Månadens mixtape: maj
Maj månad är förbi. Kylan har lämnat plats för värmen, nyheterna har svalnat, decenniets första vår är förbi. Vissa saker stannar dock kvar. Som musiken, som förgyllt vår vardag, tagit oss igenom hemmadagar, cykelturer och parkhäng, och som kommer att fortsätta hänga med oss under tiden framöver.
Vi har som vanligt recenserat massvis av musik, samlat de bästa singelsläppen varje vecka och djupdykt i musiken genom att prata med några av dem mest intressanta akterna just nu. Den här månaden har vi fått ta del av bland annat Bromanders och Ljushuvuds tankar.
Nu är det dags för oss att summera musikmånaden och samla upp alla återstående guldkorn. Läs, lyssna och njut!
VIDEOS
Little Big – Hypnodancer
Ryska ravebandet Little Big är tillbaka med vad som förmodligen varit en av låtarna de valde mellan till årets Eurovision, i och med längden på cirka 3 minuter. Till skillnad från valda Uno spelar inte (pun intended) Hypnodancer på ett lika tydligt tema, men det den har är en jäkligt excentrisk, hetsig och härlig energi, och oavsett vilken låt de hade skickat hade de varit i toppen av telefonröstningen. Videon ger hopp om musikvideons renässans; den är rolig, snygg, men framför allt ASBRA. Som en blandning av funk och Crazy Frog fascineras man av vad det är som är så bra, kanske är det Hypnodansen som faktiskt fungerar. Det jag vet är att jag vill att den aldrig ska ta slut. Ni som vill ha en ny dans att lära er i par? Spola till 3:48. Varsågoda.
Theo Hafström
Iceage – CC x Brodie Sessions
Det är sjukt svårt att inte nämna det faktum att suget efter en riktigt bra konsert nu är stort, då detta sug är något som gör alla minst lika galna. Så hur självklart det än må vara, är det bara att konstatera det: vi alla saknar konserter något EXTREMT. Men våra kära musikervänner gör såklart sitt bästa för att stilla vår konsertabstinens. Danmarks postpunk-hjältar, Iceage, är såklart inte ett undantag. I sin spontana livestream som ägde rum den 20:e maj, gjorde de allt de var kapabla till för att utnyttja dem möjligheter som fanns. Streamen tar plats i en 70-tals TV-studio och är filmad med 70-talskameror. Bandet har saktat ner och skalat av sin dystopiska musik och resultatet blir en av de snyggast gjorda spelningarna som kommit under coronageddon.
Precis vad många av oss behövde och vi kan inte annat än att tacka!
Gustav Stjernkvist
Moses Sumney – Cut Me
Moses Sumney krossade de flesta av musikvärldens ribbor, rekord och barriärer när han släppte sitt album græ i mitten av månaden. I videon ovan får vi ta del av hans uttryck inte bara genom musiken, utan också genom hans expressiva personlighet och stil. Vi bjuds på en intim men bombastisk glimt av hur en livespelning av den nya skivan skulle kunna komma att se ut och vi får också en uppvisning av hans fantastiska falsett – en upplevelse som i sig förtjänar oändligt med beundran. Det hela är otroligt välkoordinerat, fruktansvärt snyggt och dryper av känsla.
Daria Spitza
Duncan Laurence – Someone Else
Nu är snart maj över, men jag har förstås fortfarande svårt att komma över att årets Eurovision ställdes in. Något som samlar vänner och familjer hela kontinenten över för en kväll av ren och skär lycka med kultur från Europas alla hörn. EBU försökte fylla tomrummet med ersättningsprogrammet Eurovision: Shine a Light, vilket förstås var omöjligt. Men en ljusglimt lyckades dämpa sorgen, åtminstone lite grann.
Förra årets vinnare Duncan Laurence uppträdde med en avskalad version av hans senaste singel Someone Else, och bevisade att den förra hiten Arcade inte bara var en lyckoträff. Studioversionen av Someone Else är en poppig, beklagande radiostänkare, men utan den energiska produktionen lämnas man med Duncan Laurence och hans känslor. Omsluten av mörker och svagt glödande ljus sjunger holländaren om tomheten efter en förlorad kärlek, men själv blir jag påmind om tomheten den rådande pandemin orsakar i människors liv världen över.
Theo Hafström
ALBUM
Descendants of Cain
Ka
Ka följer upp Orpheus vs. the Sirens, ett av 2018 års mest intressanta hiphopalbum som släpptes tillsammans med producenten Animoss under monikern Hermit and the Recluse. Nu bevisar Ka återigen att han är en av genrens mest unika och konsekventa artister med det nya albumet, Descendants of Cain. De skarpt skrivna texterna väcker tydliga sinnesbilder när Ka rappar, nästintill pratar, dig in i ett meditativt tillstånd över en flytande och atmosfärisk produktion – särskilt på låten Solitude of Enoch. Förvänta er inte bangermaterial att leva loppan till. Räkna snarare med något som liknar skuggteater från hiphopens mer obskyra och färglösa hörn.
Robin Andersson
Drop 6
Little Simz
Att Little Simz är en av hiphopvärldens mest intressanta akter råder det ingen tvekan om. Som Kendrick Lamar för ett tag sedan uttryckte det: “One of the illest doing this right now”. Med sin blandning av hiphop och R&B med jazz- och soulinslag är hennes musik alltid innovativ, alltid rik på personlighet och liv. Senaste släppet Drop 6 är inget undantag. Det är energiskt, välskrivet, snyggt och smart och alldeles, alldeles eget. På Drop 6 utvecklar Little Simz sitt redan etablerade sound, men utforskar också nya influenser, som alla smidigt och naturligt vävs in i hennes uttryck.
Daria Spitza
Mantis 01
Forest Drive West
Joe Baker, mer känd som Forest Drive West, är en Londonbaserad technoproducent som gör minimalistisk, grusig och mörk deep-/breakbeat-techno med mycket perkussionselement och ambienta ljud. Han har släppt ett tiotal album, EP:er och dubletter sedan 2017, och han fortsätter att bygga på sitt uttryck på Mantis 01. EP:n passar till de sista timmarna i ett rave, där stämningen och energin sakta avtar från spår till spår. Bakers främsta styrka ligger i att han vet hur man skapar spännande techno utan att behöva bredda för mycket på ljudregistret.
Sultan Ahmed
Petals for Armor
Hayley Williams
Petals for Armor är Paramore-sångaren Hayley Williams debutalbum och det är sannerligen ett kraftfullt sådant. Över dess 15 spår finns en fint balanserad blandning av upplyftande dansvänlighet och känslomässigt blottande från Williams personliga liv, med teman som ilska, ångest och sorg. En otrolig känsla av ärlighet genomsyrar hela albumet, både instrumentalt och i texterna. När det sista spåret når sitt slut känns det som att Petals for Armor är exakt det album som Williams behövde göra för att genomarbeta allt som skar på insidan och framförallt – för att lista ut hur hon tar sig vidare utan rädsla.
Robin Andersson
Hud
Säg mig
Säg mig är låtskrivaren och producenten Alva Fährlins soloprojekt, där Hud är det första albumsläppet. En skiva som vänligt men bestämt introducerar oss för vem Säg mig är, med en härlig blandning av vispop, jazz, folkmusik och psalm. Hud karaktäriseras av Säg migs trubadurliknande sätt att berätta på, små vardagsbetraktelser och större livsöden som vävs ihop och ställs ut för oss att betrakta. Varenda spår är en innerlig viskning, som att hon spiller ut sig rakt framför en och bjuder in en till att få vara närvarande. En skiva som i allra högsta grad känns varm och levande.
Ellen Algren
I shine, U shine
RIMON
RIMON vet hur man väver samman estetik och musik. På hennes senaste EP, likt i hennes tidigare verk, är det holistiska uttrycket i fokus. Musikmässigt är det slingrande neo-soul och R&B som förtrollar lyssnaren. Visuellt är det en fortsättning på estetiken som hon slog igenom med och som kulminerade i videon till Out Of My Way. I samband med EP:n släpptes också en trailer till hennes kommande kortfilm What They Called Me. RIMONs sätt att väva samman olika konstformer är skickligt och genomtänkt men känns också väldigt naturligt. I Shine, U Shine fullständigt sprudlar av personlighet och samarbetena med Darrell Cole och Denzel Curry mildrar aldrig hennes eget uttryck, utan förstärker det än mer.
Daria Spitza
SINGLAR
ROSALÍA – TKN (feat. Travis Scott)
ROSALÍAs TKN gästas av Travis Scott, som testar sig på dembowrytmen för första gången i sin karriär. Låten påminner lite om Con Altura, som också producerats av El Guincho, sett till att de båda är diaboliska perreo-hits som kan få igång dansgolv med sina hypnotiska rytmer och skramlande basgångar. På TKN gör Rosalía sin bästa imitation av en sicaria, och låter lite som Drake med sitt no new friends-mantra. Travis klarar sig oväntat bra på en dembowlåt, och på TKN låter han och la Rosalía mycket mer samspelta än på Highest In The Room-remixen. TKN blir garanterat en hit i en klubb nära dig — så fort som Miss Rona slutar hemsöka oss.
Sultan Ahmed
Augustine – Coast
Poptalangen Augustine har troligtvis en smärre historia av att göra lyssnare knäsvaga. Nya singeln Coast, producerad tillsammans med Spotifys Studio Oyster, är dock kanske den mest slående av dem alla. Coast är glass som smälter i munnen och socker som fastnar i mungipan, men också tröttheten och ångesten som sköljer över en när natten kommer krypandes. Produktionen är nostalgisk, sången drömsk och längtande. Texten däremot är tveksam, reflekterande och stundtals melankolisk. “I wish the dreams of mine were different (oh lord) / As well as every thought I’m thinking” sjunger Augustine mjukt och baddar in lyssnaren i ett glädjerus med sträv eftersmak.
Daria Spitza
Two Door Cinema Club – Isolation
Isolering är kanske det mest relevanta ordet för någon från Storbritannien i dagens läge. Så att Two Door Cinema Club, från Nordirland, valt att göra en cover på John Lennons Isolation från 1970, för att skramla in pengar till landets sjukvårdspersonal känns inte mer än helt rimligt. En cover som till största del förlitar sig på synthmattor och sångaren Alex Trimble utmärkta tolkning av den gamla Beatels-medlemmens röst. Mer behövs verkligen inte för att skapa denna fullt godkända hyllning.
Gustav Stjernkvist
Sibille Attar – Hurt Me
Den första låten från sitt kommande album, som kommer ut i höst, har Sibille Attar skrivit, sjungit och producerat helt själv. Det är en låt om befrielse från smärta, på vilken Sibilles höga tonläge förmedlar en skörhet och en styrka över vackra melodiarragemang. Hon använder sig dessutom av tre språk för att konstatera att allting är all gone – att hon inte längre påverkas av det som förut skadade henne. Hurt Me är en tour de force som visar Sibilles skicklighet som musiker, där hon inte håller tillbaka med att visa exakt hur jävla bra hon kan göra indiepop.
Sultan Ahmed
Boy in Space – Forever Young
Forever Young med Alphaville kan vara den mest vemodiga låt som någonsin skrivits. Så pass att den ibland blir för svår att lyssna på. Men Robin Lundbäck, eller Boy in Space som han kallar sig, har en änglalika röst som gör det omöjligt att väja sig från låten, trots att hans cover är minst lika vemodig som originalet. En lugnare, drömsk produktion kompletterar hans självklara falsett, och själen balsameras något så fruktansvärt ljuvt.
Själv berättar han: “Det här är en av mina favoritlåtar genom tiderna och den skrevs under en galen tid för att påminna människor om att leva i nuet. Då hanterade de hotet kring kärnvapen och idag har vi alla att göra med en global pandemi.” Nu som då känns livets vackra, men sköra tråd tunnare än någonsin, och det enda vi kan göra är att drömma om evigt liv, utan bekymmer, förslagsvis till Boy in Space och hans vackra cover.
Theo Hafström
Benzel – Låt Det Gå
Låt Det Gå visar en annan sida av nykomlingen Benzel, som hittills bara har nuddat vid pop, utan att helt anamma det. Låt Det Gå är ett sentimentalt avskedsbrev, där den Iona-producerade instrumentalen faller lika lätt på örat som Benzels viskade ord. Sångarens skrivande är lika målande, känsloladdat och skört som alltid, och låten i sin helhet känns som den sista värmen från en döende kärleksflamma.
Sultan Ahmed
Julia Siraj – Utopia
DAYE-producerade Utopia är en skör, himmelsk R&B-låt, och den är Julia Sirajs musikaliska debut. Hennes kemi med producenten går inte att förneka, sett till hur de spelar till varandras styrkor och matchar varandra på alla plan. Utopia målar upp en värld i kärleksfull harmoni, där välsignelsen som finns i att vara nära en annan återskapas i ljud och känns igen omedelbart av dem som någon gång upplevt den.
Sultan Ahmed
Hela listan med månadens bästa låtar hittar ni nedan!
