Månadens VHS: Tale of Three Jewels
På 90-talet skapade palestinsk-israeliska regissören Michel Khleifi den första spelfilmen som spelades in i Gazaremsan: Tale of Three Jewels. Berättelsen ger oss en inblick i dåtidens Gaza genom barnens perspektiv.
Det är januari 2024. Ett nytt år för Månadens VHS och för alla er som vill fylla era Letterboxd med VHS-skatter. Även om det är 2024 så befinner vi cassetteheads oss fortfarande någonstans mellan början av 80-talet till tidigt 00-tal.
Förra året, eller ja, för en månad sen, rörde vi oss ner mot Östasien för att ta en titt på Tokyo under juletid. Men nu rör vi oss lite mer västerut. Så förbered en bricka med klassiska arabiska snacks som en skål oliver, en skål hummus med zeit-zeyton, lite pitabröd, ett glas apelsinjuice, lite grönsaker och en massa dadlar, så drar vi till Medelhavet för att titta på en film om livet i en av de mest omtalade städerna i världen idag: Gaza.
En kort synopsis
En palestinsk pojke från Gaza, Yusuf, blir störtkär i en romsk flicka, Aida. Han är övertygad om att han i framtiden vill gifta sig med henne. Men för att göra det berättar Aida att Yusuf måste leta efter tre juveler, som enligt henne är gömda i Sydamerika. Samtidigt som Aida är duktig på att berätta påhittade sagor är Yusuf inte alltid lika bra på att förstå skillnaden mellan påhitt, drömmar och verklighet. Men kanske är det inte en svaghet under omständigheterna han befinner sig i.
Tale of Three Jewels (1995) var den första filmen att spelas in i Gazaremsan. Den tar bland annat upp teman som förlorade drömmar, ifrågasättandet av fanatisk religiositet, tradition och hopp. Men den handlar främst om 90-talets Gaza, under ockupation och i vevan av en växande konflikt, upplevd genom barnens perspektiv. Deras naivitet och nyfikenhet när de utforskar naturen, mystiken och framtiden, ger oss därför en unik inblick.
Spike Lee, Michel Khleifi och dialoger
Regissören Michel Khleifi föddes i Nazareth på 50-talet. Han är palestinsk-israel, och israeliska tidningen Haaretz har kallat honom för en “banbrytande regissör när det gäller att föra palestinska perspektivet till omvärldens skärmar”. Han prisbelönades även i Cannes för filmen Wedding in Galilee (1987). Tale of Three Jewels är ett av hans mindre kända filmer, men också en som lämnar ett avtryck genom sin känsla och stil.
Vi har tidigare tagit upp Spike Lees mästerverk Do The Right Thing i Månadens VHS. Lee berättade en historia om ett litet område i Brooklyn med olika invånare vars karaktärer representerar olika perspektiv. Vissa karaktärer bröt även fjärde väggen för att tala med publiken och “ventilera” om vad de egentligen tycker och tänker om samhället de lever i.
Likheterna med Lees film om Brooklyn och med Khleifis film om Gaza är många. Stilmässigt utspelar sig båda filmerna i ett litet och specifikt geografiskt område, har karaktärer som representerar olika perspektiv, och karaktärer som bryter fjärde väggen. Men det är framför allt i hur de förmedlar en större bild av samhället genom en enda individs observation som de möts. På det sättet är huvudpersonen i Do The Right Thing inte bara Mookie, det är även Brooklyn. Och huvudpersonen i Tale of Three Jewels är inte bara Yusuf, det är också Gaza.
Lee och Khleifi är filmskapare som vill väcka diskussioner och dialoger hos tittarna, och inte frammana ilska och hets. Visserligen är inte Khleifis film så uttalat politisk som Lees, men den fyller ändå samma funktion: Att få personer från olika bakgrunder att förstå varandra.
Nurit Gertz, professor i film i Tel Avivs universitet, säger i en intervju med The Guardian att Khleifi och andra palestinsk-israéliska regissörer har en unik förmåga att kunna berätta dessa palestinska berättelser med varsamhet och nyans, till både en israelisk och palestinsk publik.
– Det intressanta är att dessa är personer som vuxit upp i Israel och som har möjlighet att betrakta det palestinska samhället ur en mer komplex synvinkel. De presenterar inte bara en sida av historien.
Michel Khleifi är därför klockren för att berätta om Gaza. Att han gör det genom att låta publiken få uppleva det ur Yusufs ögon är ett genidrag, då ett barns perspektiv är så oskuldsfullt som det kan bli. Det är en observation av Gaza som återger staden i alla dess aspekter, då barn absorberar allt det de ser och lär sig, både det som är nyttigt och gott, och det som är skadligt.
Arabisk poesi och en galet vacker färgpalett
Tale of Three Jewels utspelar sig också som en typisk arabisk dikt- och teaterföreställning, där allegorier och metaforer är genomgående och finns för att återge väldigt starka känslor för omvärlden. Till skillnad från filmer som bygger på magisk realism, där man subtilt väver in små övernaturliga och mytologiska element in i en berättelse som utspelar sig i den riktiga världen (för att även där vara en slags allegori), så har denna film en mer uppenbar symbolik. Detta tar sig i uttryck genom fraser och ord i dialogen som barn eller vuxna sinsemellan aldrig någonsin skulle använda i en alldaglig kontext. Det finns också olika drömsekvenser med en del symbolik. Och poängen med detta är att alltså kunna förmedla en stark känsla med mer färg och mindre fakta.
Ett exempel är hur filmen har ett återkommande tema om fåglar som är fångade i burar. Vad dessa betyder är upp till tolkning, men man kan anta att det handlar om en längtan efter rörelsefrihet och äventyr. Ibland kan alltså metaforer eller symboliska handlingar vara det som återger något man egentligen vill säga, utan att faktiskt säga det.
Tale of Three Jewels har även en väldigt vacker färgpalett. Nästan varje scen kan pausas och printas ut till en affisch. Mycket är tack vare Gazas vackra miljö: Den alldeles blå-turkosa färgen av Medelhavet, alla hus och fasader i olika färger, de orange apelsinerna, gröna palmerna och olivträden. Filmskaparna har lyckats ta vara på dessa färger och lyfta fram dem på ett unikt sätt som bidrar till att visa hur vacker platsen faktiskt är.
Varför du bör se Tale of Three Jewels:
Berättelsen: Fin, mysig, tankeväckande. Ett måste för alla som har ett intresse för Israel-Palestina och Gazas historia, och som gärna vill se staden ur ett mänskligt och gräsrotsperspektiv.
Miljön: Gaza på 90-talet, framförallt vid kusten, var en vacker plats, vilket bidrar till en färgpalett av blå, grön, rosa, orange, gul och lila. Färgpaletten påminner ibland om A24-filmerna som utspelar sig vid havet.
Skådespeleriet: Barnskådespelarna Mohammed Nahnal, som spelar Yusef, och Hana’ Nc’mch, som spelar Aida, är fantastiska skådespelare som lyckas skifta mellan just barna-beteendet och de “poetiska” ögonblicken. Vi får även se en ung Mohammed Bakri spela Aidas pappa, och även där gör han en lika stark insats som i allt annat han medverkat i. Någon som bör få en extra shout-out är Raida Adon, som spelar Yusufs storasyster, och den som återger ett perspektiv av att ifrågasätta traditioner och krav baserat på stark religiositet.
Nästa gång i Månadens VHS
Ja, tänk: nästa gång firar vi faktiskt ett år med det här konceptet! Därför bör du inte missa februaris text. Vi ses!
