Bilder: The Prince of Egypt, kollage: Paul Dakwar

Månadens VHS: The Prince of Egypt

Är The Prince of Egypt en påskfilm? Vad symboliserar en guldkalv? Och kan Hans Zimmer verkligen förklara vem Gud är?


Ett av Månadens VHS huvudsyften är att ta upp filmer som de flesta idag kanske inte har sett, även om de en gång i tiden var väldigt populära. Men vi har haft ett halloweentema, ett jultema, och det är därför rättvist att vi också har ett påsktema. Och ja, visst finns det andra, mindre kända påskfilmer som man kan prata om. Men om det nu inte är en lämplig tid att prata om denna klassiker, så vet jag inte när en lämpligare tid kommer. Utöver att det är påsk så har den storslagna filmen Dune: Part Two tagit biobesökarna med storm, och om inte själva Dune-sagan är en direkt parallell till berättelsen bakom den här månadens film, så är likheterna ett väldigt stort sammanträffande.

Det finns nog inget bättre tillfälle att ägna en hel text till en av de mest emotionella och starkaste animerade musikalerna som har skapats. En film baserad på en av historiens allra första “Messias”-troper. En berättelse som berör själen, om den nu finns, och som handlar om just påskens allra första innebörd, återberättad i alla de abrahamitiska religionerna: judendom, islam och kristendom.

Bild: The Prince of Egypt / DreamWorks Pictures

En kort synopsis

Genom det gåshudsframkallande musikalnumret Deliver Us inleds The Prince of Egypt med att visa hur det judiska folket, israeliterna, är förslavade i Egypten och vädjar till Gud om att bli fria. Farao (Patrick Stewart), Egyptens kung, märker hur israeliterna under en lång tid förökat sig och blivit fler. Han är rädd att de ska göra uppror och vill därför förhindra att de förökar sig ännu mer, så han beordrar sina soldater att döda alla nyfödda judiska pojkar. 

Inget kan dock jämföras med åtgärderna som en mor är villig att ta för att rädda sitt barn – även om det innebär att skiljas från det. Yocheved (Ofra Haza), mamma till den nyfödda pojken Moses, bestämmer sig för att gömma sitt barn i en korg, som hon sedan lägger ner i Nilen och låter flyta iväg med strömmen. 

Bild: The Prince of Egypt / DreamWorks Pictures

Korgen hamnar av en händelse hos drottningen Tuya (Helen Mirren). När hon tar upp korgen från floden och upptäcker att ett barn är i den, bestämmer hon sig för att adoptera det. Moses (Val Kilmer) växer sedan upp som en bortskämd prins i Egypten, tillsammans med sin bror Ramses (Ralph Fiennes), tronarvinge och Faraos och Tuyas biologiska son. Men av en händelse upptäcker Moses vem han egentligen är, och att folket som hans adoptivfamilj har förslavat är folket han härstammar ifrån. 

Moses blir motvilligt utvald av Gud (också Val Kilmer) att bli den som ska fria israeliterna från fångenskap. I sin nya roll som folkets ledare begär Moses att Ramses, som nu blivit Farao, släpper dem fria. Men Ramses vägrar. Som en konsekvens drabbas det egyptiska folket av tio plågor, som att vattnet i Nilen förvandlas till blod, att landet drabbas av svält och att en invasion av en oändlig mängd insekter gnager sig igenom folkets hud (jag lovar att filmen fortfarande är barnvänlig). Dessa plågor är Guds sätt att pressa Ramses till att ge upp. Men Ramses är fortfarande envis, och han vägrar att släppa israeliterna. Den tionde plågan blir den sista varningen. Gud sänder en dödsängel för att döda alla förstfödda pojkar i varje hushåll. Dödsängeln går dock förbi israeliterna och skonar deras förstfödda. 

Den sista plågan är direkt tagen ur den gammaltestamentliga berättelsen om dödsängeln, och det är därifrån begreppet “pesach” kommer ifrån, som gett upphov till vad vi idag kallar för “påsk”. “Pesach” är hebreiska och betyder “gå förbi”, vilket var det dödsängeln gjorde när han skonade israeliternas barn, men inte egyptiernas. Det ledde till uttåget ur Egypten, med Moses som deras ledare. Och detta firas i judiska hushåll världen över än idag.

Bild: The Prince of Egypt / DreamWorks Pictures

Guldkalven är sanningens antagonist

Om människan har en själ, så är The Prince of Egypt skapad för att tala till den på ett alldeles unikt sätt. Även om filmen är storslagen, episk, och har många inslag av det övernaturliga, så handlar den i grund och botten om alldagliga människor, och sökandet efter vår identitet. När Moses får reda på att han är israelit blir det väldigt svårt för honom att ignorera lidandet som Egypten utsätter hans folk för. Det visas genom musikalnumret All I Ever Wanted, där hela Moses värld vänds upp och ner, och han själv inte är så säker på vem han är och vad han tror på. En fras i låten lyder:

“I am still a sovereign prince of Egypt. A drop in the eternal stream that glows from the golden calf. Now I know it’s all I ever wanted.”

Moses erkänner att han vill vara “en droppe i guldkalvens strömmar”. Han erkänner att han inte vill lämna sin bekvämlighetszon, och vill fortsätta leva sitt idylliska liv som kunglighet. Guldkalven är enligt judisk tradition en avgud. En förvrängning av och vilseledande från sanningen. Det finns en hel berättelse i gamla testamentet om hur israeliterna börjar tillbe en guldkalv istället för Gud, trots att de i berättelsen redan blivit övertygade om att Gud finns. Guldkalven är antagonisten till sanningen. Den finns för att hålla dig kvar i din bekvämlighetszon, och med denna enkla referens slår låtskrivarna fast vad hela filmens premiss är: Göm. Dig. Inte. Från. Sanningen.

Det är inte alla som har haft en revolutionerande händelse som vänt hela ens värld upp och ner. Men vi har alla fått ifrågasätta kunskap som vi en gång tog för givet var sann. Vi har också fått lämna vår bekvämlighetszon när verkligheten har slagit oss hårt i ansiktet. Okunnighet är minsann salighet, men är man som Moses villig att lyssna på sitt samvete kan man inte annat än vidta åtgärder.

Hans Zimmer kan förklara vem Gud är

Ordspråket “det finns inga ateister i skyttegravarna” är ett tveeggat svärd. Dels betyder det att Gud är den man vänder sig till i ren desperation, när något är helt bortom ens kontroll eller kunskap. Men också att Gud är den man skyller på när man befinner sig i en situation där allting brinner. Oavsett argumenteras det för att vi kan tillbringa hela våra liv med att avfärda eller grubbla över de ologiska och oförklarliga aspekterna av en högre makt – tills vi plötsligt befinner oss i skyttegravarna.

Jag vill inte riva upp ett gammalt sår och återuppväcka upplysningstidens äldsta debattämne. Jag har bott i Sverige tillräckligt länge för att veta att stöttepelarna för kulturell integrering i det här landet är att undvika prat om religion och politik. Men håller man konversationerna på den mest banala nivån tills man lärt känna en person i över tio år, kanske personen en vacker dag ställer en flumfråga som “Hur förklarar man Gud?” Och jag kommer att vara förberedd med svaret: “Lyssna på The Burning Bush av Hans Zimmer”.

Bild: The Prince of Egypt / DreamWorks Pictures

I scenen där Moses möter Gud för första gången tar Gud formen av en eldslåga på en buske. Scenen är en perfekt representation av sökande utan gensvar. Busken brinner inte upp, och den skadar inte Moses när han rör lågan av nyfikenhet. Efter att ha konfronterats med verkligheten om sitt ursprung, är Moses inte längre villig att kompromissa med sanningen. Han måste få veta allt. Han söker, så han rör elden. Men när Moses frågar Gud vem/vad han egentligen är för något, svarar Gud enkelt med “Jag är den Jag är”. Svaret är kryptiskt, men orden är enkla. Moses sökande efter sanning går hand i hand med att han helt enkelt måste vara ödmjuk inför att han inte kommer få svar på allt.

“Religioner och ideologier har ägnat allt åt att försöka förklara vad eller vem Gud är, men den enda som har svaret är Hans Zimmer, och hans svar är exakt 7:16 minuter långt”

Det är här vi får höra The Burning Bush av Hans Zimmer för första gången. Hur vacker animationen och hur stark dialogen än är, så hade upplevelsen inte varit själsligt tilltalande utan musiken som spelas i takt med händelseförloppet. Jag hade kunnat slänga ur mig ord som “vackert”, “skrämmande”, “vördnadsfullt” och “berörande på en konstig, existentiell nivå” för att beskriva hur låten förklarar Gud. Men det hade varit lönlöst. 

Jag vet själv inte vad jag vill säga eller vad jag tror på. Men jag vet att varje gång jag sätter på The Burning Bush i hörlurarna så är jag nära att gråta. Musiken i The Prince of Egypt är fantastisk och värd att skriva en hel uppsats om. Men just den här gången förtjänar The Burning Bush att stå i rampljuset, då den lyckas förklara Gud utan några ord. Låten tar dig dit kunskapen tar slut, där du måste ge upp och inse att det finns sådant bortom din kunskap och kontroll. Den tar dig till skyttegraven. 

Religioner och ideologier har ägnat allt åt att försöka förklara vad eller vem Gud är, men den enda som har svaret är Hans Zimmer, och hans svar är exakt 7:16 minuter långt.

Varför du bör se The Prince of Egypt (om du mot förmodan har bott under en sten)

Allt: Du bör se The Prince of Egypt på grund av allt. På grund av den tidlösa berättelsen som har fört samman religioner i konflikt med varandra, och som gett upphov till alla “Messias”-troper du sett på film. En berättelse som behandlar teman som frihet, mod och identitet, vilket gör den relevant och meningsfull för alla generationer. På grund av att den tilltalar en på en existentiell nivå. På grund av den absolut fantastiska och rörande musiken. På grund av den vackra animationen, där varje bild per sekund är ett konstverk. På grund av röstskådespeleriet (i alla fall det på engelska). Jag har säkert missat något mer. Se filmen om du inte sett den. Den är bättre än Lejonkungen. Stäm mig. 

Bild: The Prince of Egypt / DreamWorks Pictures

Nästa gång i Månadens VHS:

Nu när vi bockat av påsken, verkar det som att vi inte har några högtider på ett tag. Så vi byter Nordafrika mot Asien, och inför nästa VHS beger vi oss till Indien för att ta en titt på en av Bollywoods mest kontroversiella filmer. Hejdå!