Nora Khalil: “Kreativitet kan lätt bli en klassfråga”
Hon skriver på sin debutroman och provocerar vita män. Samtidigt handskas författaren Nora Khalil med stora prestationskrav. Skrivandet kan inte bara vara roligt utan måste leda till något.
– Jag borde lägga tiden på något viktigare. Det var den världen jag kom från.
Jag träffar ortens bästa poet i Alby. Hon pekar på ett hus. Där bor hennes romankaraktär. I huset mitt emot bor en annan. Hon själv bor några hus bort.
År 2018 kom Nora Khalil på tredje plats i slam poetry-tävlingen Ortens bästa poet, 2019 gav hon ut diktsamlingen Skör som betong och 2020 vann hon Tensta konsthalls textpris. Trots allt detta tvekar Nora inför att kalla sig själv poet.
– Jag kan skriva dikter men jag ser inte mig som en poet. Det är mer att jag kan skriva berättelser, iakttagelser, än att jag skriver poetiskt.
Hon minns en gång när hon gick till biblioteket och lånade diktsamlingar för att kolla vad poesi var “egentligen”.
– Och jag förstod typ ingenting. Diktsamlingar är ofta gåtfulla och metaforiska: man fattar ju inte. Så jag kände mig bara dum och tänkte “jag kanske inte ens skriver poesi”. Jag kanske skriver något annat, jag vet inte vad det är.
Du tänker inte att det det är din stil, att skriva mer rakt?
– Jag skulle säga att det är det enda jag kan. Jag kan bara skriva utifrån mig själv och det jag har sett eller upplevt.
Så vi ses i Alby. Här är Nora född och uppväxt, därför utspelar sig Noras debutroman även här. Boken handlar om tre killar från Botkyrka, och ges ut på Natur & Kultur år 2022.
Romanidén kom till Nora när hon pluggade ett års skrivande på Jakobsbergs folkhögskola. Om det går att säga “idén”; Nora menar att hon började skriva en roman utan att ha tänkt det. Efter att ha fått en uppgift i skolan om att skriva en dialog kände hon sig vilsen. Hon hade aldrig gjort det förut. På tunnelbanan hem började en scen skapas i henne.
– Vad hade hänt om två unga killar från typ Alby skulle fira midsommar för första gången? De blir bjudna, de vill typ att ingen i orten ska veta att de ska på den här festen. Hur förbereder de sig? Jag såg två femtonåringar sitta på golvet hemma och hålla på med sina midsommarkransar. Och så blev det en dialog via det. Så lämnade jag in den, och folk satt och skrattade och tyckte det var skitroligt.
Men trots positiv respons fanns en osäkerhet kvar hos Nora.
– Det fanns en röst i mitt huvud som ba “de känner ingen från orten, det här är väl något nytt för dem, det är därför de skrattar. Inte för att det är bra.”
”Alla förväntade sig att jag skulle skriva om orten, alla förväntade sig att jag skulle skriva slangord. Jag ville skriva om något annat. Varför kan inte jag skriva en kärleksroman?”
Tiden på folkhögskolan präglades av ambivalens. Nora funderade ständigt på om det var rätt väg att gå eller om det var slöseri med tid. Folk på skolan tycktes komma från en annan värld: hade pluggat litteraturvetenskap, läst mycket och nämnde författare Nora inte kände till.
– Jag märkte ganska snabbt att jag förmodligen var den enda från förorten. Det saknades representation, det var en påminnelse om att kreativitet lätt kan bli en klassfråga. Alla har inte förutsättningarna att lägga tid på något de tycker är kul eller vill utforska. Jag är säker på att det är så många fler röster från förorten som drömmer om att vara i såna här rum, jag kände: varför förtjänar jag att vara här?
Nora började känna en press att prestera och producera: om hon kunde få ut något konkret av utbildningen skulle hon kunna rättfärdiga att gå den.
– Jag borde lägga tiden på något viktigare, det var den världen jag kom från. Jag tror att det beror på min bakgrund, att jag vuxit upp i ett hem med knappa medel. Jag hade precis tagit examen från universitetet men istället för att jobba så jag kunde spara pengar och stötta min familj valde jag att plugga kreativt skrivande – det behövde leda till något som gjorde att jag kunde motivera valet.
Noras inställning till skrivkursen ändrades när hon lämnade in en text innehållandes slangord. I gruppen som diskuterade hennes text fanns en vit, medelålders man som menade att texten “kunde uppfattas som exkluderande”.
– För att jag hade skrivit typ “abow” och “cok” och “suedi”. Det var ord som han inte förstod. Jag tyckte det var skitroligt – där satt jag som är den enda från orten, muslim, ser ut som jag gör, och så sitter en vit man bredvid mig och ba “jag känner mig exkluderad när jag läser den här texten”. För mig var det såhär: wow jag har lyckats med någonting jag aldrig trodde jag skulle lyckas med.
Nora fortsatte skriva, och stoppade in fler och fler slangord i sina texter. Karaktärerna från den första dialoguppgiften fick vara de som sa dem. Snart började personerna hon skrev om gå från att vara namn på papper till personer hon såg på tunnelbanan. I konversationer började hon fundera på vad hennes karaktärer skulle svara och kommentera. Det blev fler texter. Till slut nästan en hel roman. Nora skickade in ett utdrag till Tensta konsthall textpris, och vann. Efter det började flera förlag kontakta henne.
Hur tänker du angående skrivarkursen nu i efterhand?
– Jag är ju väldigt glad att jag gick den här kursen, främst för att jag fick en roman som nu ska bli utgiven. Så nu kan jag säga till folk: det var inte bara för skojs skull. För jag har ju gjort någonting. Men om det inte hade gått såhär bra för mig så tror jag att jag hade haft en ångest… Nu är det ju inte så att alla som går en skrivarkurs kommer ut med en bok direkt efter. Men det här året hade jag kunnat hjälpa min mamma istället.
Skrivkurser passar bra för den som vill lära sig mer om skrivandet och litteratur, säger Nora, men att man ska vara medveten om vad man ger sig in på. Det är en homogen miljö. Samtidigt, menar hon, bör det inte hindra en från att söka. Ska det bli ändring i vilka som går kursen behöver olika personer söka.
– Innan jag började kursen var jag såhär: jag ska inte skriva slangord. För alla förväntade sig att jag skulle skriva om orten, alla förväntade sig att jag skulle skriva slangord. Jag ville skriva om något annat. Varför kan inte jag skriva en kärleksroman? Utan ett enda slangord. Men så mötte jag den här mannen och ba: okej vi har inte kommit så långt. Det hade varit fett häftigt om det kom en skrivarkurs här i Botkyrka också.
”Antingen gör man värsta karriärresan och klättrar upp från ingenting till miljonär, eller så står man i centrum och becknar. Man kan inte bara existera, man kan inte typ ’tycka om naturen’.”
Med romanen hoppas Nora kunna ge folk en bredare bild av vad ungdomar från förorten är.
– Jag vill visa att majoriteten av de unga i förorten är vanliga ungdomar. Det är sjukt att ens behöva säga det, men det är ju inte den bilden folk har. Antingen gör man värsta karriärresan och klättrar upp från ingenting till miljonär, eller så står man i centrum och becknar. Man kan inte bara existera, man kan inte typ “tycka om naturen”.
Efter Tensta konsthall textpris har Nora vunnit Botkyrka kulturstipendium, deltagit i Streetgäris Talet och läst dikter på Rädda Barnens verksamhetskonferens och kultur- och demokratidagen. Skrivandet känns bara kul, säger hon.
– Jag har aldrig känt “nej nu måste jag sitta och skriva det här”. Det har bara varit roligt att mina karaktärer är roliga personer. Det känns mer som att jag hänger med dem än att jag skriver om dem.
Är det samma med att skriva dikter?
– Dikterna har varit väldigt olika. Jag skrev en dikt om självkärlek, den kom till mig från början till slut av sig själv. Jag har knappt redigerat den. Andra har varit att jag skrivit någon rad och fastnat i den väldigt länge, för att jag har haft en så tydlig bild av vad jag vill förmedla men inte vetat hur.
Nora har ingen specifik författare hon inspireras av eller önskar att hon kunde skriva som. Istället berättar Nora att hon oroar sig för att kopiera andra och inte skriva sitt eget. Många som läst delar av hennes debutroman har sagt att de tänker på Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, och Nora oroade sig länge för att hon omedvetet skulle ha härmat honom. Även om hon inte ens har läst boken.
– Jag pratade om det med min förläggare och hon sa “förstår du hur sjukt det är att folk jämför din bok som du skriver 2021 med en bok som kom för typ 20 år sen? Det är för att det inte finns så många i den genren.” Egentligen har vi inte så många likheter, bara att boken utspelar sig i förorten.
Inspireras du av något icke-litterärt då?
– Jag har hela sommaren haft en rad i mitt huvud som är så här: “en gång drömde min mamma”. Det är ofta grabbarna man pratar om, antingen i dödsskjutningar eller hur osäkert det är, eller så intervjuar man mammor som har förlorat barn i dödsskjutningar. Men vad har hänt med alla “vanliga” mammor som har kommit till Sverige och behövt gett upp allting bara för att överleva? Som blev hemmafruar helt ofrivilligt? Var hade du varit om du hade haft samma förutsättningar som jag, till exempel? Jag brukar alltid säga så här: jag inspireras väldigt mycket av kvinnor generellt. I min omgivning, både de som bara gör sin grej och går emot normen, men också de som lider i det tysta och håller ut.
Genom att skriva romanen har Nora insett att hon känner mycket empati för folk och lägger märke till saker som många andra missar. Folk som har läst delar av romanen har uttryckt att de aldrig tidigare har tänkt på saker hon skriver om. Samtidigt, menar Nora, är romanens styrka att den “bara är”. Det ska inte finnas för många förklaringar, utan vara ungdomarnas värld. Det är de som styr berättelsen, det är deras värld. Språket ska också vara enkelt: Nora vill att romanen ska vara lätt att ta till sig. Det påminner mycket om det poetiska språk hon har.
– Jag bryr mig bara om att bli berörd. Det är det enda jag försökt. Jag har bara försökt berätta saker. Och sen enligt vilka regler har jag aldrig tänkt på.
Nora Khalil ger ut sin debutroman på Natur & Kultur år 2022.
