vad hon tycker om någonting. Någonting säger mig ändå att Melodifestivalen gillar Klara Hammarström och ser potentialen i henne, så förhoppningsvis kommer hon tillbaka ytterligare ett år, men då med en låt som har i toppstriden att göra. 

Med det sagt så är Beat of Broken Hearts långt ifrån dålig – jag är ju ändå jag, och jag är svag för exakt såna här refränger. Tunga trummor, körstämmor som bär upp leadsången och svepande, varma strålkastare som i slutet förgylls av det så gåshudsframkallande pyroregnet. Så ja, jag är en slav för generisk pop. Vad ska ni göra åt saken?

Betyg: 6/10 sorgliga stetoskoplyssningar


Foto: Jan Danielsson/SVT

Contagious – Mustasch

Ellen:
Ni vet redan vad jag tycker om band på Melloscenen MEN här känns det ändå försvarbart i och med att Mustasch deltar som band och inte som soloartister. Dock får man inte så mycket känsla av just Mustasch som band. Det känns anonymt, bara män som bresar med sina gitarrer i skrevhöjd och som blundar koncentrerat. Låten är vad man förväntar sig från en rocklåt, och jag har inte så mycket att säga om det, förutom att det mot slutet kommer ett litet orgel-break som jag verkligen uppskattar. 

Men oavsett orglar känner jag mig tyvärr inte som en nyfrälst hårdrockare. Och jag tänker inte ens göra mig mödan att kommentera outfitsen. Det är beneath me som modeintresserad att recensera SVETTBAND.

Betyg: 5/10 headbangs

Theo:
“When you’re laughing it’s contagious / It’s a little something that’s so painless”

Förlåt, men att den här raden utgör refrängen i en låt av Mustasch är så chockerande himla B: blekt, boring och OTROLIGT banalt. Att Mustasch är ett ganska stort band inom hårdrocken märks egentligen inte överhuvudtaget. Nu kanske det har med det faktum att vi bedömer repetitioner, men var är energin? Aggressiviteten? Den lilla, lilla aggressionen som nu infinner sig inom mig över att detta inte levt upp till mina förhoppningar känns kopiösa mängder starkare än vad de uttrycker på scen.

Allt förutom refrängen känns dock konstruerat utan Melodifestivalen i åtanke, vilket för en gångs skull är en positiv överraskning. Men hur mycket väger det egentligen upp för att refrängen är otroligt barnsligt författad? Mustaschs medverkan i årets tävling känns oundvikligen enbart som ett gig för att hålla Ralf Gyllenhammars röst igång och kompensera för de uteblivna gigen under året som var. 

Betyg: 4/10 … behöver jag ens skriva vad jag tänkt här (coronavirus)


Foto: Jan Danielsson/SVT

Den du är – Elisa

Ellen:
Jag upplever att den här låten kanske vill vara den nya Det vackraste av Cecilia Vennersten, but make it Disney. Jag tror tyvärr inte att det kommer ske. Det blir bara… för mycket för mig. För mycket smör, för mycket sagofe, för mycket suktande textrader om att älska. Jag känner mig gripen, men på helt fel sätt.

Jag måste dock erkänna att jag tycker att den magiska, trolska stämningen som de försöker få till med scenografi och koreografi är mycket passande för bidraget och gör det lite mer uthärdligt. However, vem sydde på de långa, missplacerade silvriga tygsjoken på Elisas klänningsärmar? Sparken på dirren.

Betyg: 2/10 rökmaskiner

Theo:
Jag förstår att Melodifestivalenredaktionen strävar efter musikalisk mångfald när de sätter startfälten varje år. Men det här bidraget i sin helhet är så nära ovärdigt som jag tycker vi kommit i år.

Den du är är inte vacker. Eller förlåt, det var inte menat som ett påhopp mot dig som läser, men mot låten är det det. Den är inte intressant. Den är inte bra. Den är bara otroligt gammalmodig, men inte är den i närheten av Ingela “Pling” Forsmans och Bobby Ljunggrens klassiska ballader för det (förlåt för major Beyoncé-vibbar här). Det här borde helt enkelt inte få vara med i en musiktävling 2021 i min bok. 

Men, Elisa är tydligen folkkär, och kommer nog tyvärr håva in en del röster från barn var sängar täcks av Frost-påslakan och 50-plussare som älskar musikalballader. Och jag älskar också musikaler. Det här är dock långt ifrån en värmande vacker musikallåt, det är en isande helvetisk vandring till en stuga någonstans i de svenska snötäckta skogarna, vars element passande nog slutat fungera lagom till den veckolånga vistelsen. Burr.

Betyg: 1/10 existentiella påståenden


Foto: Jan Danielsson/SVT

Baila Baila – Alvaro Estrella

Ellen:
Här är ett smart drag om jag så har sett ett. Alvaro Estrella, som medverkar för tredje gången som soloartist, har tidigare blivit anklagad för att sjunga bort sig och inte riktigt kunna leverera sångmässigt. Vad gör man då? Jo, man tar en (relativt) lättsjungen låt och smäller på med färgglad, effektfull scenografi och en koreografi som verkligen får dansarna att glänsa. Det lyckas hålla en lite distraherad. Men mig lurar man inte. Det är ingen Grammis-vinnare detta.

Betyg: 4/10 fransbeklädda scenkläder

Theo:
Nu får det vara nog. Om inte Melodifestivalen lyckas få in lite riktig reggaeton eller latin trap tycker jag det är lönlöst att fortsätta trycka in pastischer på latinamerikansk kultur i programmet. Det här exakt samma trötta svenskifierade paella, dränkt i gräddfil som Everyday och Vamos Amigos från de tre senaste åren. Fast med en mindre minnesvärd refräng. Det här är lika vidrigt plastigt som nacho cheese-sås på burk.

Numret är väl snyggt, men då har jag låga krav eftersom scenografin generellt har varit en stor besvikelse i år (att Dannys flyttkartongsnummer är det bästa hittills säger ändå det mesta). Men bidraget i sin helhet är så nära ovärdigt som jag tycker vi kommit i år. Har jag redan sagt det om ett bidrag denna deltävling? Ja, tyvärr. Att jag kan använda den meningen till två bidrag i rad bekräftar bara att detta kan vara en av Melodifestivalens svagaste låtsekvenser någonsin.

2/10 Suzie Qs


Foto: Jan Danielsson/SVT

Voices – Tusse

Ellen:
Jag gillar verkligen att de satsar på BLING i hans outfit. Skorna är fantastiska. Jag skulle dock skippat det tillhörande bältet på den röda sammetskavajen för det blir liiiite Hugh Hefner-vibes. Showen är snygg också. Jag gillar ju allt med dansare, och här tycker jag att det blir riktigt effektfullt. Fett med det röda ljuset innan sista refrängen. KANSKE lite plastigt att bakgrunden ser ut som regn, bara för att han sjunger ordet “rain”, men låt gå.

Det är en bra poplåt det här. Förväntningarna på Tusses bidrag har ju inte varit låga direkt, men jag skulle ändå vilja säga att jag känner mig lite mött (förutom användandet av “haters” i bryggan. VEM godkände det. Jag vill ha en ANSVARIG). 

Betyg: 7/10 glitterboots

Theo:
Tusse grät sig in i det svenska folkets hjärtan 2019 när han vann Idol, och nu är han redo att lansera sin karriär ordentligt. Det är någonting med Tusse som gör att han känns självklar på scenen, vilket är en fördel när man som ny i mellosammanhang ska övertala en (på pappret i alla fall) ny publik.

Jag ser vad de försöker göra med Voices här. Bidraget försöker vara en gnutta politiskt utan att trycka det i ansiktet på oss, men det är nästan så att budskapet blir för vagt för att den subtila hinten ska nå fram. Dessutom har jag några konkreta synpunkter rent musikaliskt: Vem kom med idén om att inleda låten med en säckpipeliknande slinga (jag har inget emot det, bara undrar)? VARFÖR var de tvungna att slänga in det otroligt juvenila “a million voiCES voiCES” i slutet av en annars klockren refräng? Och varför kände sig låtskrivarna tvungna att använda sig av det absolut töntigaste ordet någonsin “haters” i texten?

För det är just det sistnämnda ordvalet som gör det tydligt att budskapet, framträdandet och låttexten inte riktigt övertygar som helhet. Vilket är synd, för låten är bra. Riktigt bra. Vinnarcontender? Vi har ju bara en deltävling kvar, så förmodligen.

Betyg: 7/10 demokratiska verktyg


Deltävling 2

Vi är inne i vecka 2, och självklart stannar våra världar upp när vi fått förhandslyssa på lördagens bidrag! Förra veckan gick Danny Saucedo och Arvingarna vidare till final, första gången två bidrag på svenska tagit finalplatserna i en deltävling sedan 2007 då Samba Sambero med Anna Book och Jag tror på människan med Tommy Nilsson gick vidare. Paul Rey och Lillasyster gick vidare till Andra chansen, och inte för att vara sådana men resultatet blev till slut ganska förväntat. Men det var då, nu är nu! Nedan finner ni våra recensioner av bidragen i deltävling 2.


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

New Religion – Anton Ewald

Theo:
För att svara på mångas absolut största undran angående det här bidraget: Nej, detta är ingen ny Begging. Inget kommer vara en ny Begging. Men gör sig New Religion som en värdig komplettering i Anton Ewalds mellotrilogi (slår här ett slag för Natural från 2014 som jag verkar vara ensam om att tycka bra om)?

Ja, typ? Det här är en poprockdänga á la Youngblood med 5 Seconds of Summer, och även om jag ibland har oerhört svårt för denna blandning funkar det ganska bra här. Koreografin och garderoben är snodd från tidigare nummer, men det gör typ inte så mycket med tanke på att håret nu istället ligger i en halvslapp mittbena och numret bokstavligen penetrerar skärmen med alla lasrar. Snyggt. Sången? Inte lika. Men en väl godkänd öppning till vecka två, och kanske att den sätter sig på hjärnan till slut ändå.

Betyg: 6/10 kulter

Ellen:

  • Vit t-shirt, svart jacka och svarta slimmade byxor
  • Bakgrundsdans av Robin Haghi och Daniel Koivunen
  • Rosa och turkost ljus
  • Tveksam sånginsats
  • Knullig, valpig blick
  • Dansbreak innan sista refrängen
  • Oändligt antal skrevgrepp

Skriver jag om Anton Ewalds bidrag Begging från 2013 eller New Religion från 2021? Ingen vet, inte ens jag själv. Det är mycket här som är sig likt från Antons tidigare bidrag, men varför ändra på ett vinnande koncept? Eller ja, vann gjorde han ju inte, men plats-fyra-koncept låter inte lika snyggt. HUR SOM HELST. Jag är en simpel kvinna. Jag gillar allt Anton Ewald någonsin bidragit med till Melodifestivalen. Ge mig snygga killar i skinnjackor som dansar och en lasershow så är jag hemma.

Betyg: 8/10 edgy skinnjackor


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Rich – Julia Alfrida

Theo:
Varje år hoppas jag att P4 Nästa-bidraget ska bryta förbannelsen och gå vidare till åtminstone Andra chansen, men aldrig lyckas de. Julia Alfrida är en intressant artist, men med Rich har jag svårt att se att hon kommer vara just den. Låten är kompetent, snyggt producerad och hennes coola ton kommer fram i produktionen. Melodimässigt är det bara… inte så intressant. Intetsägande. Numret försöker vara edgy och inbjudande på samma gång, men lyckas tyvärr inte med något av dem. Rich känns också som en inkvoterad (men snygg!) poplåt om det i sin tur hade varit brist på popmusik, men det är det ju inte. Så det slutliga intrycket blir att detta känns ganska… överflödigt.

Betyg: 4/10 oppuleeenceeee

Ellen:
Spännande! Jag tycker att versen har en nice Billie Eilish-vibe (så typiskt musikrecensenter att säga så om allt som är typ lite mörkt) och att bidraget överlag står ut från resterande i deltävlingen, men det är ingen fullträff för mig. Det är någonting med alla gånger som hon säger yuh i refrängen som gör att jag tappar det. Jag gillar det annars. Snygg scenshow, Snygg outfit. Julia Alfrida känns säker på scenen även om hennes rörelser känns lite väl inrepade ibland. Jag tror dock inte att detta kommer gå vidare, vilket är synd, men man kan inte få allt i livet.

Betyg: 5/10 barn som petar sig i näsan i bakgrunden


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

90-talet – WAHL feat. SAMI

Theo:
Detta är smart, trallvänligt, men framförallt FÄRGGLATT. SOM alla suktar efter lite färg i denna gråa vardag. Det som tyvärr gör mig mindre inställsam till detta är att jag trodde det skulle vara en hiphop-akt? Visst, både WAHL och SAMI är ganska melodiska i sin rap vanligtvis, men det brukar ändå låta som hiphop. Det här är någonstans i ett neonblinkande ingenmansland fram till refrängen. Och där hamnar vi i den tidstypiska retropopen. Vilket får mig att känna mig ganska tom.

Det är referenstätt och verserna är tillräckligt lowkey och hiphopiga (ew) för att 90-talssoundet bara ska kännas som en najs influens, men jag tvivlar på att de hade gjort den refrängen utanför det här sammanhanget. Vilket är ganska sorgligt. Och låter det inte mer som att låten borde hetat “80-talet” istället? Oavsett är det enda jag önskade på förhand en tydligare avstickare från popen för en stund. Särskilt i den här orimligt poptunga deltävlingen. Aja, bättre lycka nästa år. För mig alltså. För WAHL och SAMI kan det ändå gå ganska bra på lördag.

Betyg: 4/10 begynnelseeror

Ellen:
Nostalgi är smart. Livet ser alltid mycket bättre ut i backspegeln. WAHL och SAMI tar bestämt fasta på detta och framför en hel låt om hur fantastiskt 90-talet var och hur gärna de vill åka tillbaka. Som person född 99 kan jag inte riktigt relatera. Jag tror därmed att jag tillhör den målgruppen som hamnar mitt emellan de som minns och barnen som gillar färg och dans. Men både låttexten och melodin är försedd med ett guldglittrigt skimmer som känns mysigt, och som jag tycker matchar bra med hur nostalgi faktiskt känns. Och vad fan, är vi inte alla bara barn som gillar färg och dans? Jo, så det får godkänt ändå.

Betyg: 5/10 gånger jag frågat chans i din trappuppgång


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

The Silence – Frida Green

Theo:
Nu är jag hård här för en gångs skull, men någon gång måste väl det passa också. Det här är musik jag inte klarar av en sekund av. Definitionen av radioskval. Jag kan inte för mitt liv förstå att folk kan lyssna på det här och tänka att de vill höra det igen. För att inte tala om att det 100% är en Anna Bergendahl-reject (i och med att hon varit med och skrivit låten) vilket även det ger en bitter eftersmak. Inte att det var just hennes reject, utan det faktum att detta GARANTERAT är en reject.

För att inte vara alltför negativ så känns Frida Green som en självklar artist på scen och hennes hesa, men klara röst (ja, det går tydligen) funkar väl med låten. Samtidigt får numret mig att slumra till, och inte ens tonartshöjningen och pyrot får mig att vilja vakna upp ur denna söndagsmorgon i Lugna Favoriter. 

Betyg: 2/10 abstrakta objekt

Ellen:
Varför är det alltid de bästa rösterna som får de sämsta låtarna? Det måste vara någon slags konspiration. Frida Green sjunger verkligen fantastiskt, och tonartshöjning-wail-delen sticker ut som något extra. Men det här är inte ett bidrag som får henne att komma till rätta.

Låttexten innehåller vad varenda skolkurator i landet skulle kalla för ett “starkt budskap” och melodin känns som soundtracket till en ungdomsserie. Tråkigt, för jag var ändå lite sugen på en rivig ballad.

Betyg: 3/10 Poison Ivy-cosplayers


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Rena rama ding dong – Eva Rydberg & Ewa Roos

Theo:
Jag kan absolut inte ta detta seriöst. Men det är ju heller inte tanken med detta bidrag. Jag gillar Eva och Ewa, och syftet den här låten fyller i tävlingen. Ofta har det varit gubbar som hyllats för att vara goa och glada, så varför kan inte två fantastiska kvinnor göra detsamma? Låten är dock självklart långt ifrån vad man hade önskat från en kuplettlåt, det är inget intressant i texten eller framträdandet i sig som hade kunnat lyfta detta från att enbart vara ett plojbidrag, men it is what it is

Klart är att de kommer dra flera smilband land och rike över, och det är nog allt de egentligen vill. I den här rätt så svaga deltävlingen hade jag dock gärna sett att de knep en Andra chansen-biljett, men någonting säger mig att det svenska folket har högra krav än så.

Betyg: 4/10 feministiska kakofonier

Ellen:
När jag först såg den här rubriken var jag helt säker på att detta skulle vara en märklig svensk variant av Jaja Ding Dong från Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga. Det var det inte. Men vad det var istället, nej, det kan jag inte svara på. Jag har nämligen ingen jävla aning om vad jag just såg. Eva Rydberg och Ewa Roos skämtar, sjunger och smådansar sig över scenen, iklädda paljettkostymer och ackompanjerade av fyra dansare som (av någon anledning) klätts ut till pensionärer. Farsstämning finnes. 

Låten är ploj. Den handlar om att dansa runt, vara lite knäpp, ha en s.k. rolig stund. Det är inte hjulet. Men Eva och Ewa verkar ha det så trevligt att jag inte vill säga någonting elakt.

Betyg: 3/10 nickedockor


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Tears Run Dry – Patrick Jean

Theo:
Ett riktigt dåligt betyg i Melodifestivalsammanhang är när versen är bättre är refrängen. Mello lider ju såklart av det faktum att strukturen för låtarna är ganska homogen, och självklart kan det funka bra om refrängen bidrar med något annat intresseväckande än det förväntade klimaxet.

Tears Run Dry med förra årets vinnande låtskrivare Patrick Jean har en otroligt uppbyggande första vers. Det är fräscht. Vackert. Doftar av förhoppning om en storslagen gråtskrikrefräng á la Love Me Like You Do. Istället får vi en: (säg det i kör med mig) sönderautotunead melodislinga. Efter denna introducerats tuggar låten på i något ointressant medeltempo utan riktning fram till nästa break med: (säg det igen) sönderautotunead melodislinga. Jag fattar grejen, alla låtar behöver inte en stark refräng, men samtidigt fattar jag ändå inte grejen. För under sista slingan sjunger Patrick Jean på, och ger oss någon form av ett klimax, vilket var välkommet, men alldeles för sent ute – för redan innan har jag stadgat min åsikt om att detta kunde ha varit så mycket mer.

Betyg: 5/10 Carola-fläktar

Ellen:
Mitt jobb här är ju egentligen att kommentera musiken. Det kan jag tyvärr inte göra just här. Det var så intetsägande att jag slutade lyssna. MEN jag stängde inte av, nej, för vad det här bidraget vet är att när man tappar en målgrupp (hipster-sjoket) med musiken så måste man snärja in den på något annat sätt. Och vad älskar coola kids mer än annat? Barock-estetiken och Harry Styles.

Så vi får se dansarna i huvudbonader med blomsterarrangemang, korsetter och byxor i modell vida-ben-tight-runt-röven. Patrick Jean själv är klädd i en poor man’s Harry Styles på Met Gala 2019. Dansen är även snäppet mer mot contemporary-hållet än vad vi brukar få se i Melodifestivalen, vilket är något jag välkomnar med öppna armar. Betyder det här att jag minns särskilt mycket av vad jag precis sett när bidraget är slut? Tyvärr inte. Inte ens likheterna med en viss gammal pojkbandsmedlem kan få mig att känna något speciellt, och då är jag ändå en die hard Directioner.

Betyg: 5/10 Sam Smith-falsetter


Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Little Tot – Dotter

Theo:
Det är både otäckt och orimligt att ha så höga förhoppningar som jag (och Ellen) haft på Dotters bidrag i år, och nu är vi här. Till skillnad från Bulletproof är denna mer upptempo (skulle dock inte gå så långt som “klubbig”), mer av en kampsång med… klubbiga inslag? Men precis som förra årets bidrag är det inte en låt som talar till mig direkt. Bulletproof tog mig kanske 4-5 lyssningar tills jag fullkomligt älskade den. Little Tot tog mig 2-3 tills jag började gilla den. Men av någon anledning känner jag redan nu att den kommer få svårt att nå upp till förra årets succé.

Låten är i sig nästan bättre producerad än Bulletproof. Här finns ingen tydlig referens jag kan dra till någon annan låt, vilket bara det är oerhört bra för att vara i Mello. Samtidigt förlorar den i empati med den lite hårdare framtoningen. Refrängen är absolut där, men verserna är inte lika gripande som jag hade önskat att de skulle vara. Dotter gör sig dock en otjänst att försöka följa upp förra årets nästan-vinstlåt direkt året efter. Men jag tycker ändå att hon har gjort sitt bästa – vad gäller låten. Numret däremot… Vilket nummer? Vilka dansare? Hemläxa till 13:e mars.

Betyg: 7/10 potatisbullar

Ellen:
De flesta som har följt min och Theos Mellorapportering vet att vi ville ha Dotter på tronen förra året. Det är med sorg i mitt hjärta som jag måste meddela att jag inte är av samma åsikt i årets festival. Den första versen är stark, den har en kaxig slinga som känns farlig, men efter det lyckas låten inte hålla den starka öppningen och införliva förhoppningarna. Det finns dansare och de gör bra ifrån sig, men med alla nya tekniska förutsättningar bla bla bla så hade jag hoppats på ett mycket coolare nummer. Nu lämnas jag bara med frågetecken kring vad en “little tot” är för något.

Jag kan heller inte recensera det här bidraget utan att kommentera på Dotters sångteknik. För det mesta så sjunger hon snyggt, men bitvis låter det lite… forcerat edgy? Som att hon försöker krysta fram en indieröst hon egentligen inte har. Jag får lite flashbacks till högstadiets talangshower.

Betyg: 6/10 refränger i cursive


Deltävling 1

Februari månads första fredag är här, och skulle vi kunna kalla det dan före dopparedan i Melodifestivalenkretsar? 28 bidrag ska bli ett som ska representera Sverige i Rotterdam i maj (som planen ser ut nu), och en sex veckor lång debattväckande festival är framför oss. Vi har fått lyssna och se bidragen till deltävling 1, och självklart har vi både det ena och det andra att säga till om vad gäller de sju första låtarna i årets startfält.


Foto: Jan Danielsson/SVT

One Touch – Kadiatou

Ellen:
Jag tycker att det här är ett perfekt bidrag att inleda Melodifestivalen 2021 med. Kadiatou ger en vad man frågar efter och därför har jag inga större anledningar att klaga. Låten är modern, stadig och har nice vibes (how do you do, fellow kids?), men bidragets främsta fördelar ligger i dess nummer. Färgerna och scenografin är intressanta och numret lyckas balansera väldigt bra mellan att ha en cool musikvideoestetik samtidigt som man känner av att det är live. Framför allt uppskattar jag koreografin, den är snygg, rolig och passar väldigt bra till låten. 

Överlag så är helhetsintrycket ett jämnt sådant, där alla komponenter matchar och det bakomliggande konceptet går fram (vilket är något jag annars kan uppleva som lite av ett problem i Melodifestivalen). Jag älskar exempelvis inte outfitsen, men de går ihop med resten av bidraget och det är det som är det viktiga. Är det min absoluta favoritlåt? Tog den mig med storm? Nej, men jag är faktiskt rätt nöjd ändå.

Betyg: 7/10 hairography moments

Theo:
Det här ÄR ju tyvärr en låt right up my alley, men jag måste nog ändå säga att jag hade önskat lite mer av detta. One Touch kör vidare på deep house-trenden från förra året (detta låter i princip som Imanbek och MEDUZAs låtar), men sätter en ung tjej i fokus istället för någon manlig, random och anonym DJ i 28-årsåldern. Det är snyggt och modernt, men tyvärr ganska personlighetslöst. Jag är helt på om det är danspopståget Kadiatou vill hoppa på i sin karriär, men det känns som att hon och hennes varma, hesa röst är ämnad för mer än att drunkna i ett housebeat och sedan avbrytas av en sönderautotunead sample. Till skillnad från Ellen tycker jag att numret nästan är lite för lamt för denna låt? Hade velat ha maximalt med klubbelysning här, vill att Kadiatou ska försvinna i de svepande och blixtrande strålkastarljusen. Nu blir det lite som att hennes närvaro försvinner framför våra ögon istället.

Men vem försöker jag lura. Jag kommer nog oavsett vad lägga till denna på min spellista, men främst för att låten låter som den gör och inte för att det är just Kadiatou som sjunger den. För kan ni tänka denna i studioversion? Banging.

Betyg: 6/10 fysiskt närhetsbehov


Foto: Jan Danielsson/SVT

Pretender – Lillasyster

Ellen: 
Sååå lol att en före detta balettdansös vars mest spelade artist år 2019 var One Direction ska recensera hårdrock, men jag ska ge det ett ärligt försök. Numret inleds med en scen där vi ser en stor mängd eldflammor och Martin Westerstrands frisyr vilket direkt får mig att tänka på Guy Fieri (en komplimang i min bok!). Sen kommer låten igång, och helvete vad den springer iväg. Lär er Heimlichmanövern i förebyggande syfte, för någon kommer att sätta chipsen i halsen här. 

Låten skiftar en hel del i intensitet, där toppen är kul/skoj/rockigt och botten är transportsträcka. Jag upplever ändå att den har med de flesta moment som jag förknippar med rock, förutom ett fett gitarrsolo (vilket jag verkligen inte hade tackat nej till). Scenkonceptet, brusande TV-apparater som ibland blir en kameraeffekt, kanske inte HELT går ihop med låten, men det är snyggt nonetheless. Min favoritgrej? Att det står “Jag saknar dig mamma” på baksidan av sångarens jacka. Äntligen har soft boysen hittat till hårdrocken.

Betyg: 5/10 googlingar på “hur growlar man?”

Theo: 
Inledningen av den här låten kan vara bland de tråkigaste jag hört på en rocklåt, men sen? Händer något så sjukt att min själ vill ge sig hän till alla rockgudar som finns? Jag har svårt att tro att något i år kommer att slå de sekunder då beatet kickar igång med DET gitarriffet och DEN growlingen. 

Men sen är det som om Lillasyster blev rädda för att skrämma bort publiken, så då går de tillbaka till det halvtråkiga (läs hel) tempot igen. Pretenders ojämnhet får mig att landa i ett ganska OK intryck, ändå en bra rocklåt i öron som knappt kan identifiera band som Led Zeppelin och Black Sabbath. Oerhört glad är jag dock att rocken äntligen får ta plats på Melloscenen igen, vilket jag förmodligen inte är ensam om.

Betyg: 5/10 mjölktänder


Foto: Jan Danielsson/SVT

Horizon – Jessica Andersson

Ellen: 
Okej, minns ni det jag skrev om ovan om hur hela konceptet borde hänga ihop? Här är ett praktexempel på när jag tycker att det inte gör det. I mina ögon så skär sig låt, koreografi och outfit en hel del, vilket är genuint synd, för det finns fina moment med det här bidraget som jag hade velat lyftes fram bättre. Låttexten är gullig, Jessica Andersson har en stark sångröst och delarna där hennes klänning blir en del av koreo- och scenografi är riktigt vackra. Men inget av det där får den rättvisa det förtjänar.

Jag tror att det här bidraget verkligen är något som ett annat land hade kunnat skicka till Eurovision, men jag har svårt att se att det tar sig till final här. Sorry Jessica, du skulle testat Estland istället.

Betyg: 3/10 tonartshöjningar

Theo: 
Förlåt men varför lajvar Jessica Andersson Tingeling från Peter Pan i Sveriges största underhållningsprogram? Det här är så tråkigt, inte en enda ton fastnar i skallen efter att jag lyssnat på denna två-tre gånger. OK, Andersson sjunger bra och texten är ganska fin (på gränsen till smörig såklart), men jag tar inte med mig mycket gott från det här alltså. De har även lyckats trycka in en helt oprovocerad tonartshöjning efter första refrängen som gör mig högst provocerad. Missbruk är vad det är. Bruket av stämmor är dock långt ifrån en miss, men inget höjer detta över vad det är: En trött feel good-låt som bara får mig att feel trött. 

Betyg: 3/10 180-gradersvinklar


Foto: Jan Danielsson/SVT

The Missing Piece – Paul Rey

Ellen:
Nja, det här är inte riktigt min grej. Jättetråkigt! För jag hade verkligen velat se Paul Rey göra något oväntat med den här deltävlingen! Scenografin är stilren och snygg, jordigt färgade geometriska block som flyttas omkring på scenen och som Paul förflyttas mellan, och outfiten är vass (även om jag i några sekunder trodde att han hade uggs på sig). Låten däremot faller lite kort. Min gissning är att den ska vara enkel att känna igen och gå hem hos den breda publiken, men det blir snäppet för generiskt och istället känner man en längtan efter något mer, något kittlande.

Betyg: 4/10 upp-och-nervända mikrofoner

Theo:
Shit vilken besvikelse? Det är så trött att dra Ed Sheeran-parallellen här, men jag är illa tvungen. Texten ska handla om hans nyfödda barn vilket är jättegulligt och fint men… trots det ger låten mig exakt noll känsla överhuvudtaget. Numret är ganska snyggt, lite Good Lovin’ med Benjamin Ingrosso fast i en terrakottaskrud, men det är långt ifrån så snyggt så att det även lyfter låten. 

På något vänster lyckas Paul Rey med konststycket att vara cool och smörig på samma gång här. Stilen är där, men varför flexa biccarna två år i rad? Varför självporträttet i svartvitt som går i tusen bitar? Om det hade varit i sepia hade det varit acceptabelt… Nä,inte ens då. Något som på pappret kändes lite farligt känns nu som en kattunge på en sommaräng. Helt ofarligt med andra ord, men med en allergichock på köpet.

Betyg: 4/10 krukor med kattungar i


Foto: Jan Danielsson/SVT

Tänker inte alls gå hem – Arvingarna

Ellen:
Fan vad skönt det är när man får precis vad man förväntar sig. Vad jag ville ha: fyra stycken medelåldersmän med plirande ögon som rör sig synkroniserat och sjunger en glad och trevlig trudelutt i stämmor. Vad jag fick: detta PLUS ett riktigt pampigt avslut. Iklädda varsin version av en svart kostym står Arvingarna som fyra stiliga Dressmann-farsor och fistpumpar (med varierande entusiasm) och jag… njuter? Kanske för att det här är så nära en klassisk schlager man kan komma nu för tiden. Jag är nöjd iallafall. Det borde ni också vara.

Betyg: 7/10 Casper Jarnebrink-leenden

Theo:
Att jag lämnat denna att skriva om till sist säger en del om min inställning till det här. Jag kan absolut tycka att sån här dansbandstjosan är charmig, men det här är dansbandstjosan som försöker vara något annat än vad det faktiskt är, någon sorts Ladies Night-variant. Till skillnad från deras senaste Mellobidrag I Do är detta långt ifrån lika minnesvärt. Det är inte heller plojigt nog så att det faller in på skämtkontot. Inte är det unikt heller, de har ju tagit Guy Sebastians scenshow från Eurovision 2015 och Septembers (eller Petra Marklund? Oklart) melodislinga från Satellites som grund för denna banala antidänga. Långt kommer man på namn och charm, men låtar som den här förtjänar verkligen inte den skjuts som Arvingarna försöker ge den.

Betyg: 2/10 utslängda farsor från krogen


Foto: Jan Danielsson/SVT

Fingerprints – Nathalie Brydolf

Ellen:
Nathalie Brydolf gör ett proffsigt och självsäkert intryck på mig när hon ställer sig på scenen och utan rekvisita eller större scenshow river av Fingerprints. Det blir en bra kontrast till tidigare bidrag, att tempot sjunker lite och att vi tittare istället får vältra oss i lite dramatik. Låten är en klassisk ballad med ett modernt beat, och Nathalie sjunger snyggt, men jag känner mig lite snuvad på ett grandiost lyft i slutet. Stämningen är också något för sexuell för min smak? Men det kanske bara är jag som är pryd.

Betyg: 5/10 schlagerfläktar

Theo:
Det här är en klassisk Eurovisionballad, en snyggt komponerad sådan. Bryggan är nog höjdpunkten i låten, men i övrigt lämnar den inte några kännbara fingeravtryck på mig. Det är nästan så att Fingerprints lämnar mig så tom på intryck att jag imploderar, den är nästan lika färglös som hennes klänning (som för övrigt är ganska snygg).

Den fyller balladkvoten i deltävlingen, och kanske att det kontrasterar så mycket att det kan vara till dess fördel, men inte är det någon låt man kommer minnas nästa vecka. Natalie Brydolf gör en stabil debut i dessa större sammanhang, men jag lämnas kall, så kall efter detta framträdande.

Betyg: 4/10 papillarlinjer


Foto: Jan Danielsson/SVT

Dandi dansa – Danny Saucedo

Ellen:
Det här bidraget känns lite som en Melloversion av Dannys krogshow. Dans, spexig scenshow och (smått omotiverade) klädbyten. Det krävs nog ingen 2,0 på högskoleprovet för att lista ut att Danny Saucedo saknar att uppträda. Och jag tror nog att jag kan säga att jag talar för oss alla när jag säger att vi bara är glada av att få se honom göra det.

Framför allt är det så fruktansvärt modernt. Funkslingan, svengelskan, tie dye-kostymen, ja, alltihopa känns som en sida från de framtida 2020-historieböckerna. Jag tror verkligen att detta kommer att gå hem i sofforna. Alltså, jättemycket. Kanske kan det här vara bidraget som ändrar på Sveriges besatthet med att vara ESC-vänliga och därmed bara skicka låtar på engelska? Vi får väl se. Om det är någonting jag har haft i mitt liv så är det fel.

Betyg: 8/10 livets äppelpajer 

Theo:
Danny är tillbaka 10 år efter sin debut, och han har kommit en lång väg sedan den där nitbeklädda läderjackan i klubben. Då en popstjärna med klara ambition om att ta Eurovision med storm, idag en av Sveriges mest igenkända artister. Alla vet vem Danny är. Därför har han inget att bevisa längre. Vilket märks på Dandi dansa, men inte behöver det vara något negativt.

Dandi dansa är den där funk-poplåten som Danny förväntas leverera på svenska. Är det spännande? Nej. Lättillgängligt? Absolut. Numret är snyggt, karantäninspirerat men inte allt för övertydligt. Det här kommer segla till final och känns som en given öppning till den – men de flesta som röstar i sofforna kan det här med Eurovision så mer än så blir det nog inte för Danny. Men det vill han ju inte, han vill bara dandi dansa med oss, och det är det nog många som gladeligen gör med honom denna vår. Kanske inte jag dock.

Betyg: 5/10 dandidanser


Text: Theo Hafström & Ellen Algren

/

Melodifestivalen 2021: Drömmen om Rotterdam