Mariama Jobe om ett politiserat författarskap

2016 vann Mariama Jobe poesitävlingen Ortens poesi. Sedan dess har hon bland annat synts på Dramaten & Spoken Word och den 1:a juli släpper hon sin tredje bok. I ett rafflande tempo har Jobe etablerat sig som författare. Men bakom författarskapet finns återkommande avslag från bokförlag och en uppväxt präglad av tal- och skrivsvårigheter.

Mariama Jobe, 24 år, har sedan 2018 gett ut två poesisamlingar, Sannu och Imane, och är nu aktuell med En svart flickas handbok. Under två års tid har hon arbetat med boken och samlat in berättelser och upplevelser från svarta kvinnor i sin närhet. Hon beskriver själv boken som ett garnnystan av berättelser där hennes egen poesi ramar in kvinnornas biografiska kapitel. Den yngsta deltagaren är Jobes 11-åriga syster.

– Jag har bett gästskribenterna att skriva om något som betyder mycket för dem. Det är inte deras, eller vårt ansvar att utbilda någon i rasism. Boken handlar inte om rasism, den handlar om att finna styrkan att orka fortsätta. Alla har vi barn inom oss som behöver läka sår och jag har gett dem plattformen att få skriva om vad de vill. Med den här boken ville jag ge unga svarta kvinnor en möjlighet till att bli representerade.

Vi börjar oundvikligen prata om Black Lives Matter-rörelsen. Genom sitt författarskap och sin aktivism har Jobe tidigare gestaltat och berättat om rasism men nu problematiserar hon vad som händer med konstnärskapet när hela världens blickar vänds mot en. Jobe har varit aktiv i debatten under en lång tid och ser nu ett ökat intresse från allmänheten. Hennes gamla texter sprids och folk hänvisas till hennes sociala medier.

– Som svart och som muslim blir allt man gör politiskt. Men vi vill också bara vara människor och få uttrycka oss och skapa konst, utan att det nödvändigtvis ska finnas en politisk agenda. Nu omvandlas vi svarta till politiska profiler istället för konstnärer. Jag är orolig att boken ska få uppmärksamhet i en våg som väldigt snabbt går över och att intresset inte är genuint.

Oron över att bli uppmärksammad för sin etnicitet istället för sitt konstnärskap kopplar an till det Jobe vill förmedla med En svart flickas handbok. Det är att vara författare och svart, att detta omnämns som en motsats till varandra. Att författarskapet inte är en självklarhet utan alltid måste ställas i relation till utövarens etnicitet, religion och/eller socioekonomiska situation. När författaren däremot är vit eller på annat sätt enligt normen, är detta faktorer som inte reflekteras över. Författarskapet och konstnärskapet får behålla sin kreativa kärna istället för att att bli politiserat.

Vad hoppas du att läsaren tar med sig av En svart flickas handbok?
– Jag vill att de ska fråga sig själva vilka de har varit och vilken roll de har spelat i svarta flickors och kvinnors liv. När vi bara försöker existera och ha ett vanligt liv görs vi till åtlöje. Läsaren ska fråga sig själv hur de betett sig mot svarta kroppar på tågstationen, arbetsplatsen och i skolan. Jag vill att läsaren utifrån empati ska känna en äkta vilja att förändra orättvisa livsvillkor.

När började intresset för skrivandet?
– Det kommer från en väldigt tyst och skamsen skolgång. Jag led av grova tal- och skrivsvårigheter. Jag lärde mig prata väldigt sent och hade länge en outredd dyslexi. Det var en skam att ligga efter med läxor och att inte kunna prata inför klassen. Att sedan erövra skrivandet blev mitt sätt att hävda mig, att komma ikapp.

Även om Jobe hade svårt att hitta orden fanns en fantasi och ett behov av att berätta och gestalta. Hon berättar hur hon i förskolan ritade så mycket att lärarna fick hämta papper från andra avdelningar och att hon till slut fick rita på baksidan av de fulla bladen. Likt teckningarna på förskolan är dagens Mariama Jobe full av berättarglädje. Hon är inte längre den som vill komma ikapp, hon ligger steget före. Jobe beskriver sin skrivprocess som fullspäckad där flera bokprojekt pågår parallellt med varandra.

– Jag skriver varje dag, även om jag ibland behöver en paus. Då läser jag eller skriver journaler. Nu är jag i en fas där jag vill konkretisera vad jag vill göra med mitt konstnärskap. Jag vill mer och mer lämna poesin och gå in i litteraturen. Litteratur och poesi kan få folk att känna sig skamsna och outbildade. Det är det sista jag vill att folk ska känna när de läser mina verk. Jag skriver avsiktliga stavfel och låter mitt språk vara mitt eget. Jag tror inte på att kreativt skrivande går ut på att hålla sig till språkets alla regler. Allt måste inte vara perfekt.

Nyligen kunde vi läsa att Mariama Jobe fått avslag på sin medlemsansökan till Sveriges Författarförbund. Hon berättar om en utdragen process där hon slutligen fick veta att hon var en av 37 avslag bland 307 sökande. Det har varit svårt för Mariama Jobe att få ett förlagskontrakt och samtliga av hennes böcker är egenutgivna. Alltså saknar de granskning av en redaktör och den traditionella bearbetningen av ett förlag. Detta är ett viktigt men inte avgörande kriterium för medlemskapet i Sveriges författarförbund.

– Att inte få ett medlemskap var att vägra erkänna mig som författare.

Samtidigt berättar Jobe att hon under arbetet med En svart flickas handbok haft flera samtal och möten med förlag som varit intresserade av att ge ut den. Enligt henne har det slutligen varit hon som sagt nej då önskemålen från förlagen varit för begränsande.

– De vill ändra sättet jag skriver på. Av ett förlag blev jag tipsad om att skriva mer som Jacqueline Woodson, men det är inte mitt språk. Jag tror att de har svårt att sätta mitt skrivande i ett fack och kategorisera, och i Sverige måste man skriva enligt en tradition. Jag vill inte ändra mitt skrivande till förmån för förlagen och jag önskar att de var mer beredda på att ta risker.

Att vara självpublicerad har inneburit en konstnärlig frihet men det har också varit en utmattande process, både ekonomiskt och psykiskt. Jobe har fått axla alla roller i ett förlag och själv finansierat utgivningarna. Hon berättar om att vara sin egen manager; att boka in sig själv på författarsamtal, kontakta bibliotek och jaga gig. Jobe bär titeln som egenutgivare med stolthet.

Hon berättar att händelsen med Sveriges Författarförbund var motgången som blev början på något nytt.

Vad är nästa steg efter det här?
– Med den kommande boken kommer jag ha en avtackning till Sverige och gå vidare. Jag har flera tankar på romaner som kommer vara aktuella för en internationell scen och första steget är Gambia, där jag har mina rötter. Där vill jag skriva om psykisk ohälsa bland unga. Är man en fisk i en för liten damm får man leta sig till havet.