Månadens VHS: Point Break
Stilla havet. Los Angeles. Sårbara, men coola surfare som också rånar banker. 90-tals-action. Swayze och Reeves. Point Break har allt detta, och mycket mer.
Hur coola är inte surfare? Erkänn, vi har alla tänkt den tanken någon gång. Om du aldrig, aldrig, aldrig någonsin tänkt den tanken, så är jag mer än nyfiken på varför. Vad finns det att inte gilla?
Låtsas nu att du är ung tonårig i början av 00-talet. Du är uttråkad. Du tänker precis som jag gör just nu: Jag vill bort. Bort, bort, bort. Jag vill bo i Australien eller Los Angeles. Jag vill ha äventyr. Jag vill surfa. Jag vill åka motorcykel. Jag vill ha värme. Och jag vill bort från rutiner och hamsterhjul. Bort från kyla. Bort från tråkiga människor. Bort från förutsägbarhet och trygghet. Jag vill ha spontanitet. Jag vill ha fart. Jag vill…ja, jag kanske spårade ur lite. Nog om mig.
I Sverige är det svårt att surfa, men det är lätt att titta på en surffilm. Så, tänk dig nu att du drar till lokala videobutiken med din KULT-tidning i pappersform. Väl inne i butiken blundar du och viskar en önskning för dig själv.
– Jag önskar att jag kunde få titta på en film om coola surfare i Los Angeles som rånar banker, och om en ung polis med ett tufft namn som infiltrerar dem, säger du tyst.
Ditt KULT-magasin börjar lysa av sig själv. Du hör plötsligt ljudet av vågor, och en röst som viskar Point Break in i ditt öra. Du vänder dig om för att se vem det var som viskade, men… ingen är där. Du öppnar din tidning, och bläddrar fram till Månadens VHS. Mycket riktigt, så handlar Månadens VHS exakt om den typen av film du var sugen på att se. On point, ännu en gång.
En kort synopsis
Point Break kom ut 1991, och är regisserad av Katheryn Bigelow. Bigelow vann en Oscar för bästa regi efter att ha gjort Hurt Locker, och blev därmed den första kvinnliga regissören att vinna den kategorin. Detta var 2010. Bara tretton år sedan.
Bigelow har en massa olika typer av filmer i diverse genrer under bältet, men hon kommer alltid vara associerad med action som framhäver sårbara protagonister, som de i Point Break.
Filmen utspelar sig i Los Angeles, och en ung Keanu Reeves spelar här en polis med ett namn som slår John Wick med hästlängder i hur tufft det är: Johnny Utah. Johnny Utah är 25 år gammal, men har redan klättrat upp i rang och blivit en FBI-agent (vilket, förvånansvärt nog, är den minst realistiska aspekten i filmen). Han är dessutom svinbra på att skjuta med sin pistol, och missar aldrig sitt mål. Tufft!
Under sin första dag som agent blir Utah ihopsatt med den äldre, mer rutinerade, men smått konspiratoriska agenten Pappas (Gary Busey). De får i uppdrag att försöka ta reda på vilka “The Ex Presidents” är – ett gäng bankrånare som har på sig masker som föreställer före detta amerikanska presidenter när de utför sina rån.
Gubbiga agenten Pappas har nämligen, efter att ha undersökt en del ledtrådar, en teori om att dessa bankrånare är inget mindre än… surfare! Istället för att skaffa jobb som vanliga människor, tror Pappas att dessa surfer dudes rånar banker för att finansiera sina extremsportsäventyr och surfresor runt jorden. Men han är inte stensäker på att hans teori stämmer. Så, för säkerhets skull, skickar han den unga och alldeles oerfarna agenten med det superfräna namnet Johnny Utah som infiltratör bland LA-surfarna. Tyvärr verkar det vara det enda sättet att sätta dit dem, om det nu ens är de som är skurkarna.
Tuffa Johnny Utah blir snabbt vän med de lokala LA-surfarna, framförallt Bodie (Patrick Swayze). Bodie är ledaren för en grupp surfare och en typisk spirituell hedonist. Normalt kanske man stör sig på såna. Äh, det är dumt att gå runt och störa sig på folk egentligen. Men vissa ber nästan om det. Ni känner nog igen typen: en vit ung kille som efter en kort vistelse på en varmare kontinent kommer tillbaka hem och tror sig vara mer upplyst än alla andra, fast han egentligen blivit ännu mer vilsen. Och som nu älskar att spela diverse slagverk på gatan. Det är alltid slagverk med dessa grabbar. Vad är egentligen grejen med slagverk?
Bodie är en kille i den kategorin, men i stark kontrast till slagverkspojkarna är han istället genuint cool, och ingen man stör sig på. Man vill vara honom. Coola Bodie med coolt surfarhår och en cool surfingbräda. Han är en spirituell surfare – det de i filmen kallar för en “sökare”. Alltså någon som letar efter nästa, spektakulära upplevelse. “The ultimate ride”, som han själv säger. Han talar mjukt och vänligt och är observant.
Tuffa Johnny Utah och coola Bodie blir snabbt vänner. Bodie introducerar Utah till surfing och fallskärmshoppning. Utah, som levt inrutat och förutsägbart, sveps med av adrenalinet och hedonismen, samtidigt som han vet att om Bodie nu är en av bankrånarna, så kommer han eventuellt behöva gripa sin vän och föra honom inför rätta.
En emotionellt intelligent macho-actionfilm med självdistans
Undercover-filmer där infiltratören blir lite för investerad i det kriminella gänget den försöker sätta dit är inget nytt – och är oftast den mest intressanta tropen i sådana berättelser. En laglydig polis som kämpar för att inte svepas med av adrenalinet som kommer med brott och dumheter, och känslan av samhörighet i ett stort gäng. Trots att allt som polisen visat är en fasad, så är relationerna den skapat med de infiltrerade alldeles riktiga. Även om relationen mellan Bodie och Utah känns snabbspolad vid vissa stunder, får tittarna ändå en uppfattning om att de kommit varandra nära. Inte bara för att det finns en ömsesidig respekt. De bondar heller inte bara över det gemensamma intresset av att surfa eller sporta. Deras konversationer är snarare djupare än så, och mycket mer sårbara än vad som ofta visas i actionfilmer.
Just egenskapen av att vara sårbar, i vad som egentligen ska vara starka macho-snubbar till protagonister, är ett av de sätten som Bigelow, tillsammans med manusförfattaren, på ett skickligt sätt lyckats få in diskreta små stötar mot actionhjälte-troper. Det är så diskret, att tittaren inte riktigt fattar att de till viss del driver med dessa troper. Det är just för att Point Break är en renodlad och seriös actionfilm, och inte en parodi — men med mer självdistans. Den vet om att premissen är tokig. Bankrånande surfare? En 25-årig FBI-agent som heter Johnny Utah, och som är bäst på att skjuta sin pistol? En cameo av Anthony Keidis från Red Hot Chilli Peppers som gangster? Surfbrädor med flames på? Och problem som egentligen kan lösas med kommunikation, istället för våld?
Point Break gör alltså samma sak som Brokeback Mountain gjorde när den kom ut: att genom dessa överdrivna, konventionella, machokaraktärer kunna förmedla sårbarhet och rikta det till en publik som till stor del kanske inte fått se något liknande i andra actionfilmer.
Det fantastiska och tillgängliga
Ska man göra en mer pretentiös analys så reflekterar relationen mellan Bodie och Utah hur den konventionella livsstilen utmanas av den icke-konventionella. Hur stabilitet och trygghet utmanas av hedonism. En ganska klyschig trop egentligen. Ofta förekommer den i romantiska draman och komedier, där den spontana, äventyrliga och fattiga killen ska introducera den inrutade och priviligierade tjejen till “eeen heeeelt nyyyyy väääääärld”.
Här blir dock, på något otroligt konstigt sätt, hedonismen, och äventyrslusten mer tillgänglig och talande. Keanu Reeves berättade i en intervju att många fans under åren har sagt att Point Break fick dem att faktiskt ta tag i roliga saker. “Många kom fram och sa att de har börjat surfa och hoppa fallskärm efter att de sett Point Break, men hittills är det ingen som har börjat råna banker” säger Reeves i intervjun. Så vad är det exakt med filmen som gjort att folk tagit tag i sina hedonistiska drömmar? Någon får gärna ge mig ett mer korrekt och djupgående svar, men jag skulle säga att tittaren får en uppfattning om att alla äventyr i filmen faktiskt inte är så orealistiska som de tidigare trott.
Det fantastiska är inte helt otillgängligt, även om det inte är lätt att få tillgång till det. Kanske är det för att allt som du ser på skärmen är på riktigt. Alla stunts, alla stora vågor och miljöer är riktiga. Patrick Swayze ville göra allt själv, framförallt just surfandet och fallskärmshoppandet – aktiviteter som han faktiskt tyckte om att göra på fritiden. Han Tom Cruiseade innan Tom Cruise började Tom Cruisea. Och Swayzes glädje i att faktiskt göra dessa saker är vad som gjorde honom till en perfekt Bodie.
Genom kameralinsen får vi inte bara se hur fantastisk vår planet är, utan också hur karaktärerna upplever den. Och det är nog det som smittar av sig. Samtidigt så undanhåller inte filmen faktumet av att den livsstilen inte är ekonomiskt hållbar. Spektakulära äventyr kostar (det är därför surfer dudes:en rånar banker), vilket kanske bidrar till realismen. Vi kan alla bli matta av hetsen där vissa som har det bättre ställt ofta påstår att det bara är att ta tag i de sakerna man vill göra, utan någon hänsyn till en ekonomisk tröskel. Men i och med att filmen bekräftar det, så kanske tittarna inte känner sig helt oförberedda på att det kostar, och är därför villiga att prioritera om i sina liv.
Varför du bör se Point Break:
90-tal, 90-tal, 90-tal: 90-tals-action är min favorittyp av action. Action på 90-talet var på något sätt lite tyngre än action idag. När en pistol avfyrades så var det en fet smäll, istället för en knall. När insatsstyrkan skulle in, så tog de med hela artilleriet. Feta bilar och feta vapen (glöm inte att credda mig när du trycker det på en t-shirt). Klimaxet är alltid på en landningsbana. Och en massa slowmotion. Så. Mycket. Slowmotion. Förutom en brist på explosioner, så har Point Break alla dessa kännetecken. En perfekt film för alla 90-talsfanatiker där ute.
Miljön: Filmen ger dig det bästa av romantiserade Los Angeles, både på dagen och natten. Du har den fantastiska utsikten från Mulholland Drive, där du ser stadens alla ljus lysa i olika färger under natten, likt en typisk Michael Mann-film. Och såklart västkustens stränder, och Stilla havets magnifika vågor i alla dess färger och former.
Surfkultur: Har du haft en dröm om att surfa någon gång, så är det sjukt om du inte sett Point Break. Här får man ändå en inblick i hur det är att vara en Cali-surfare, och hur tugget bland dem är. Radical, dude! En grej som förvånade mig var hur sjutton alla dessa surfare är… skickliga meteorologer?
Om du är surfare, skicka ett mail till mig och förklara om det verkligen är ett fenomen bland surfare. När du ändå är på spåret, skicka tips på var sjutton jag kan lära mig surfa. Eller ännu bättre: ge mig kontakter och tips på hur jag kan flytta till Australien eller LA. Jag vill iväg. Bort härifrån. Bort, bort, bort, bort.
Musiken: Har ni tänkt på att alla filmer från 90-talet som har ett havstema nästan alltid har samma typ av musik? Lågmälda och långa pads, likt det som spelas i ett spa eller på en yogalektion? Jag vet inte varför, men det passar riktigt bra!
Nästa gång i Månadens VHS:
Vi tar nu ett långsamt farväl till sommaren. För att både trösta oss och få en mjukstart på hösten, inleder vi den med en riktig comfort movie. Nästa månads VHS blir en mysig high fantasy-film från 80-talet som aldrig går att tröttna på.
