“Crazy isn’t being broken, or swallowing a dark secret. It’s you or me, amplified.”

Här är vi igen! Tillbaka med historiens andra Månadens VHS–text! Som du har längtat. På uppdrag av framtida Paul om tio år så ska jag göra mitt allra bästa för att svara på alla nära förestående fan-brev och era mest rykande livsfrågor i KULTs eventuella Q and A’s (obs, jag lovar inget). Tills dess så fortsätter vi vår månadsvisa tradition med nästa VHS: Girl Interrupted från 1999!

Det är början på 00-talet. Du har lämnat tillbaka The Lost Boys hos din lokala Blockbuster, och på den här korta månaden som tonåring känner du att du har mognat. Du är klar med vampyrer och motorcyklar och vill nu titta på någonting mer… verkligt. Lite seriösare, något som talar till dig på ett annat sätt. Så, mitt framför alla kunder tar du ut din supercoola KULT–tidning från ryggsäcken. Yup, du är en av dem som läser KULT, och nu vet de det. Du gör allt för att inte verka högmodig i stunden, men du och alla andra vet, innerst inne, att den som läser KULT har förtjänat sin plats bland eliten. Bara en sak kan toppa en genomsnittlig KULT-läsare: Någon som hyr en film efter att ha läst Månadens VHS.

Girl, Interrupted

James Mangolds (Logan, Walk The Line, Ford vs Ferrari) 90-talsfilm Girl, Interrupted är baserad på en memoar av Susanna Kaysen och hennes upplevelse av att som ung kvinna på 60-talet ha varit inlagd på psykiatrisk avdelning under ett och ett halvt år. Berättelsen utforskar teman om psykisk ohälsa och hur mycket man kan gå utanför samhällets normer och ramar tills man anses vara “galen”. Med en omtvistad gestaltning av psykisk ohälsa kanske inte filmen faller alla i smaken, men den är en milstolpe i ett försök att normalisera psykiska sjukdomar och konversationerna kring dem.

Ni som har läst alla Månadens VHS-texterna (har ni bara läst denna så har ni kommit halvvägs – bravo!) kanske har märkt att det brukar vara en övergripande text om filmen i sin helhet: skådespeleriet, regin, musiken, miljön etc. Men i denna text har jag uteslutande valt att fokusera kring temat om psykisk ohälsa. Varför? Även om det inte råder konsensus bland kritikernas omdömen, så är Girl, Interrupted en av de viktigaste filmerna i en våg som sakta började avväpna stigmat kring psykisk ohälsa på den vita duken. För många var det nog första gången som de ens hörde talas om en del av de diagnoser som tas upp i filmen. Och för andra var det kanske första gången som de öppet vågade säga till sina nära att de kunde relatera till karaktärerna och deras psykiska svårigheter. 

Bild: Girl, Interrupted

En kritiserad skildring av psykisk ohälsa, men i rätt riktning 

Susanna (Winona Ryder) är en ung skribent som efter ett självmordsförsök blir inlagd för psykiatrisk vård under ett och ett halvt år. Där får hon reda på att hon har emotionellt instabil perssonlighetsstörning (som tidigare kallades för borderline personlighetsstörning), vilket innebär att man har starka känslor som växlar snabbt och att man ofta hanterar dem på ett sätt som kan bli destruktivt för en själv. Frågan är dock om hon ska vara där överhuvudtaget, på en plats som på den tiden ansågs vara ett “dårhus” – hon är ju inte “galen”. Men hon börjar så småningom känna sig hemma. Hon får vänner som hon känner att hon kan vara sig själv med: sociopaten Lisa (Angelina Jolie, som fick en Oscar för rollen), mytomanen Georgina (Clea DuVall), Polly (Elisabeth Moss) som är inlagd för schizofreni och depression, och sjuksköterskan Valerie (Whoopie Goldberg), som ser Susanna för den hon är, inte för vad hon är inne för. 

Filmens representation av psykisk ohälsa har sina styrkor och svagheter. Den är långt ifrån min favorit gällande det temat, då den känns en aning pretentiös vid vissa tillfällen. Men på grund av att den på sin tid försökte bredda öppenheten kring ämnet, tycker jag att den förtjänar att lyftas upp. Filmens gestaltning av psykisk ohälsa har omdebatterats gällande hur trovärdig den är, med vissa som menar att det är en överdriven skildring, medan andra som gått igenom en liknande process menar att de mycket väl kan relatera till karaktärerna. Ett exempel är hur Jolies karaktär, sociopaten Lisa, visar uppenbar empati vid vissa tillfällen. Kritikerna är överens om att det var en perfekt rollsättning (och inget bekräftar det mer än Oscarstatyetten hon fick), men menar att den nivån av empati inte finns hos en sociopat i verkligheten. En annan kritik filmen fick var för friheten den tog sig gällande karaktärernas bakgrund. I filmen har man gett vissa karaktärer ytterligare en tragisk aspekt jämfört med i boken, som till exempel misshandel eller våldtäkt från en anhörig. Det de utsattes för detaljerades inte på samma sätt i boken, och med tanke på att dessa karaktärer var riktiga människor blev det problematiskt.  

En del av er kanske minns inflödet av mainstreamfilmer 2010 som uppmärksammade depression och andra psykiska utmaningar i vardagen, och inte på någon vårdavdelning: Silver Lining’s Playbook, The Perks Of Being A Wallflower — till och med Pixarfilmen Inside Out. Girl Interrupted, som släpptes långt före, utspelar sig främst inom den psykiatriska vården, och hade filmskaparna gått en extra mil så hade de gjort karaktärerna ännu mer relaterbara genom att placera dem i mer alldagliga miljöer. Även om vårdavdelningarna är viktiga, så är det inte uteslutande i dessa områden som sådana motgångar finns.

Så ja, filmen är långt ifrån perfekt. Men det den gjorde på sin tid var att den lyfte fram en annan syn på psykisk ohälsa — att visa helt relaterbara karaktärer som uttrycker helt relaterbara tankar och känslor som annars inte tas upp  — i hopp om att bidra till normalisering. 

Sätter ord i (och runt) den smuliga munnen 

Föreställ dig alltså att du, en tonåring på slutet av 90-talet, har varit och sett filmen hemma hos din kompis på deras coola, rosa tjock-tv. Ni har druckit Pepsi och ätit ostbågar. Efter filmen vänder du ditt ansikte mot din kompis, fullt med orangea smulor runt läpparna, och vågar äntligen säga: “Vet du, sådär känner jag mig ibland”. Om filmen hade någon slags påverkan på din kompis, så dömer den förhoppningsvis inte dig för det. Ni, och många andra, är en av många som nu har låst upp ett helt nytt konversationsämne. 

Sanningen är att även under 2023 så kvarstår stigmat kring psykisk ohälsa, även om det i offentligheten är fler som trätt fram och berättat om deras kamp med det – inte minst millennials och generation Z, som är mer medvetna än någonsin. Men det finns en del trösklar kvar, och det allra vanligaste är hur ens kamp kan bli reducerad till något som bara kräver en enkel lösning. Filmen visar detta genom Susannas f.d. älskare, spelad av Jared Leto, vars karaktär med sina få scener förminskar hur allvarligt något är genom uttryck som “det kommer gå över, du behöver bara vara lite positiv”. Vi känner nog alla till en sådan “ryck upp dig”-typ. Ni vet, de som alltid har en naiv, världsfrånvänd kommentar på lager: “Deprimerad? Äh, alla är väl lite nere ibland. Ta en promenad runt innergården!” eller “Äh, det där är inte ens en tung drog att återhämta sig ifrån. Min kompis kusins kompis i New York fick en heroinöverdos; han var död i fem minuter och sa att paradiset var en enda stor grillfest” eller min favorit “Om du inte har tid att koka äppelmos, då vet jag inte vad du gör med ditt liv” (shots fired, Ernst). 

Oavsett vad det var som träffade under filmens gång, så finns det alltså bitar av berättelsen som kan plockas ner för att bekräfta ens egna erfarenheter eller för att dela med sig till andra. 

Bild: Girl, Interrupted

Galen eller annorlunda?

En annan intressant aspekt är hur filmen ifrågasätter vad det faktiskt innebär att vara mentalt sjuk och var gränsen går. I kontrast till föregående synvinkel kan vissa saker istället vara förstorade istället för förminskade. Kanske är livet och samhället runt omkring en själva problemet. Du är egentligen precis som du ska vara, bara en aning malplacerad, vilket helt enkelt gör att du verkar konstig. Och, om man tänker efter, så hade vi alla sett lite galna ut om vi var EXAKT som vi ville vara. Vi har alla dimensioner av oss själva som vi håller tillbaka. 

Det har aldrig varit coolt att vara annorlunda. Även om det nuförtiden finns subkulturer tillgängliga för vad som helst (furries, you do you!) så måste man verkligen komma över en mental spärr för att verkligen kunna uttrycka sig själv till fullo. Tänk dig då 60-talet, under Susannas tid. Väldigt polariserat och segregerat och väldigt tydliga normer. En tid där du, speciellt som kvinna, behövde “veta din plats”. 

 “Är jag knäpp för att jag är så annorlunda?” är inte en unik fråga att ställa sig själv. Och vad är ens att vara knäpp? Är det när man är mest som sig själv då? Kanske är det som Susanna säger i filmen: 

“Crazy isn’t being broken, or swallowing a dark secret. It’s you or me, amplified.”

Varför du bör se Girl, Interrupted

Temat: Igen: Filmen är en milstolpe i avstigmatisering av psykisk ohälsa, och öppnade därav upp för fler konversationer kring ämnet. 

Musiken: Precis som Månadens VHS så introducerar filmen dig till klassiker som hamnat under radarn, men som du nu kan återupptäcka och lägga till i dina playlists (som Bookends Themes av Simon & Garfunkel, Downtown av Petula Clarke och filmmusiken av Mychael Danna). 

Stilen: Hade ingen aning om att det går att rocka en gul t-shirt med jeans, men det kan Angelina Jolie.

Rollprestationerna: Nuförtiden är det svårt att se Winona Ryder som någon annan än Joyce Buyers i Stranger Things, men faktum är att hon redan på 90–talet hade en framgångsrik skådespelarkarriär. Titta på Girl, Interrupted så förstår du varför. Du kommer även förstå varför Angelina Jolie fick en Oscar; hon är lik en kameleont i hur lätt hon övertygar tittaren att hon är karaktären hon spelar. 

Whoopi Goldberg: Enough said, egentligen. Även om hon nuförtiden är en aning omdiskuterad personlighet i media, så har Goldberg med sin varma närvaro på rutan nästan alltid varit grädden på moset i alla filmer hon uppträtt i. 

Minnesvärda citat: Nytt segment! Jag har valt att introducera ännu en underrubrik till Månadens VHS-texterna: Minnesvärda citat! Här kommer ett par från Girl, Interrupted

“Crazy isn’t being broken, or swallowing a dark secret. It’s you or me, amplified.”

“How much will you indulge in your flaws? What are your flaws? Are they flaws?… If you embrace them, will you commit yourself to hospital?… for life? Big questions, big decisions! Not surprising you profess carelessness about them.”

Nästa gång: Det här var alltså en kort text om James Mangolds film Girl, Interrupted från 1999. Nästa månad transporteras vi till Brooklyn i slutet av 80-talet, genom att ta en titt på Spike Lees genombrottsfilm Do The Right Thing!