Melodifestivalen 2020 – Recension av Luleå
Igår kväll sändes deltävling 3 av Melodifestivalen. Till final gick Mariette och Mohombi, och andra chansen-platserna kneps av Drängarna och Anis Don Demina. Men var bidragen bra? Gick rätt låtar till final? Theo Hafström och Ellen Algren har recenserat gårdagens bidrag. Läs och njut!
Mariette – Shout It Out
Låtskrivare: Thomas G:son, Cassandra Ströberg, Alex Shield, Mariette Hansson
Ellen:
Axiom: Mariette ställer upp i Melodifestivalen med en låt som handlar om ~att våga~ där numret är avskalat med någon quirky detalj (årets: den sjukt malplacerade elgitarren), iklädd svart och typ skinn, och låten går till final fast den egentligen inte är bra alls. Också helt sjukt att det finns vita människor med dreads år 2020.
2/10 platta budskap
Theo:
Det här är odiskutabelt årets största besvikelse. Jag förstår vad de försökte med här, numret är supersnyggt stundvis, och det passar låten bra. Men det är så extreeeemt tråkigt. Mariette peakade 2017 med A Million Years, sedan dess har det gått utför. Även om det här liknar den musik hon gör utanför tävlingen så är det otroligt blekt i såna här färgglada sammanhang.
3/10 vårskrik
Albin Johnsén – Livet börjar nu
Låtskrivare: Robin Stjernberg, Albin Johnsén, Gino Yonan
Ellen:
Albin Johnsén ser ut som en kille man gick på dålig dejt med när man var typ 18 och osäker. Över en billig öl på ett sunkigt hak satt man och skruvade på sig medan han bara pratade om sitt mixtape och inte ställde en enda fråga tillbaka. Han hade typ tre tatueringar av växter och nakna kvinnor utan huvud. Ville verkligen att jag skulle veta att han rökte gräs på fritiden. Pratade mer än gärna om “sina demoner”.
Förlåt, sexistiskt av mig att recensera hans utseende. Men det här numret är så bisarrt att jag är bortom ord. Inga celler i min kropp kan ta det här på allvar. Om det är såhär det är när livet börjar kan jag lika gärna dö.
3/10 scenografer som verkligen verkligen försöker, herregud vad de försöker, kan ingen bara säga till dem att ta ett chill pill typ
Theo:
Det här är en Hov1-låt som framförs av deras halvcoola ungkarlsmorbror som precis blivit vegan. Varför tycker jag det här numret är lite fint? Inte till låten såklart. Men till något annat. Till vad vet jag inte. Men inte till det här.
Och kan någon FÖRKLARA för mig varför det har blivit en grej att svenska artister medvetet sjunger lite halvdåligt? Jaja, man kan vara låtskrivare främst och vilja framföra sin egen låt utan att ha den starkaste pipan. Men då kan man väl åtminstone få be om en någorlunda BRA låt? Med det sagt saknar jag Din soldat–Albin. TÄNK om han hade varit med i Melodifesitivalen med den?
2/10 renässanser
Drängarna – Piga och dräng
Låtskrivare: Anders Wigelius, Robert Norberg, Jimmy Jansson
Ellen:
Är det konstigt att jag tyckte att det här var gulligt? Gulliga Glada Goa Gubbar som bara vill ha lite sköj. Man känner empati för dem på något sätt. Låten kommer väl gå in i historieböckerna som definitionen av fulkultur, men det går hem hos exakt alla åldersgrupper och till och med jag har lite roligt under numret. Drängarna har gjort sin grej på oändligt antal after-skis i säkert 20 år nu, och hard work pays off som man säger i show business. Med andra ord: de är sjukt scenvana och man tvekar inte på deras kapacitet att fixa bra stämning för en sekund.
6/10 mungigor
Theo:
Självklart behövdes ett fake-folkmusiksbidrag i år också. Men det här är faktiskt välkommet i årets startfält, avsaknaden av ett riktigt kitschbidrag var mycket mer påtaglig än vad jag trodde den skulle vara. Det är nästan så att jag önskar att de hade gått ännu längre med det? Numret och låten är liksom lite för polerad för att det ska ge den “wow vad trashy”-effekten som de verkar vara ute efter. Men det här är glatt, och förtjänar en eloge bara för att vara ett plojbidrag som jag faktiskt gillar.
5/10 utvandringar
Amanda Aasa – Late
Låtskrivare: Amanda Aasa, Siri Jansson, Erik Grahn, Alex Shield
Ellen:
Den här låten är bra. Men den är också ofärdig. Det känns lite som att lyssna på en demo, och hur mycket jag än vill gilla den (för det vill jag!) så kan jag inte sluta tänka på alla saker som saknas. Det är väl ännu ett stilgrepp jag inte förstår mig på, men jag tror att det här bidraget hade behövts utvecklas lite mer innan det gjordes Modern Melodifestivalen-pop av det. Då hade Amanda Aasa kanske hunnit få lite mer scenvana också, och då tror jag verkligen att det här numret hade gått hem hos många.
6/10 nervösa blickar in i kameran
Theo:
Något som provocerar mig med det här numret är att hon gör HELA numret från mitten av scenen. Fråga mig inte varför jag tänker på det just under den Amanda Aasas bidrag, jag är fullt medveten om att många (kanske de flestas) bidrag i Melodifestivalen framförs så här. Men det kanske säger en del om hur gripande framförandet är i övrigt.
Tanken bakom numret är smart, utförandet inte lika snyggt, men det funkar. Synd bara att det slösas på en så chanslös låt, det här kunde blivit TV-magi om låten varit starkare. Nu lämnar det bara ett svalt avtryck, och dess existens i Melodifestivalen kommer nog ha glömts bort redan till nästa veckas deltävling, iallafall av mig.
4/10 UL-bussar
Anis don Demina – Vem e som oss
Låtskrivare: Anderz Wrethov, Johanna Elkesdotter Wrethov, Anis Don Demina, Robin Svensk
Ellen:
Can’t Hold Us ringde och ville ha sitt piano-komp tillbaka. Annars kan man säga mycket om det här numret, men inte att det var tråkigt och energilöst. Älskar jag det? Nej. Hatar jag det? Nej.
5/10 Jan Malmsjö-hommager
Theo:
OCH DÄR kom åldersnojan deluxe. Rolig tanke bakom numret, lite väl gimmickigt med tidningen men jag förstår grejen. Annars är jag som ett enda stort frågetecken. Shurda? Lila velouroverall? Tydligen kan man åldras 30 år under en låt på tre minuter, för efter detta känner jag mig bara trött, gammal och förvirrad. Kan han bara sluta skrika?
2/10 retoriska frågor
Faith Kakembo – Crying Rivers
Låtskrivare: Jörgen Elofsson, Liz Rodrigues
Ellen:
Faith Kakembo är alldeles för bra för det här. Hon är värd så mycket mer. Mello är en emotionellt otillgänglig snubbe som hållit henne på kroken i flera månader, som hon bara inte kan sluta vara kär i. Jag vill bara skrika mot min skärm: ”Förstår du inte att du är värd så mycket bättre än det här? Du kan få någon som uppskattar dig på riktigt!”. Men Faith lyssnar inte. Hon fortsätter att svara på den här snubbens midnatts-sms fastän det är så himla tydligt att han inte bryr sig om henne eller hennes känslor.
Faith, du kan få så mycket bättre. Du förtjänar mer än den här sövande, intetsägande låten. Mello did you dirty.
4/10 emotionellt otillgängliga snubbar
Theo:
Helt plötsligt lämnade vi Sveriges största musiktävling. Vet inte om det är Faiths hypnotiserande vaggande, hennes hypnotiserande jumpsuit, eller de hypnotiserande vågorna på scengolvet. Men hypnotiserad blev jag. Hänförd bort ut från Melodifestivalens strikta ramar. Självklart märks det att Faith är en gröngöling på scenen, men det tillför bara en nerv till framträdandet som hindrar det från att bli sterilt. Under tre minuter står tiden stilla, och det på ett bra sätt.
9/10 mississippis
Mohombi – Winners
Låtskrivare: Jimmy Jansson, Mohombi Moupondo, Palle Hammarlund
Ellen:
Det borde vara olagligt för Mohombi att göra låtar om någonting annat än lovemaking på en varm sandstrand. Jag saknar den Mohombi som gav oss de odödliga hitsen Bumpy Ride och Coconut Tree. Han är för kul för en såhär tråkig låt. Winners är en kedja runt Mohombis dansande fötter. Under framträdandet så ser man hur han desperat försöker hålla inne all sin danslust och all sin glädje, men gång på gång tvingas inse vilket fängelse han befinner sig i. #FreeMohombi.
4/10 gånger jag tänkt att Jimmy Jansson borde bli portad från att skriva låtar för Melodifestivalen
Theo:
Som den Eurovision-nörd jag är känns det här som ett hänsynslöst hopplock från bidrag de senaste åren. Scenframträdandet? Armenien 2018. Låten? Schweiz 2019. Även om Mohombis nummer kanske var snyggare än dess föregångare, kändes det mer naturligt till Armeniens bidrag. Låten är dock KLART sämre än Schweiz fjärdeplats från förra året.
Trots det är jag helt fine med det här, refrängen är sådär lagom trallvänlig, det är låttext på engelska 101 så exakt ALLA kan sjunga med efter en genomlyssning. Tyvärr måste jag erkänna att jag är svag för sånt här skräp, och eftersom att jag fullständigt avskydde hans bidrag Hello förra året känns det här som ett fall framåt. Det jag inte förstår är varför han ställer upp i Melodifestivalen med så… tama låtar? Någon gång måste väl Bumpy Ride 2.0 komma, eller? This ain’t it, men i final hör det hemma iallafall.
5/10 jinxare
Text: Ellen Algren och Theo Hafström
