Ett jag i kris och det motsägelsefulla i oss
Niko Erfani är 21 år och poet, och nyligen utkommen med diktsamlingen varv. I en stilstark debut följer läsaren ett diktjags försök att ta sig igenom sitt trauma. Som frågar sig: Vad gör man av ett trauma, en sorg, sitt arv? Det är mörkret. Niko berättar även om ljuset: Att vara i skrivande sammanhang, att i samtal och text dela erfarenheter av exil med andra och att efter många år ifrån resa till Iran.
Under ett par månader då Niko Erfani gick författarskolan på Biskop Arnö skrevs varv, poesidebuten som gavs ut 12:e januari i år, men arbetet med berättelsen har pågått längre.
– Jag tror att berättelsen har funnits där länge, att jag har velat skriva om nåt sånt här. Sen har jag försökt göra det i lite olika former och stilar.
– Det var fortfarande poesi, men såg lite annorlunda ut. Det var längre dikter och sen fanns det vissa såna här enkla på en, två rader, men de var liksom minoritet då det mesta var längre.
Det är klart efter de första fyra fem uppslagen att varv är en stilstark bok. Varje sida är fylld med en eller två korta rader, då och då står bladet blankt. Utöver den faktiska tomheten, i avsaknad av ord på sidorna, berörs ordlöshet även i text. Det står: ”Det finns inga ord som räcker till / för att beskriva den här besvikelsen”. Bokens form och innehåll samspelar tydligt på fler vis, där den minimalistiska poesin löper likt ett band från pärm till pärm, sluter texten i en cirkel. Ett varv.
– Jag hade skrivit i den här formen innan men när jag började på Biskop Arnö fick jag läsa mycket mer poesi och det hade jag inte riktigt gjort innan, och då läste jag Orissa av Ola Julén. Det var som att den öppnade mina ögon för hur man kan skriva något längre med den här formen, och det inspirerade mig när det kom till varv.
Att texten ska vara avskalad och enkel att förstå har alltid varit viktigt för Niko. Frågorna boken och diktjaget ställer, utan att få svar, är stora och tunga: Vem förväntas man älska? Får man inte älska den personen? Hur förlåter man? Vad gör man av ett trauma, en sorg, sitt arv?
– Det är stora komplicerade frågor utan svar kanske, och jag kände att allt annat distraherande behövde vara borta för att det skulle gå att prata om de sakerna. Det tänker jag har varit syftet med att det är så kargt, men också lågmält, för att diktjaget är det också.
Diktjaget är även frågvist och trevande. Ältande och prövande. Motsägelsefullt. Under bokens 100 sidor rör sig diktjaget mellan att vilja närma sig, älska och förlåta, till att fösa ifrån, avsäga relationen. Det är ett diktjag som ärvt trauma – eller kanske inte? Diktjaget vet inte. Diktjaget är i kris.
– varv handlar om och följer ett jag som är i ett upplösningstillstånd och som försöker förstå hur hon ska förlåta personen som har skadat henne då den här personen är någon som förväntas älskas.
En bit in i boken introduceras denna någon, det är en han som är ingen man, är en man, är ett svin. Flera tolkningar för vad han är ryms. Mannen kan vara en pappa. Ett arv. Krig. Trauma. Men vad är han för författaren? Är det viktigt att veta?
– Jag har velat att det ska vara ganska öppet, så att folk kan läsa in sina egna situationer och det som de associerar varv med. Jag tänker att jag benämner han:et i boken som en pappa för att det är enklast att välja något som han är och köra på det när jag talar om boken. Men han:et kan vara väldigt många olika saker och det skiljer sig väl åt beroende på vem som läser.
Jagets förhållningssätt till han:et är centralt för boken. Ständigt är diktjaget i den relationen, då hon vill ha honom nära och då hon vill lämna honom. Han är i henne hur hon än gör.
– Det finns två rader, det är ungefär: “mina händer darrar som dina // min ilska växer som din”, och där tänker jag att det blir väldigt tydligt att diktjaget ser sig själv i sin pappa och undrar om hon är som honom, och är rädd för det också. Så jag tänker att det handlar mycket om man kan förlåta någon och varför; att det handlar om arv och sorg, ältande och trauma.
I läsningen uppfattar jag en stark jagberättare, som också är motsägelsefull, prövande, splittrad. Hur ser du på diktjaget och berättarrösten?
– Jag har tänkt att det är ett diktjag, en kropp, en röst, men att diktjaget är väldigt motsägelsefullt, och det tänker jag är väldigt naturligt för att det är så svåra saker som hon uppehåller sig kring och tänker på. Det blir ganska tydligt att hon kanske känner ett visst hat för det här han:et, men att hon också tror att hon älskar honom, och att hon dras mellan det här, men också mellan så många andra saker.
– Sen tror jag att det har varit ganska enkelt för mig för att jag själv är ganska motsägelsefull i vad jag säger och vad jag är, att jag kan säga något och stå för det och sen så kan jag säga motsatsen och stå för det också, och det har väl översatts i texten på något sätt.
Det känns väldigt mänskligt att man säger emot sig själv, vare sig man märker det eller inte.
– Det är verkligen sant som du säger att människor i allmänhet är motsägelsefulla, men inte inser det. Man kan sakna någon som man inte längre vill ha nära sig, och man kan älska någon som man hatar och vara glad för någon som man inte tycker om. Livet är väldigt motsägelsefullt och känslor är väldigt motsägelsefulla.
I omslaget framträder ytterligare ett exempel på hur innehåll och form är förbundet till helhet: ordet arv ryms i titeln varv. På den koboltblå omslaget som är formgivet av Sepidar Hosseini vrider sig två linjer om varandra, bildar titeln och vrider sig sedan vidare över bokryggen till baksidan där det står “mamma, han tar namn / ger dem till döden”. De två raderna ur boken får stå som introduktion.
– Jag fick vara involverad i hela processen av varv, vilket var väldigt fint. Jag hade flera citat som jag tyckte var fina, men just det citaten var den som de flesta hade fastnat för och då kändes det mest passande att ha det på baksidan också.
– Med formgivningen hade jag inte så tydliga ideér, jag visste bara att jag ville ha ett blått omslag och så gjorde Seipdar något fantastiskt av det.
Var det någon speciell anledning till att du ville ha ett blått omslag?
– Medan jag skrev så var det färgen som jag tänkte på. Kanske för att det finns något mörkt och något sorgset med färgen blå, och det tänker jag också att varv är, en ganska sorgsen och smärtsam diktsamling. Jag ville ha något som reflekterade det.
Verket inleds i midnatt, febriga drömmar och ändlöst mörker. Direkt blir läsaren, likt diktjaget är, omsluten av sorg och smärta. Det är det viktigaste för Niko: att läsaren ska kunna ge sig in i diktjagets värld och känna hennes krisiga känslor, och att känna mycket. Det gjorde jag. Men hur kändes det att skriva den världen?
– Det var svårt på vissa sätt, för tiden som jag var på Biskop Arnö var en väldigt lycklig tid och då var det väldigt bisarrt att sitta där och skriva något som krävde att jag grävde i de mörkaste av mina känslor. Men i slutändan tror jag att det krävdes att jag inte var i de mörka känslorna hela tiden, annars tror jag att det skulle bli väldigt kvävande.
Har du haft några liknande sammanhang i efterhand, där du kan samtala kring text och arbeta med skrivande?
– Jag gick en kurs på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. Den heter Språket är inte glömt men raderna är brutna, och det är en rad ur Burcu Sahins diktsamling Broderier, som också är en av mina favoriter. Det var en väldigt viktig kurs för mig för att den berörde de teman av exil och migration som jag har uppehållit mig i väldigt mycket det senaste året. Det var fint att kunna prata om text med människor som också skriver om liknande saker, eller har liknande erfarenheter av att vara barn till invandrare eller invandrare själva och erfarenhet av att vara rasifierade eller har migrerat.
Behovet att prata och läsa om dessa ämnen och erfarenheter växte efter att Niko flyttade till Biskop Arnö. Hon var 18 år och bodde hemifrån för första gången.
– Även om jag bodde bara fyra stationer från min mammas hem så var jag borta från språket, den persiska maten och kulturen på ett sätt som jag inte hade varit innan, och det skapade en ganska stor tomhet i mig. Det var något jag längtade till. När jag sen flyttade till Malmö blev den längtan mycket större och det var då jag började skriva mycket om Iran. Att skriva om exil och migration och vissa saker som har hänt i Iran var ett sätt för mig att komma närmare min familj, och det var väldigt viktigt för mig.
Iran är också en plats som Niko besöker fysiskt, en plats där många barndomsminnen utspelat sig, där många betydelsefulla människor bor. Innan Niko nämner ordet älska lyser det i ömheten hon berättar med. Det känns också ömtåligt, så som kärlek kan kännas. Och så som åtta år från en plats och dess människor kan göra.
– Jag har människor där som jag älskar väldigt mycket. Att vara ifrån dem har varit svårt såklart. Men jag fick tillfälle att åka dit för inte så länge sen, även om det är komplicerat med corona så var jag tvungen, och det blev fint att få träffa folk som jag inte sett på så länge och att få vara där.
Distans är mer än geografiskt avstånd, den kan vara språkligt. En sådan erfarenhet kan kännas tydligt för flerspråkiga personer; som när ens familj eller de man älskar talar ett språk man själv inte helt behärskar, eller i alla fall inte så bra som man vill. Det känns, är tydligt. Men man hittar vägar runt, man måste. För Niko går vägen genom mamman.
– Jag tror att det för mig har varit en av anledningarna till varför det har varit så svårt att hålla kontakten. Det som var fint var att när jag väl var där så kändes det inte som att det hade gått så långt tid, utan det var som att den tiden inte alls hade gått förbi.
Att läsa på persiska är också något som Niko gör med sin mamma.
– Det finns en del ord jag inte kan och så då kan hon hjälpa mig med det. Det har också varit något som jag har gjort väldigt mycket det senaste året, att läsa på persiska, men också att läsa böcker av iranska författare även om dom inte är skrivna på persiska.
Finns det något verk där som har fastnat extra mycket?
– Jag har hört att det har kommit en översättning av Forough Farrokhzads poesi på svenska, och jag gillar verkligen hennes poesi på persiska så jag är väldigt glad över det. Men jag läste faktiskt en översättning från persiska till svenska av den iranska poeten Ahmad Shamloo och hittade en rad bland hans dikter som jag har burit med mig sen jag läste dem, på persiska är det: “از تو عبور میکنم / چنان که تُندری از شب”, vilket ungefär blir: “Jag går igenom dig / som åskan genom natten”. Det har jag tänkt på väldigt mycket sen jag läste det.
Det finns flera rader som jag burit med mig sen jag läste varv. Jag undrar: Finns det fler rader att förvänta?
– Jag håller på med något som har ändrat mycket i stil och form de senaste åren men som jag har fortsatt att arbeta med. Det handlar mycket om Iran, och det är ett projekt som ligger mig väldigt nära hjärtat. Det tänker jag att varv också har gjort, det är väl vad som krävs för att man ska skriva något längre.
varv gavs ut 12:e januari 2022 av Albert Bonniers Förlag.
